Borde du ge upp försöken att sprida publiceringsansvaret över hela organisationen? Det funkar ju ändå inte, menar Janus Boye.
With few exceptions, most organisations would be far better off with few and centralised web editors that know how to write good web content and don’t need regular support in using the system. (Few web editors is better for your web site)
Påståendet är förmodligen provocerande. Många organisationer har de senaste åren arbetat intensivt med att öka kunskapen och skapa fler som bidrar till innehållet online. Stora investeringar har gjorts i verktyg just för att förenkla en distribuerad, decentraliserad publicering.
Lokal publicering i symbios med centralt stöd
Janus har en poäng, i varje fall för externa webbplatser (återkommer snart till intranät). Men jag skulle vilja lägga till två punkter som komplicerar bilden.
- Kvaliteten på den lokala redaktörens arbete har en tydlig koppling till nivån av centralt stöd. Ingen seriös webbpublicist har någonsin trott att lokal- eller avdelningsredaktörer skulle klara sig själv med bara någon dags utbildning. Jag vill påstå att problemet inte är lokalredaktörerna utan avsaknaden av bra, centralt stöd.
Jag har arbetat med organisationer som haft en (1!) central webbredaktör och flera hundra lokalredaktörer. Det är klart att det går åt skogen.
- Det finns en missuppfattning att alla sidor skulle vara lika viktiga och därmed ha samma kvalitetskrav på sig. Så är det naturligtvis inte. En undanskymd sida med få besökare kan mycket väl få existera (så länge den fyller ett syfte, om än begränsat) i ”sämre skick” än de strategiskt viktiga delarna av sajten.
Sammanfattningsvis: Problemet är inte decentraliserad publicering utan oklar strategi — både när det gäller redaktörsstöd och vad som är webbplatsens viktigaste uppgifter att lösa.
Intranät har inget val
Diskussionen ovan är egentligen bara relevant för externa webbplatser. Det är på sådana helt centraliserade publiceringsorganisationer alls förekommer. Det är inte möjligt att tänka sig ett intranät utan en viss decentralisering av publiceringsansvaret. I varje fall inte ett stort, affärskritiskt intranät.
Men att decentralisering är givet för intranät betyder inte att det är okomplicerat. Column Two går igenom fem olika publiceringsmodeller för intranät.
- fully centralised publishing
- decentralised publishing
- publishing with review
- federated publishing
- end-user content contribution
Den helt centraliserade modellen avskriver jag alltså som orealistisk. Jag tycker också att modell 5 bör hamna utanför diskussionen. Användargenererat material är till största delen något som kompletterar, inte ersätter, intranätets traditionella innehåll. Modell 5 kan användas tillsammans med alla utom 1:an.
Det intressanta är att ingen av modellerna är klart bäst. Alla har sina för- och nackdelar. Frågan för dig som försöker styra upp din organisation är inte hur du ska få det att fungera perfekt. Frågan är vilka vinster du helst vill ha ut och vilka problem som vore allvarligast.
Den slutsatsen gäller både webb och intranät.
Jättebra formulerat! Tidigt i min karriär tyckte jag det var konstigt med decentraliserad publicering eftersom jag ansåg att det i princip inkompetensförklarade alla informatörer/kommunikatörer med 3 års högskoleutbildning och antydde att vem som helst kan skriva och anpassa sina texter för målgrupp och medium.
Men precis som du säger handlar det om att värdera innehållskomponenternas värde för helheten och sätta upp sin organisation därefter. Jag har sett många smarta lösningar som byggts nerifrån och upp i organisationer. Ibland får de inte vara kvar, därför att de inte är sanktionerade av en central enhet…
Det gäller verkligen att tänka till och beskriva hur man hanterar och värderar innehåll, i samma stund som man vill uppmuntra vidareutveckling och nya idéer. Inte helt lätt. Som det mesta inom webb mår de flesta riktlinjer nog bra av att vara öppna och levande (läs: uppmuntra till deltagande och konversation).
Er enig med Boye i at det ikke nødvendigvis er positivt at alle ansatte i en virksomhet kan publisere webinnhold. Gerry McGovern anbefaler for eksempel alltid å ha en redaksjonell kontroll som bestemmer hva som skal publiseres eller ikke. Det virker fornuftig.
Hans Petter – det är just det som är poängen, tycker jag. Att sätta upp rätt rutiner. Då öppnar man för en situation där lokalt och centralt redaktörskap samverkar på bästa sätt. Sen kommer det för olika organisationer och olika situationer att ge olika långt driven decentralisering.
Det viktigaste måste väl vara bra språkbruk, inte organisation. Jag menar att besökarna struntar i vem som skrivit vad och vart hon är placerad organisatoriskt så länge inte texten kryllar av särskrivningar och felstavningar.
Där måste jag anmäla avvikande åsikt, Lars.
Den redaktionella organisationen ska leverera otroligt mycket mer än bra språkbruk. Den ska se till att innehållet skapar rätt värde för både företaget/organisationen och besökaren — och det är i högsta grad något besökaren bryr sig om.
Därmed blir det också en affärskritisk diskussion hur det arbetet ska gå till.
Så om det hela hade handlat om särskrivningar och felstavningar hade det varit en enkel sak att lösa. Men nu handlar det om att säkerställa att en besökare får rätt information givet sin situation för att kunna lösa sin uppgift. Där finns argument för en starkt decentraliserad publicering (sakkunskap) och för en centraliserad publicering (webbkompetens).
Den rätta avvägningen där är en framgångsfaktor av stora mått.