Blogg

Fejkade gräsrotsrörelser väcker debatt

Dags att lära sig ett nytt ord: Astroturfing. Ordet kommer från en benämning på konstgräs i inomhushallar men används för att beskriva fejkade gräsrotsrörelser, och har kommit i fokus – förstås – i samband med det kommande presidentvalet i USA.

Det finns flera exempel på insändare i tidningar där det som verkar vara enskilda privatpersoner som skriver till sitt lokala blad egentligen är en del av samordnade och omfattande kampanjer. De veteraner som hävdar att den demokratiska kandidaten John Kerry inte alls var någon hjälte i Vietnam är också starkt ifrågasatta, och få tycks tro annat än att president Bush närstående intressen finns i bakgrunden.

Nu är astroturfing som fenomen inget nytt. Från min tid på nyhetsredaktioner kan jag komma ihåg flera tillfällen då det helt plötsligt ringde ett antal ”engagerade medborgare” med samma budskap. I liten skala, vilket är det enda jag stött på, är det väl också ganska oförargligt. Men Online Journalism Review menar att skalan inte är liten, utan att det tvärtom växer kraftigt med hjälp av webbens möjligheter.

En intressant fråga är hur PR-branschen ska förhålla sig till detta. I Norge har Burson-Marsteller berättat hur de varit engagerade i flera projekt av detta slag, och att de inte ser några problem med det ”så länge man inte ljuger om vem som står bakom”. Teoretiskt är det kanske oantastligt. Men i praktiken är det naturligtvis så att kampanjen inte aktivt skyltar med vem som beställt den. Hur många insändare skulle bli publicerade i en tidning om det i brevet stod ”Detta brev skickas samtidigt till 150 andra publikationer och är beställt och producerat av organisationen Y”?

Jag tror att kampanjer som dessa kan lyckas kortsiktigt, tyvärr. Men de innebär en extrem risk för intresset bakom dem, och sådana risker brukar det ju generellt sett vara smart att undvika.

Bra/dåligt är inte vad du gillar/ogillar

Kritik är bland det svåraste finns – såväl att ge som att få. Särskilt när man arbetar med saker som inte har ett absolut rätt eller fel, till exempel texter och andra kommunikationsaktiviteter.

Vi kan alla ha nytta av bra tips på området och det får vi av Scott Berkun.

Jag gillar hans utgångspunkt: ”Idén om objektiva mått går emot allt vi vet om saker människan gjort. Att objektivt mäta hur bra eller dåligt något är skulle kräva inte bara att universum är objektivt, utan att alla människor i det är objektiva.”

Tro nu inte att han ogillar kritik och feedback. Tvärtom – han ger oss många värdefulla tips kring hur vi trots svårigheterna kan ge kritik på ett bra sätt. Ta reda på målen, bra och dåligt är inte det samma som vad du gillar eller inte gillar, fokusera på både bra och dåligt… Det är några av råden.

Viktig undersökning för alla webbredaktörer

Alla som gått mina ”Skriv för webben”-kurser har hört talas om Eyetrack 2000, en av de första undersökningar som seriöst tog reda på hur vi faktiskt tittar på en webbsida. Nu är Eyetrack III kommen – också den med mycket intressanta iakttagelser. Om du arbetar med innehåll på webben borde den vara obligatorisk läsning. Börja gärna med denna gedigna sammanfattning.

Ett urval av undersökningens resultat:

  • En rubrik får mindre än en sekund av besökarens uppmärksamhet, och redan de första orden i rubriken måste väcka intresse.
  • Korta stycken får dubbelt så mycket uppmärksamhet som långa stycken.
  • Fakta bör presenteras i text, medan processer och konceptuell information gör sig bäst i grafiska, multimediala presentationsformer.
  • Fotografier är vanligen inte det första besökarens blick fastnar vid (vilket bekräftar undersökningen från 2000).
  • Navigation längst upp på sidan fungerar bäst.
  • Sammanfattningar fungerar utmärkt. Hela 95 procent av testpersonerna läste inledningen på de sidor de besökte om första stycket var i fet stil.
  • ”Herr Pettersson till kassan”

    Ny Teknik skriver att varuhusmusik kan vara full av dolda budskap. Varuhuset Shimonoseki Daimaru spelar ”Help” när det behövs hjälp någonstans och Queens ”I was born to love you” hörs i lokalerna när hela månadens budget har uppnåtts.

    Jag har alltid trott att ljud är en bra leverantör av kommunikation (obs – reklam för våra tjänster…) och i det här fallet inser jag att KF var en föregångare i slutet av 80-talet. Då jobbade jag som butiksbiträde på ett storköp i Malmö och när det var strul i butiken gick larmet. ”Herr Pettersson till kassan” ropades ut i högtalarna och det var signalen att vi alla skulle rusa till kassan för att hjälpa till. Det japanska varuhuset må ha skapat en mer sofistikerad lösning, men dolda budskap i butiken – där ligger de efter.

    PowerPoint i kläm mellan Då och Nu

    PowerPoint, PP, är programmet alla älskar att hata. Det har kallats ”en snuttefilt för dåliga presentatörer”, något som bara fegisar använder och, ja, du känner igen diskussionen.

    Ändå använder vi det. Själv har jag en ganska odramatisk syn på programmet – det är ett verktyg som likt alla verktyg kan antingen användas eller missbrukas. Rätt använt tillför det något för åhörarna. Men diskussionen finns där, och Beyond Bullets försöker reda ut varför.

    Den intervjuade professorn menar att vi står i en kulturell korsning. Å ena sidan har vi den traditionella västerländska talarkonsten, å andra sidan finns det en global informationskultur som lyfter fram nya kommunikationsmedel. PP hamnar mitt emellan dem – och blir i värsta fall ett exempel på det sämsta av de båda.

    Den som bedömer en presentation med PP ur ett historiskt, talat, perspektiv kommer att betrakta presentationen som omogen och amatörmässig. Den som vill se nya lösningar och spännande berättarstrukturer kommer att ge PP skulden för att upplevelsen känns tråkig eller begränsad.

    Någon snabb och enkel lösning på problemet finns förstås inte. Men vi kommer säkert en bra bit på vägen genom att fundera på vilken typ av presentatörer vi själva är och vad vi tror att publiken vill ha eller förväntar sig. Hamnar vi rätt i det avgörandet blir PP just ett verktyg, ett stöd för både talare och publik.

    SvD först ut med svensk tidningsblogg

    Svenska Dagbladet blev ”först i Norden” med en dagstidningsblogg. Ledarredaktionen kommer att driva ”PJ just nu”, som bloggen heter.

    Man kan vara allmänt tvär och konstatera att detta egentligen är bara ytterligare ett bevis på hur långt efter den en gång så stolta internet-nationen Sverige hamnat. I den engelskspråkiga världen är mediebloggar spridda långt ner till minsta lokalblaska.

    Men varför vara tvär?

    Detta är kanske den lilla knuff som behövs för att bloggarna ska ta sin – visserligen lilla men ändå potentiellt viktiga – plats också här?