Tidningar skyller på Google, missar mängder med möjligheter

Google News fortsätter att skapa oro bland dagstidningar, nu senast DN. Men de borde kanske i stället fundera på hur många marknadsöppningar de utan fajt låtit andra exploatera.

Google News bygger på en enkel idé. Samla ihop nyheter från hela världen, erbjud en översikt med algoritm-baserad nyhetsvärdering, låt besökarna välja nyhetskälla och läsa vidare på källans webbplats. Tydligen lägger Google också in enstaka annonser på översiktssidan (även om de inte alltid dyker upp, än så länge).

För DNs politiske redaktör Peter Wolodarski är detta ett bekymmer. En orsak som bidrar till pressens ekonomiska kräftgång världen över.

Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.

Kopplingen till The Pirate Bay är illvilligt oseriös med tanke på hur stora skillnaderna är. Hade jämförelsen varit rättvis skulle TPB bara väglett människor till 5 minuter av en film eller 15 sekunder av en låt. Därefter skulle de som ville se eller höra mer skickats till film- och musikbolagen och där exponerats för bolagens affärsmodell. I deras fall att köpa eller hyra, i dagspressens fall att visa annonser.

Dessutom, som Mikael Zackrisson på VA skriver, det står DN fritt att säga ”nej tack” till Google. Vilket förstås vore publicistiskt självmord med tanke på hur många (annonsläsande) människor Google skickar till DN.

Så Wolodarski gör en numera både gammal och tjatig tankevurpa. Men jag tycker att diskussionen blir extra intressant i dag, på grund av Robert Scoble som ovetande om att DN fått hack i skivan pekar på det verkliga problemet.

Dagstidningarna har bjudit nya aktörer på alla möjligheter. På allt det som tidningarna i kraft av sin position borde dominerat.

Tidningarna har bjudit marknaden för publikens fotografier (Flickr). På deras små, nära och personliga nyheter (Facebook). På eftertextannonser (Craig’s List, Blocket), geografisk visualisering (Google Maps) och så vidare.

What is their latest giveaway? Crowd-sourced news. I visit Twitter Search every day to find out what is “hot news.” That’s something I used to look at newspapers and older media for (radio, TV) but Twitter is just plain better at telling me what is trending.

Förändringsobenägna redaktörer borde läsa listan. Inte minst för att den följs av en lista med möjligheter som tidningarna inte har gett bort. Än så länge.

Vi litar mest på internet

Internet är mer trovärdigt än TV och radio som nyhetskälla. I varje fall i USA.

Just det där med USA måste vi nog reflektera över, men här är först den faktiskt häpnadsväckande slutsatsen från en undersökning:

A survey of more than 3000 people performed in the two days after the US Presidential Election found that 37.6% of respondents considered the Internet the most reliable source of news, 20.3% consider national TV news most reliable and 16% said that radio is the most reliable source.

USA, ja. Är ingen expert på mediesituationen i USA men spontant känns TV-nyheterna mer uppenbart partipolitiska och ideologiska där än i Sverige och övriga Europa. Så kanske uppstår nätets förtroendelyft av att andra kanaler sjunker.

Men ändå. Det är inte så många år sedan jag satt som webbredaktör på en högskola och varje vecka svarade på samtal från studenter som ville ”kolla att det som står på hemsidan stämmer”.

På ett decennium har vi gått från att viktiga uppgifter helst skulle bekräftas — och det gäller förstås inte bara en enskild högskolewebbplats — till att internet är trovärdigt. Kanske mer trovärdigt än masskommunikationens katedral TVn (under vissa omständigheter).

Det är stort.

Kan inte just nu reda ut mer i detalj vad det kan tänkas bero på. Men ska vi gissa att mångfalden perspektiv och röster är en dimension? Kanske också att tydlig subjektivitet faktiskt är ärligare än förment objektivitet?

Mikroblogg före media med nyhet

Vanligt folk snabbare än etablerade medier när jordbävning skakade England.

I natt kändes en jordbävning i bland annat London. Länken går till SVT men varken de, brittiska tidningar eller BBC var först med nyheten. Det var Twitter — det vill säga alla de människor som använder Twitter och direkt kunde berätta att en jordbävning skakat dem.

ukquake.png

ReadWriteWeb skriver:

This story broke over Twitter in the past half hour, and nothing is up yet on the BBC sites, the Guardian, or the Telegraph. This story is breaking live on Twitter.

Det är lätt att överdriva sociala mediers betydelse i fall liknande detta. BBC var uppe på banan inom mindre än en timme. Och vi vill ju att etablerade medier kontrollerar uppgifter, får dem bekräftade och kanske också kommenterade. Det tar tid.

Så jag ser ingen konflikt. Snarare ett förhållande som har alla chanser att mogna och utvecklas. Snabbrörliga, personliga medier som inom loppet av minuter och sekunder kan berätta att något hänt. Mer tröga, traditionella medier som bekräftar och fördjupar.

Trots allt som utvecklats i medierna på sistone (med blogglänkar, läsarreportrar etc.) är detta äktenskap inte klart. Hur kommer massmedierna att omfamna personliga medier som Twitter? Lyssna, använda, samexistera? Eller räddhågset försöka äga, som med Aftonbladets bloggsajt?

SVT öppnar på YouTube

Från olika källor: SVT har till sist skaffat sig en plats att sända TV på YouTube. På tiden.

Som vanligt när det gäller mediebetraktelser säger Martin Jönsson det bäst.

Självklart är det för tidigt att recensera verksamheten, mer än att det generellt är positivt att SVT insett att de inte kan diktera villkoren för tittarna, utan att de måste ha en mer öppen atiityd. Det viktigaste är att SVT inser att det inte går att ha en Youtube-kanal som något slags filial till pressavdelningen, med enbart trailers för kommande program. Youtube-satsningen kräver ett aktivt redaktörsskap: någon som snabbt kan hitta godbitarna i den dagliga produktionen och lägga ut dem.
Annars gör ju tittarna det själva. och då går lite av poängen förlorad, för SVT:s del

Det enda jag vill lägga till är att inte bara YouTube utan hela den sociala webben kräver ett aktivt redaktörskap. Webbredaktör — res på dig.

Hipphipp podcastar hos Sydsvenskan

Detta har jag väntat på. Sydsvenskan tar nu steget bortom den slags podcast som etablerats i svenska medier och skapar unikt innehåll. Att det är hejdlöst roliga Hipphipp gör inte saken sämre.

Jag har själv känt en gnutta besvikelse över hur podcastingen utvecklats i Sverige.  SR och SVT har ”kidnappat” begreppet och låtit det stå för en ny distributionsform av samma program som de sänder i ordinarie utbud.

En bra tjänst, javisst, men ändå en uttunning av det som podcasting är i andra sammanhang och länder. Likt många andra delar av den sociala webben förknippas podcasting med mer informellt och personligt tilltal. Kanske till och med öppenhet och dialog (jo, det går faktiskt att engagera lyssnarna och låta dem höras).

Riktigt där är inte Sydsvenskan. Men när de i dag inleder en podcastsatsning har de i varje fall unikt material. Det är inte bara tidningens innehåll inläst. Och de har valt att liera sig med ett gäng som säkert kommer att testa vad formatet går för. Ser fram emot vad Hipphipp på Sydsvenskan kan åstadkomma.

Här är RSS-flödet för podden ifall du vill prenumerera direkt.

Tidningsutgivar-VD vill sitta kvar i elfenbenstornet

Om detta citat från den tillträdande VDn för Tidningsutgivarna är korrekt är det… ja, vad ska man säga… illustrativt för en massmedial era som redan försvunnit.

Sedan finns det de som använder webbens interaktiva möjligheter väldigt slentrianmässigt. Som läsarkommentarer, till vilken nytta? Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över, skrattar Anna Serner.

Naturligtvis kan man göra sig otroligt lustig över henne. Naivitet och okunnighet öppnar för det. Men det vore som att skratta åt en dyslektikers felstavningar.

Och det finns en allvarligare dimension. Den som någonsin arbetat på en nyhetsredaktion känner igen människosynen. Alla som inte representerar något är suspekta. Förmodligen rättshaverister. Det enda uppdrag som är lika obehagligt som en enkät på stan är att springa ner till receptionen för att möta en läsare som vill berätta sin historia.

Detta avstånd är tidningarnas problem. De är förmodligen lika relevanta som de alltid varit men i dag finns det så väldigt många andra röster som faktiskt är mer relevanta. Läsarkommentarer är en liten del av detta.

För övrigt vore det intressant att veta i hur många andra branscher en (snart) ledande branschföreträdare kan säga ”vem bryr sig om kunderna”? Hur länge hade denna person varit branschföreträdare? Två timmar?

Ge läsarna allt

Att skaffa sig prenumeranter för att sedan bara ge dem ett smakprov på innehållet är kortsiktigt. Faktiskt obegåvat. Många traditionella publicister har en lång och säkert mödosam väg att gå innan de inser detta.

RSS blir allt mer mainstream och ”alla” har det. Gott så. Men som avsändare kan man välja om man vill skicka iväg hela innehållet — hela texten — eller bara en kort inledning, ofta ingressen.

Metro tänker konservativt, berättar Beta Alfa, och är rädda för att tappa läsare på själva sidorna om de tillåter fulltextflöden från de bloggar de hyser. Det handlar alltså inte ens om deras unika (nåja…) redaktionella material.

Höjdarna på Metro borde läsa Techdirt:

”…while many people claim that partial feeds are needed to increase page views where ads are hosted, our experience has shown that full text feeds actually do a great deal to increase actual page views on the site by encouraging more usage.

It’s the same thing that we’ve talked about in other areas of the content industry. Taking value away from users to try to force a specific action is almost always going to be less desirable than providing people what they want.”

Svårare är det inte.

2006 året då internet slog igenom

Martin Jönsson, SvD, gör en initierad genomgång av hur svenskarna använder medier och kommer fram till den oväntade men väl underbyggda tanken att ”2006 var året då internet på allvar blev ett av våra största massmedier.”

Tiden som svenskarna lägger på nätet är nu nästan lika mycket som för dagstidningar, tidskrifter och böcker – tillsammans. Och det går inte längre att tala om en generationsklyfta eller ett ungdomsdrivet medium: när 62 procent av svenskarna använder internet varje dag talar vi om bredd.

Näthat och medborgarmedier: Lyssna på Publicerat

Publicerat i P1 kommer på lördag att handla om ”Läsarmedverkan och webbhat”. Jag är med tillsammans med Lotta Holmström och Johanna Parikka Altenstedt. Jag tror att vi alla vid inspelningen var överens om att diskussionen kring näthat/webbhat är överdriven just nu, men du får lyssna och avgöra själv om du är intresserad.

P1 lördag 15.35, söndag kl 12.00 och natt mot tisdag kl 01.15. Samt på webben.