Framgångsrika webbplatser (och -applikationer) ändras mest hela tiden har Joshua Porter noterat. I stället för en ny version lanseras små, små förändringar till och med på veckobasis.
I systemutvecklingsteori kallas modellen iterativ utveckling och är ett alternativ till arbetssättet där alla resurser sätts in för att så småningom – kanske månader eller år framåt – lansera en totalt omgjord upplevelse (”vattenfallsmodellen”).
Fördelarna är flera. Riskerna minskar när små misstag kan rättas till direkt och användarna kan stegvis vänja sig vid det nya.
För programmerare är detta inga nyheter. Men för informations- och marknadsavdelningar som arbetar med webb/intranät faller sig ett iterativt förhållningssätt inte alltid naturligt.
Jag har varit med i många projekt, som både beställare och utförare, där kommunikatörens rädsla skapat en rakt motsatt situation. Allt ska vara överenskommet och klart innan något startar. In i minsta detalj ska specifikationen eller avtalet slå fast hur den nya produkten ser ut och fungerar.
Konstigt är det inte. Det finns inte en informationschef utan dåliga IT-erfarenheter, tror jag. Men kanske det leder snett.
Häromdagen besökte jag en intranätavdelning på ett företag med 100 000+ anställda. De berättade att de helt gått över till en utveckling av tjänster, arkitektur och innehåll i små steg. En intressant notering var att de anställda uppskattade det. Argumentet mot en iterativ utveckling av nätplatser som är igång är annars att besökaren aldrig får chansen att ”landa”. Inlärningen tar aldrig slut.
Jag antar att det är ganska enkelt: Vi accepterar förändringar om de är förbättringar oavsett ifall vi får lära om.
Är det en generell förändring vi ser? Blir det mindre vanligt med tårta, vd-tal och tävlingar för att lansera ”det nya intranätet”?