Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström gör ett oväntat och insinuant påhopp på en av den nya webbens mest okända frontfigurer, Johan Larsson (Knuff m.m.). Det är just denna paradox som stör Ekström — att en så kreativ och potentiellt inflytelserik person som Larsson inte är särskilt intresserad av att synas.
Johan Larsson ger en bra replik som förhoppningsvis skapar en viss rodnad på Ekströms kinder.
Granskning viktigt. Men granska då på riktigt.
Det finns några aspekter som jag tycker är extra intressanta. För det första har Ekström en poäng i att den sociala webben, framförallt bloggar som ju Knuff har stenkoll på, faktiskt börjar bli så viktiga att den som har full insikt i de samtal som förs är en tänkbar maktfaktor. Och människor i maktposition ska granskas journalistiskt.
Sen går Ekström helt snett när han själv gör allt annat än att granska. Han kastar misstänkliggöranden kring sig. Insinuationer utan faktastöd, vilket han själv också påpekar. Det är journalistisk kortslutning, det hjälper inte att påhoppet maskeras i krönikeform.
Men det är synd. Tanken att ta den sociala webben som samhällsfenomen på allvar (bortom ”bloggchocker”) var god.
Du bestämmer hur öppen du vill vara
En annan och mer detaljerad frågeställning handlar om graden av öppenhet. Ekström grundar sina misstänkliggöranden på att Larsson inte vill berätta hur gammal han är, och annat ”hemlighetsmakeri” av samma typ. Men öppenhet är självvald. Yttrandefrihet går i båda riktningarna. Jag har rätt att berätta men också rätt att inte berätta.
Ju mindre öppen jag är, desto mindre läsvärd blir jag sannolikt. Men det är ett individuellt val och det kan vi lära oss något av. Det finns inte — trots missförståndet som illustreras i Ekströms krönika — något som säger att man deltar i samtalet bara om man vill blotta allt. Du deltar på precis de villkor som passar dig.
Uppdaterat
Andreas Ekström svarar på min kritik ovan. Tyvärr går det inte att kommentera på hans sajt så det får bli ett snabbt svar här.
Nej, jag har inte bara läst rubriken. Jag har läst hela krönikan och jag vidhåller att exempelvis följande formulering är insinuant och misstänkliggörande:
Det har funnits ögonblick då de cyniska sidorna i min personlighet har fått fritt spelrum: finns Johan Larsson? Eller är han bara ett alias för en större verksamhet som i hemlighet ägs och drivs av Schibsted, Bonnier eller MTG, som på det här viset vill testa att köra något ”underground”, utan att stöta bort de renlärighetskänsliga bloggentusiasterna?
Det är en formulering som är väl avvägd för att vara helt ofarlig. Du kan aldrig anklagas för att påstå att det är så. Ändå föder du tanken hos läsaren. Jag känner inte Johan och har ingen aning om vilka kontakter han har. Problemet — vilket jag pekade på — är att det har inte du heller.