Dagens Media berättar att Malmö FF enligt Sport Business Nordic är det högst värderade varumärket i Allsvenskan – 280 miljoner kronor.
Naturligtvis har de fel. Alla med en blå själ vet ju att MFF är ovärderligt…
Volvo sponsrar Autoblogs podcast vars första program kom ut i fredags. Jag tror att de därmed är det första företaget med svensk anknytning som börjat utforska denna relativt nya kanal. Fast det är klart, det är sannolikt den amerikanska verksamheten som tagit detta steg och inte vad som nu finns kvar av Volvo Personvagnar i Göteborg. Intressant ändå.
Sponsringen är ett led i kampanjen för nya XC90 V8.
Ifall du vill veta mer om podcasting ger Wikipedia en första inblick. Kika också på en tidigare post i denna blogg.
Med en begränsad budget för webb- och intranätprojekt är det ofta osmart att lägga pengarna på användbarhetstester. Det är bättre att utbilda de designers och utvecklare som bygger systemen – eller, för den delen, betala mer för tjänsterna och få folk som vet vad de gör från början.
Det är inte jag som säger detta, även om jag håller med, utan en av världens främsta användbarhetsexperter. John S. Rhodes åsikt är måhända oväntad med tanke på hans bakgrund och profil. Just därför har resonemanget viss tyngd.
Det vore skönt om vi kunde få detta synsätt i fler webbprojekt. Användbarhetstester är bra i vissa fall. I enstaka fall är de oumbärliga. Men i många fall är de bara en organisationspolitisk försäkring – har beställaren väl genomfört en test som gett ok på det nya intranätet har de gjort vad de ska. Då går de fria från kritik, eller kan skjuta den ifrån sig, om det visar sig att det finns brister i systemet.
Sydsvenskans grävande artikelserie om det kommunala bostadsbolaget MKB i Malmö är välgjord. Det är sällan en regionaltidning lyckas hitta nyheter med så omfattande nationellt genomslag som denna.
Samtidigt är rapporteringen ett intressant exempel på en stor brist i svensk journalistik – ja, svensk samhällsdebatt överhuvudtaget. Vi är så otroligt formalistiska i detta landet. Av någon anledning fokuseras en betydande del av den befogade upprördheten mot det faktum att MKB haft dessa uppgifter i ett register.
Tänka sig, ett olagligt register…
Det blir nästan en bisak vad som står på de där listorna. Just det eventuella brottet mot PUL var Sydsvenskans vinkel inledningsvis, vilket också gett MKB möjlighet att ducka för den väsentliga debatten. De kunde polisanmäla sig själva och därmed framstå som handlingskraftiga. De kunde bemöta Sydsvenskans uppgifter genom att säga, typ, vi har minsann inget riktigt register.
Låt juristerna hålla på med det där. Har de brutit mot PUL får väl någon betala böter, eller kanske sitta inne en månad eller två. Det är ganska ointressant.
Intressant, däremot, är den kultur där människor kan få en etikett så lättvindigt. Där det inte blir internt uppror mot kollegorna som är så uppenbart fördomsfulla. Där det räcker att skriva ”z” för att alla ska fatta att det handlar om romer – och att man därmed ska passa sig.
Detta är den viktiga debatten. Visst finns den med i medias rapportering. Men den nedvärderas – relativiseras – genom att föras på Datainspektionens hemmaplan.
Två olika kommentarer de senaste dagarna lär oss väldigt mycket om effektiv kriskommunikation. Fritidsresors Lottie Knutsson berättar i Svenska Dagbladet hur de redan från början utgick från det värsta när det blev känt att något hänt i Sydostasien.
Checklistan fanns i väskan, det var bara att börja ringa. Hon tonar ner sin egen roll och det är inte bara klädsamt utan sannolikt korrekt. För är det något vi sett i krissituation efter krissituation så är det rutinernas makt. Metoden är viktigare än individen.
Det som är bestämt, övat, granskat och kanske också prövat i mindre svåra lägen – det håller när det verkligen krävs. Per T Ohlsson sammanfattade det bra i gårdagens ledare:
Några namn.
Några telefonnummer.
Några elementära rutiner.
Även i denna bemärkelse har Lottie Knutson något som Sveriges statsledning saknar:
En manual.
Den svenska EU-kommissionären Margot Wallström har startat en blogg.
Redan i första inlägget visar hon att hon förstått åtminstone en del av vad bloggar handlar om. Det är personligt, obyråkratisk och därför oväntat. Förra året ”sucked” skriver hon till exempel…
Vi får också vet att hon tydligen är ett riktigt Fado-fan.
Med tanke på Wallströms uppgift i kommissionen är detta naturligtvis helt rätt väg att gå. Mer insnöade bloggare (som undertecknad, delvis) kan anmärka på en del detaljer – interaktivitet och möjlighet att prenumerera saknas. Men det är just detaljer. Tilltalet och innehållet är det viktiga, och där lovar starten gott.
Läkemedelsindustrin, och i viss mån även den medicintekniska branschen, har väldigt speciella förutsättningar för sin externa kommunikation. Väldigt förenklat uttryckt måste de tänka till ytterligare några gånger där andra företag kan köra igång direkt. Det gäller allt från budskap till tilltal och kanaler, och det gäller både PR och marknadsföring.
Kommunikationsforum pekar dessutom på omvärldsfaktorer som läkemedelskopior, galopperande utvecklingskostnader och allt hårdare krav från myndigheter.
De gamla strategierna för att skapa värden håller inte längre – nya tankar, nya grepp måste till. Det är i det ljuset en ny uppsats från Handelshøjskolen i Köpenhamn ska läsas: Corporate branding i medicinalbranchen (pdf).
Ojdå. Det var ingen kul beskrivning av konsultrollen. Men med tanke på hur begreppet, jobbeskrivningen, ”konsult” numera används är den tyvärr korrekt i många fall. Särskilt i IT-branschen kallas allt för många konsulter, även när de egentligen är inhyrd arbetskraft. Det förekommer också i ganska stor omfattning i kommunikations- och PR-branschen.
Jag har aldrig haft någon som helst förståelse för s.k. konsultuppdrag som går ut på att under 6, 12 eller 18 månader sitta hos kunden och delta i deras ordinarie produktion. Visst är det ett jobb – kanske ett riktigt intressant jobb – men det är inte ett konsultuppdrag. Manpower och de andra bemanningsföretagen är bättre på att sköta detta än IT- eller PR-företag.
För mig är konsult lika med rådgivare, och här nere i Sydsvenskans täckningsområde är det väl bäst att kalla sig kommunikationsrådgivare i fortsättningen…
VDn för världens största familjeägda PR-företag Edelman (med svenska byrån Edelman UFO) föreslår att branschen ska använda sin kärnkompetens för att mobilisera den privata sektorn i en långsiktig hjälpinsats för de drabbade områdena.
Det första jobbet, menar Richard Edelman, är att arbeta med hjälporganisationerna för att hålla medvetandet och stödviljan uppe. Men steget efter det är att hitta idéer som återskapar näringslivet i regionen. Kan kontakter skapas mellan stora inköpare av fisk och de fiskare som nu behöver nya fartyg? Kan PR-branschen förmå kunder att lägga konferenser i exempelvis Thailand och sedan använda sin kunskap och sina kontakter för att berätta för världen att det fortfarande är ett land att resa till?
Engagemanget förefaller uppriktigt. Låt oss hoppas att han själv är tillräckligt uthållig, och att andra stora PR-nätverk följer efter.
Från en designbyrå kommer detta manifest kring hur nya idéer kan uppstå. Flera punkter är viktiga – till och med avgörande – för ett företag som vill växa och bli bättre.