Äntligen får jag stöd för att säga något jag länge velat säga — den där bildväxlaren (sliding banner) på startsidan som är så cool, som ”alla” har…? Den är trams. Ta bort den direkt.
Vi borde lärt oss. Våra besökare vill ju ha kontroll, de vill inte att saker händer utan att de initierat det. Besökarna är skeptiska mot allt som liknar reklam. De vet varför de kommer till oss och allt som inte leder dem närmare detta är i vägen.
Detta kan vi. Ändå har bild- (eller snarare innehålls-)växlare spridit sig som en löpeld på våra startsidor. Kommuner har dem, statliga institutioner och företag. Det går knappt att hitta ett kommersiellt WordPress-tema utan dem.
Beantin dissekerar och avfärdar mycket noggrant trenden. Han har flera argument men jag tycker att det räcker med två. Det första är rent logiskt: en jättegrej överst på sidan trycker ned sajtens verkliga innehåll. Och det är ju dumt… Det andra argumentet är lika logiskt men dessutom visuellt. Bilden, ur en eyetracking-undersökning, säger allt. Innehållsväxlaren är webbdesignens motsvarighet till någon som skriker så högt att den inte hörs.
Du ser en komplett sida på din sajt med den viktigaste informationen på plats. Allt där, allt bra. Eller? Det enda du kan vara säker på är att din läsare ser mindre än du gör. Underskatta aldrig läsarens drivkraft att fokusera — till den gräns där det blir ett tunnelseende.
I Tunnel Vision and Selective Attention visar Jakob Nielsen förtjänstfullt hur en betonad och viktig del av innehållet helt kan sorteras bort av läsaren. Om du själv gjort tester (och det har du självklart!) känner du igen känslan: ”Det är inte sant, hur kan han missa…”
Varenda en av oss som skapar webb vet att tunnelseendet är på riktigt. Ändå är det så lätt att glömma bort, så lätt att förutsätta att något är enkelt nog. Vi är ibland våra värsta fiender själva. Slutsatsen från Nielsen är tänkvärd.
It’s only human: focus on a few things and ignore the rest.
Web page designers don’t have the same problem. They know which information is important — in our example, the year — and thus focus on it when analyzing the layout.
Lantmännen har med sitt nylanserade intranät hanterat en av de stora, viktiga frågorna: att skapa en struktur som fungerar även om de verksamheter som delar intranätet varierar stort.
— Vi hade fått mer sömn i projektet om vi fortsatt med stuprören men användarna är nöjda när de förstår upplägget, säger Lantmännens projektledare Nina Frykman.
Lantmännen känner du säkert till. Det är ett stort företag (cirka 10 000 anställda) som ägs av svenska lantbrukare och finns i 22 länder. De sysslar med allt från djurfoder till korvbröd, bioenergi och traktorer.
Hyfsat differentierat, alltså.
Deras intranäthistoria liknar många andras. Vissa delar av koncernen var tidigt ute och hade affärskritiska avancerade intranät. Andra hade lägre ambitioner. Men framförallt arbetade alla med ”sitt eget” intranät.
Detta är något som har avgörande nackdelar (och nu pratar jag generellt, inte just om Lantmännen). Det minskar det strategiska handlingsutrymmet ur ett ledningsperspektiv och det riskerar att bli dyrt när hjulet uppfinns isolerat överallt. Allra viktigast, dock, så ger det fel fokus. Stuprörsintranäten utgår från organisationen, inte från medarbetaren.
Ett enda men ändå många intranät
Den resa dessa intranät har att göra handlar alltså inte om en kraftmätning mellan stora företags olika nivåer. Frågan är inte om bolag eller koncern är viktigast. Diskussionen gäller inte om det ena eller andra landet ska styra.
Medarbetaren är viktigast. Medarbetaren ska styra. Samtidigt ska intranätet stödja det som så många pratar om — att ”vi är ett företag”.
Slutsatsen är enkel och ändå så svår. Det krävs ett gemensamt intranät, oberoende av organisation men anpassat till den enskilde.
Denna förflyttning ställer i sig många krav. Design, förvaltning/governance… i stort sett alla aspekter av att utveckla och driva ett intranät berörs. Men min erfarenhet är att just strukturen blir en knäckfråga där många fastnar. Därför uppskattar jag att Lantmännen delar med sig av sin lösning. Inspireras av den, se vad som skulle fungera eller inte fungera hos er.
Lantmännens gemensamma struktur
Alla medarbetare möts av samma globala navigation. Innehållet på startsidan anpassas efter organisatorisk tillhörighet, geografisk placering och intressen men strukturen är alltså gemensam.
Lantmännens intranäts startsida med navigation
Vissa av menyvalen och innehållet de leder till är odramatiska. Det är inga större svårigheter att målgruppsanpassa Nyheter eller Om oss. Utmaningen ligger i Mitt arbete — där det dagliga stödet ska finnas.
Val av huvudstruktur för det egna arbetsfältet
I Mitt arbete har hela koncernen enats kring sju val, som alltså omfattar alla verksamheter. Första gången medarbetaren kom in fick hon välja sitt primära arbetsområde. Innehållet visas sedan förvalt varje gång hon går till intranätet, och meddelanden från det valda arbetsområdet visas på startsidan, men användaren har hela tiden tillgång också till de övriga.
Nivån under detta val är också gemensam. Den som väljer Varuflöde & anläggningar ser alltså samma undernivå oavsett var de arbetar. Därefter tar divisionerna över och bestämmer både struktur och innehåll.
— Vi ser att det eliminerar väldigt mycket dubbelarbete, säger Nina Frykman. Det har tagit mycket energi och kräver mycket samarbete. Innehållet får inte bli så generellt att det blir intetsägande på de gemensamma nivåerna. Men alla har enats och det har faktiskt gått över förväntan.
En av mina slutsatser efter många intranätprojekt är att det tar högst 5 minuter, typ, innan en intranätdiskussion i själva verket börjar handla om verksamhetsutveckling. Nina bekräftar det.
— Man kan säga att intranätet ligger längre fram än verksamheten, faktiskt. Detta har pressat på arbetet med våra gemensamma processer.
Tack Nina och Lantmännen för att ni bjuder på en inblick. I transparensens namn ska jag också säga att jag varit engagerad för behovsanalys och med den inledande strukturplaneringen. Så det gläder mig personligen att Lantmännen rott den första versionen i hamn!
Efter att ha sett skisser på ett antal kommande sajter, och några nya, det senaste halvåret vill jag önska trevlig helg med en påminnelse: Ha inte för stora förhoppningar på högerkolumnen. Det du lägger där kanske aldrig kommer att noteras.
Ju mörkare färg, desto viktigare del av sidan. Högerkolumnen är svag.
Ändå hamnar där ofta helt avgörande beståndsdelar av servicen till läsaren.
Vi hittar blanketten som någon måste fylla i, länken till viktig fördjupning och kontaktuppgifterna… Eller ”hittar”, förresten. Det är ju precis det besökaren kanske inte gör. Det vi inte ser är svårt att hitta.
Så här borde det inte fortsätta. Det som är viktigt — som vem jag ska kontakta i just det ämne som sidan handlar om — bör finnas i kontexten. Mitt i smeten. Samma sak med blanketter och så vidare.
På sikt kan du självklart också fundera på om det finns andra sätt att bygga sidor än principen ”navigering > innehåll > runtomkring-grejer-jag-inte-annars-vet-var-jag-ska-lägga”.
Så. Nu fick jag det sagt — igen. Och om du läser detta på sajten noterar du en… trumvirvel… högerkolumn! Min tanke är dock att du aldrig där ska hitta något som faktiskt behövs för att sidan du är på ska bli begriplig eller fullständig (dessutom är här bara två kolumner).
”Responsive web design” representerar ett viktigt strategibyte. En sajt för alla besökare — en sajt som anpassar sig efter vilken typ av läsare människor använder: dator, mobil, platta. Jyske Banks erfarenheter är en intressant plats att börja på för den som vill förstå vad denna nya webbdesign medför.
J. Boye beskriver bankens projekt och belyser också bra vad ”Responsive web design”, RWD, är. Med cirka två års historia som begrepp är det naturligtvis inte helt nytt men jag har bara det senaste halvåret märkt hur RWD snabbt blivit en allt mer given diskussion i förstudie- och utvecklingsprojekt — både för webbplatser och intranät.
Principen är enkel. Med utgångspunkt från en grunddesign ompositioneras och förändras en sidas element i takt med att fönsterstorleken ändras. Det innehåll som via datorn är i en högerkolumn kan på en mobil hamna nedanför en mittkolumn. Stora bilder minskas, och så vidare.
För dig som webbredaktör eller informationschef får detta direkta konsekvenser. Den uppenbara fördelen är att ni slipper fundera på och hantera i värsta fall flera separata sajter för olika apparater. Samtidigt ställer det krav. Där vi i många fall tidigare har kunnat komma undan med lite halvt genomförd prioritering (eftersom det ”syns bra om det ligger på förstasidan”) blir det nu en mycket spetsigare fråga: Vilken ska den exakta ordningen på startsidans kanske 12 element vara?
Exemplet med Jyske Bank är inte en komplett genomgång av den och andra frågor som dyker upp. Men om du inte stött på diskussionen tidigare är det en bra första inblick kring något som kommer att beröra dig.
När läsarna tycker att din sida är ”rörig” ska du inte starta ett designprojekt. Faktiskt inte. Du ska starta ett projekt som hjälper läsaren med det hon behöver göra på sidan.
UX-experten Jared Spool sätter ord på något som jag också upplevt många gånger. När en sida, eller en hel sajt, inte fungerar tycks den mänskliga reaktionen vara att antingen klaga på designen eller sökmotorn. Det får vi ha respekt för. Men vi måste också förstå att vi inte löser problemet genom att designa om sidan (eller köpa en ny sökmotor):
Clutter is what happens when we fill a page with things the user doesn’t care about. Replace the useless stuff with links, copy, and content the users really want, and the page suddenly becomes uncluttered.
Det är för övrigt av just denna anledning som jag alltid hävdar att sajtenkäter som frågar människor om design, användarvänlighet eller struktur är fel ute. De frågar om saker som människor varken kan, eller borde kunna, förhålla sig till. För det vi märker av en sida med dåligt uppgiftsfokus är att den är… rörig.
Två brittiska myndighetssajter ger en tydlig bild av hur webben kan utvecklas, om vi bara anstränger oss. Med ett totalt fokus på medborgarnas behov är de långt ifrån — långt före — vad vi ser i Sverige än så länge.
Den första sajten som gav mig en känsla av ”ja, precis så här ska det vara” var Liverpool City Councils nya webbplats. De har brutit sig loss ur allt det som fortfarande tynger många svenska kommuner på nätet.
Det första är nyhetsvansinnet. Hur många går egentligen till sin kommun för att få nyheter? Kanske några, och visst får även de Liverpool-bor som så önskar nyheter. Men det är betydligt lägre prioriterat än vad vi är vana vid. Och det mest intressanta är vad de prioriterat i stället.
Hårt urval — snabb hjälp
Fem områden. Från parker till sophämtning. Fem områden som de efter omfattande undersökningar kom fram till är de viktigaste. Saker de valde utan hänsyn till att ”vi har så bred verksamhet” eller ”allt är lika viktigt för någon”. Eller vad argumentet för att inte prioritera efter besökarnas behov än är.
De har dessutom tagit det så avgörande steget att för de allra viktigaste behoven inte bara snabbt leda rätt, utan faktiskt hjälpa människor att omedelbart påbörja sin uppgift.
Därutöver ser vi en del mer generella trender, som utökad synlighet i navigeringen. Ett enstaka lyckokast, tänkte jag. Tills jag såg alpha.gov.uk.
Få gjort det som ska göras på kortast tänkbara tid
Till skillnad från Liverpool är alpha.gov.uk inte en skarp sajt. Den är en experimentell prototyp stöpt enligt samma tankar som Liverpool. Och tanken är utmärkt. Den utgår från att människor…
Want to minimise the time they spend on a gov.uk site
Do not understand anything about the structure of Government in the UK
Prototypen har så många rätt att det är svårt att peka på de mest väsentliga. Men jag gör ett försök.
Behoven i centrum, vem som löser dem är ointressant. Så självklart men så svårt.
Prioriteringen (igen). Att välja att hjälpa så många som möjligt, så snabbt som möjligt är rätt väg.
Frigörelsen från pliktinformation, inte minst frånvaron av texter vars enda verkliga syfte är att göra myndigheten juridiskt ”untouchable”.
Den smarta inkluderingen av nyheter, tal, ministerlistor med mera där detta är tillgängligt men inte i vägen.
Detta är två fyrar i horisonten värda att sätta kurs mot. Att regeringen.se, och stora delar av den svenska myndighetsnärvaron på nätet, har långt att segla är så uppenbart att jag nästan inte vill påpeka det.
Att lyssna till besökarna handlar inte om att låta dem styra. Det handlar om att förstå dem för att kunna skapa något de själv antagligen inte hade kunnat önska sig.
Ingen har nytta av besökarnas önskelista. Ändå är det ofta den som webb- och intranätteam efterfrågar. De ställer enkätfrågor som ber besökarna gradera ”hur användbar sajten är” eller konstaterar efter intervjuer att ”det besökarna vill ha är en bättre sökmotor”.
Det är dömt att misslyckas.
Svaret på den typ av frågor jag nämnde kan vi inte använda. Vi har ingen aning om vad användbarhet, enkelhet, design och andra uttryck egentligen betyder för de som svarat. Och att besökarna vill ha en bättre sökmotor beror bara på att de inte hittar. Att det kan krävas ny navigation, bättre menytexter, annorlunda ikoner, standardiserade taggar eller kanske rent utav en ny sökmotor är besökaren inte rätt person att avgöra.
Det måste du göra. Du ska utgå från besökarnas behov, inte vad de tror är lösningen på behoven.
Skillnaden mellan ”user-led” och ”user-centered” utveckling är så fundamental att det är den första du måste göra kristallklar när det är dags att ta tag i din sajt. Står du i det läget — eller i vilket läge som helst, egentligen — rekommenderar jag artikeln User-Led Does Not Equal User-Centered.
Det går nämligen att kombinera ett mycket starkt användarfokus med denna enkla insikt:
Companies should lead their users, not the other way around.
All heder åt Örebro kommun som delar med sig av sitt pågående intranätprojekt. Du kan nu kika på en prototyp för det sociala, personligt anpassade intranät de vill bygga.
Prototypen i sig är inte särskilt ovanlig. Den här typen av tankar dyker upp i de flesta intranätprojekt just nu — prototypen är faktiskt väldigt lik flera förslag jag skapat på sistone. Men det är kul att kommunen låter alla kika. Och för dig som står i startgroparna är den en intressant illustration av vilka lösningar som just nu dominerar intranätutvecklingen.
Svenska kommunsajter blir allt enklare att hitta på. ”Totalt har andelen medborgarfrågor som enkelt kan besvaras via webben ökat med i genomsnitt 15 procentenheter jämfört med förra året” skriver SKL.
SKL har fokuserat på 215 medborgarfrågor inom tolv olika områden (till exempel handikappomsorg och grundskola). Själva testen består av att ta reda på om svaren på frågorna går att hitta inom två minuter.
Du får ursäkta om jag är trist och träig men det är faktiskt metoden jag går igång på. Allt för mycket webbutvärdering görs nämligen med i stort sett meningslösa enkäter.
Jag kommer ihåg en enkät som ställde — och i värsta fall fortfarande ställer — frågan ”Hur användbar tycker du att denna webbplats är?”. Va!? Hur många tolkningar finns det inte av användbarhet? För Nisse är det kanske att startsidan laddades snabbt. För Kalle att fonterna är snygga. Svaren är hur som helst inte möjliga att agera på.
SKL tar däremot den enda rimliga vägen. En sajt ska ge mig det jag behöver. Så då lyckas sajten om jag får det jag behöver inom rimlig tid. Punkt.
Sen går jag inte i god för att urvalet av frågor är bra eller att rätt människor har testat. Man kan också diskutera om det är lämpligt att sätta en tvåminutersgräns för allt innehåll. Vissa processer är vi villiga att satsa tid på, andra saker vill vi bara få ett svar på inom sekunder. Men principen bakom testen är helt rätt.
