Nyheter är en bärande del av alla intranät. I en intressant betraktelse tar Malmö stads intranätredaktör Jesper Bylund med oss på hans sex år långa resa; den har tagit honom från att producera allt själv till att idag skapa förutsättningar och riktlinjer för lokal nyhetsproduktion.
Jespers erfarenheter är inte unika. Men hans noggranna genomgång av dem i tre delar — 1, 2, 3 — är unik och läsvärd för alla som arbetar med nyheter på intranät.
Därmed inte sagt att nyheter är det viktigaste innehållet på intranät. Inte ens i deras modernaste form. Men de är en väsentlig del av alla större intranät. De är det som möter läsaren först, de kan styra läsaren mot lösningar för dagsaktuella behov.
2003: Enmansredaktionen
Nyhetsinnehållet är till allra största delen trevlighetsnyheter med fokus på att stärka varumärket Staden Malmö (den geografiska ytan, inte kommunorganisationen): jullovsaktiviteter som kommunen anordnar för medborgarna, större evenemang samt, fyra gånger per år, delårsinformation. De flesta av nyheterna har samma innehåll som på den externa webbsidan.
2005-2007: Teknisk revolution och växtvärk
Det kommer helt enkelt för många nyheter vissa dagar, vilket gör att varje nyhet kan ha förstasidespuff kortare tid än ett dygn. Sedan trillar de automatiskt över i arkivet. Besöksstatistiken är god, men många anställda tittar ändå på intranätet bara en-två gånger per vecka och missar därmed många av nyheterna.
Idag: Avskaffad central kontroll
Jag avskaffar förhandsgranskningen av nyheter och därmed mig själv som löpande arbetande nyhetsredaktör. Min tid används bättre genom att styra och utveckla nyhetsarbetet och det andra intranätarbetet på mer strategiskt och övergripande sätt.
Reflektion — modellens känsliga punkt
Först och främst, tack för att du delar med dig så här grundligt Jesper. Själv känner jag igen stora delar av utvecklingen. Men frågan är om inte Malmö stad tagit det decentraliserade nyhetsansvaret längre än de flesta.
Fördelarna är uppenbara. Ansvaret går hand i hand med engagemanget och relevansen. De som nyheterna betyder mest för är också de som producerar och publicerar. Och det är förstås här som modellens svårighet ligger.
Det är många fler människor som ska vara tillräckligt kompetenta. Många fler som ska se till helheten, inte till sin egen lilla (eller stora) del av organisationen. Det faktum att Malmö stad är en så stor organisation att det finns utbildade, heltidsanställda informatörer i alla delar av kommunen är en avgörande förutsättning för modellen.
Det är väl problemet med offentlig verksamhet idag: information är sist på delautpengar-listan. Många kontor och förvaltningar saknar informatör el motsvarande. Beklagligt.
Jag håller med, det är ofta skralt ställt med informatörer i offentlig verksamhet. En stående rekommendation från min sida för att få bättre resurser är faktiskt att systematiskt sträva efter att tvätta bort synsättet att intranät och webbplats primärt är en kommunikationskanal och fråga för informationsavdelningen. Det gör tillslut att man tas mer på allvar och börjar ses som stödjande av verksamhetens mål (inte bara en trevlig, separat extragrej) – och då är det paradoxalt nog lättare att få förståelse och utrymme för contentarbetet ute i verksamheterna. Men den resan tar några år…