Mikrobloggar som Jaiku och Twitter skiljer sig rejält från storebror bloggen.
Fördelen med att ha en blogg är inte minst att man kan utveckla det som tidningar väljer att citera från en intervju 🙂
Jag är intervjuad av Punkt SE i dag om mikrobloggar. Det var ett ganska intressant samtal som kretsade kring skillnaden på bloggar och mikrobloggar.
Citaten är väl inte de mest heltäckande (svårt att konkurrera med Skugge…), så här kommer mitt resonemang.
Min utgångspunkt är att bloggar bara delvis är ett socialt medium. Bloggen är i grunden väldigt publicistisk.
Självklart finns det bloggar som skapar oerhört mycket diskussion och utbyte men kärnan är att någon — publicisten/bloggaren — vill säga något. Förmedla en åsikt eller dela en kunskap.
Detta gäller alldeles särskilt om vi pratar om bloggar från politiker, journalister, företag eller andra mer officiella bloggare.
För att renodla resonemanget kan man säga att bloggen klarar sig bra utan social interaktion. Den har ett egenvärde i publiceringen, även om ett utbyte gör den än mer intressant för alla inblandade.
Det vi sett hittills av mikrobloggar är väsensskilt från detta. Mikrobloggar är kanske det mest sociala av alla de sociala uttryck nätet gett oss än så länge. En mikroblogg lever i ett sammanhang bestående av dem som följer mikrobloggen och dem som mikrobloggaren följer.
Mikrobloggen är privat instant messaging i äktenskap med den sociala webbens transparens. Utan nätverket är en mikroblogg meningslös. Vem skulle skriva statusuppdateringar på Facebook utan vänner som läste dem?
Därmed tror jag att mikrobloggens styrka är att vi kan ha ett dagligt utbyte med vår utökade bekantskapskrets (inte den närmaste, som Punkt SE skriver).
Och därmed tror jag också att det är svårt att göra ett ”antingen/eller”-val mellan en blogg och en mikroblogg. Det är som att välja mellan tåg och cykel. Det ena är rätt om jag ska till Stockholm, det andra om jag ska till Limhamns IP och kolla på match.
Din analys känns igen från min verklighet. Det som har hänt sedan mikrobloggen tågat in i vardagen är för min del att ströbloggandet minskat och att jag sprider snabba frågor, påståenden och undringar genom mikrobloggen (Jaiku i mitt fall) och istället lägger mer tid idag på kvalitativa blogginlägg (samt en mellankategori som jag kallar Noterat) och på det sättet fördelar ut min kommunikation i dessa olika kanaler.
Tycker dina liknelser är mycket träffande och korrekta. Det som verkligen stämmer är det du skriver om vår ”utökade bekantskap” och inte som i artikeln ”våra närmaste”. Majoriteten av de jag kommunicerar med på Jaiku har jag aldrig ens skakat hand med, men har trots det mycket värdefulla dialoger med, istort sett på daglig basis.
Fördelen med bloggen är att dialogen ofta är mer djuplodande och bestående, jmf med mikrobloggen som är oerhört snabb, ofta är dialogen över på 20min.
Ibland kan jag tycka att det glöms bort att från början var internet så mycket mer social än den är idag. Det intressanta var newsgroups/usenet, chat på irc och senare gästböcker. Det var först när webben slog igenom på bredare – kommersiell – front den blev mer publicistisk och mindre social. Så kanske kan man se på den ensidiga publicistiska eran som en parantes?
Håller med Danne. Efter några veckor på Jaiku har jag fått sjukt mycket ”IRC” vibbar. Känns precis som back in the days när man satt och hängde på irc och folk körde sina /me hämtar tvätten kommandon osv.
Känns ju lite som utvecklarna av Jaiku är IRC folk oxå, de anväder # för ”kanaler” och @ för att skicka fill folk osv.
Likheterna är stora, som både Ola och Danne påpekar, med nätets barndom. Jag är också helt övertygad om att den ”ensidiga publicistiska eran” var en parantes som vi är förbi. I varje fall så länge vi tar med ordet ”ensidiga”. Självklart har nätet fortfarande utrymme för envägspublicering och i vissa lägen är det precis vad som efterfrågas.
Men att den publiceringen skulle bli lika dominerande igen förefaller otroligt.
Inte minst tror jag att mikrobloggandet tilltalar många som aldrig skulle komma på tanken att blogga. Mycket pga att det inte kräver någon tid eller specialintresse, ja inte heller ett behov av självpublicering.
Blir spännande att se när alarmartiklarna kommer om att ”Svenskarna twittrar bort arbetstiden”…
Det var enklare att vara öppen i mitten 90-tal, usenet, bbser, irc… då behövde man inte oroa sig för att morsan eller nån bekant skulle läsa vad man skrev, det var en ”öppen, sluten” värld. idag har jag ett mkt större behov av anonymitet på internet.
Intressant poäng Hasse. Du har helt rätt i att internet förr var öppet för den insatta skaran. På så sätt därmed också en illusion. Nu har öppenheten blivit mer praktisk verklighet.
Att morsan eller nån bekant plötsligt kan dyka upp kan självklart ha sina nackdelar… Men i grunden är det väl djupt positivt att man kan ta del av/vara med i allt det som sägs utan att behöva förstå vad usenet är?
Min mormor förklarade uppfostrande för min morbror att det är en skyldighet att hålla koll på vad övriga ”familjemedlemmar” gör och visa ett visst mått av intresse av det.
Hade jag varit närvarande hade jag utropat ”Jaiku!”.
Absolut. Men lösningen blir att hitta slutna rum i den publika arenan. Den gamla mailinglistan är ett exempel, och även i Facebook m.m. går det väl att skapa dessa utrymmen.