Etikett: Internkommunikation

Undersökningen Intern Kommunikation 2005 tecknar en mörk bild av den interna kommunikationen i Skandinavien. 12.000 medarbetare i 24 svenska, danska och norska företag har svarat, så det är en mycket omfattande undersökning.

Resultaten pekar på tre stora problem.

• Toppledningen är osynlig och inte trovärdig. Bara fyra av tio tycker att toppledningen gör vad den säger. Walk the talk tycks inte gälla.
• Bristande strategisk kommunikation. Bara hälften av medarbetarna tycker att de förstår företagets mål och strategier.
• Förändringskommunikationen haltar. Bara varannan medarbetare uppfattar sig väl informerad när det sker förändringar.

Läs mer på Kommunikationsforum.

Naturligtvis är detta ett underkännande av företagen, deras ledningar och kommunikationsavdelningar. Och av kommunikationskonsulterna.

Jag tror att detta bara är ytterligare ett symptom på en bekant sjuka. Vi känner igen denna skepsis också från marknadskommunikationens område. Men vad gör vi? Vi spetsar budskapen. Vi lägger ännu mer pengar på nya kanaler för samma budskap.

Det är dags att byta spår, delvis. Det finns inte en (1) korrekt världsbild, inte ett (1) budskap som är sant. Det finns många. Toppledningen kan prata sig sönder och samman med medarbetarna och leva som de lär in i minsta detalj, men det kommer inte att göra nytta. För många kommer att ha en annan bild av verkligheten.

Hemligheten är att släppa fram fler verkligheter. Fler röster och erfarenheter måste bli synliga. Medarbetarna ska inte förstå företagets mål och strategier, de ska vara med och skapa dem.

I många fall låter detta säkert som science fiction. Men det händer just nu. Begrepp som participatory communications och sociala verktyg visar vägen.

Måhända är detta uppenbart, men även sådant ”alla” vet behöver bevisas: Organisationer med engagerade medarbetare har kunder som använder deras produkter mer, och med ökad användning följer ökad kundnöjdhet. Kommunikation – liksom ledningen och hur arbetena utformas – är nyckelfaktorer för engagerade och nöjda medarbetare.

Slutsatserna kommer från Northwestern University (executive summary som pdf) och du kan läsa mer om undersökningen hos Neville Hobson.

PR, reklam och annan extern kommunikation har alltid genererat mer intresse än den interna kommunikationen. Jag har varit med på mer än ett möte där internkommunikatörer förgäves slagits för sin rättmätiga del av uppmärksamheten, och därmed budgeten. Jag har full förståelse för den frustration de kan känna. Jag förstår däremot inte alls att vi blir förvånade över att det är så.

Kommunikationsbranschen är befolkad av utåtriktade – inte sällan direkt exhibitionistiska – människor, och för dessa är internkommunikation… tråkigt, helt enkelt. Spelplanen är för liten. Chansen att märkas i professionella sammanhang likaså.

Och då kvittar det om det egentligen finns mer pengar att tjäna på bättre intern kommunikation än ytterligare en reklamkampanj.

Nu påstår dock Positioning Online från rekryteringsfirman Heyman Associates att en förändring kan skönjas internationellt: ”…internal, or employee, communications is giving media relations a run for its money as the hot spot – the sexy, exciting area of communications work. IC is now likely to be only two or three positions away from the CEO. Communications pros drive the function and usually have good access to the CEO’s ear and time.”

Jag tror det när jag ser det. Det är inte första gången någon hävdat att denna förändring är på gång. Men om vi i branschen menar allvar när vi talar om affärsmässighet, return on investment, stödja lönsamhet och så vidare måste naturligtvis internkommunikation få samma status som fräcka PR-jobb.

Min gissning är att situationen de närmaste åren kommer att förändras rejält i takt med att ”deltagande kommunikation” som bloggar, wikis, instant messaging och andra sociala verktyg får fäste internt.

Nästan alla företag brottas med samma problem: Hur ta hand om och använda all den kunskap som finns hos företagets medarbetare? En artikel från McKinsey & Co. på CFO.com ger en rejäl genomgång av frågeställningen. De konstaterar bland annat de tre vanligaste sätten att hantera kunskap – knowledge management – ofta har blandad framgång. Stora dokumenthanteringssystem är helt enkelt inte särskilt effektiva, innehåll på intranät är sällan tillräckligt mycket i frontlinjen eftersom skribenterna inte är experterna och, till sist, de decentraliserade metoderna fungerar för små grupper men sällan för att sprida information och kunskap i hela organisationen.

För de som lyckas finns stora vinster att hämta, och artikeln pekar på en lösning den kallar ”kunskapmarknader”.

Tyvärr är artikeln ungefär lika lång som en normal regnperiod i Sverige sommaren 2004, men den är värd att läsa.