PowerPoint, PP, är programmet alla älskar att hata. Det har kallats ”en snuttefilt för dåliga presentatörer”, något som bara fegisar använder och, ja, du känner igen diskussionen.
Ändå använder vi det. Själv har jag en ganska odramatisk syn på programmet – det är ett verktyg som likt alla verktyg kan antingen användas eller missbrukas. Rätt använt tillför det något för åhörarna. Men diskussionen finns där, och Beyond Bullets försöker reda ut varför.
Den intervjuade professorn menar att vi står i en kulturell korsning. Å ena sidan har vi den traditionella västerländska talarkonsten, å andra sidan finns det en global informationskultur som lyfter fram nya kommunikationsmedel. PP hamnar mitt emellan dem – och blir i värsta fall ett exempel på det sämsta av de båda.
Den som bedömer en presentation med PP ur ett historiskt, talat, perspektiv kommer att betrakta presentationen som omogen och amatörmässig. Den som vill se nya lösningar och spännande berättarstrukturer kommer att ge PP skulden för att upplevelsen känns tråkig eller begränsad.
Någon snabb och enkel lösning på problemet finns förstås inte. Men vi kommer säkert en bra bit på vägen genom att fundera på vilken typ av presentatörer vi själva är och vad vi tror att publiken vill ha eller förväntar sig. Hamnar vi rätt i det avgörandet blir PP just ett verktyg, ett stöd för både talare och publik.