Å ena sidan har den digitala mognaden fått en boost sedan mars 2020. Å andra sidan gäller det långt ifrån alla, och vår benägenhet att överskatta den digitala mognaden har antagligen bara accelererat. Så kanske 2021 är ett bra läge att arbeta strukturerat med frågan.
Det har varit intressant, ibland både komiskt och tragiskt, att notera de situationer som distans- och hemarbete skapat detta år.
Vi har alla sagt och hört ”du måste sätta på mikrofonen” och jag såg ett tv-inslag som mycket väl kunde ha varit en parodi. Det var en skånsk kommun som höll fullmäktigemöte online, och den totala kalabalik som uppstod med folk som avbröt (”jag ser inget”, ”är det Jonas som pratar?” och så vidare) var… spännande.
Men samtidigt har jag kunder som berättar om hur deras digitala arbetsplatser snabbt blivit omfamnade. Kollegor som stödjer kollegor, löser problem inte minst i själva plattformen i stället för att som vanligt(?) gnälla på att saker ”inte funkar”.
Jag tror dock att vi ska vara vakna på att denna utan tvekan ökade digitala mognad riskerar att skymma sikten för en likaledes ökad digital klyfta. En annan kund berättar att de fortfarande behöver förklara för medarbetare att två program kan vara igång samtidigt på datorn, för att nämna ett exempel. Och de verksamheter där vi kan misstänka att mognaden var lägst till att börja med, är ju delvis samma verksamheter som människor har behövt fortsätta gå till jobbet i. Verksamheter, alltså, som inte har fått boosten.
Allt sammantaget kan — och jag vill betona kan, för jag har naturligtvis varken total överblick eller en spåkula — digital mognad och digitala klyftor snabbt bli ett huvudtema för oss som jobbar med digitala arbetsplatser.
I så fall lär både du och jag få återkomma till diskussionen. Men lite bränsle för den hittar du hos Step Two i deras Digital maturity model. Jag kan säga att jag fortfarande inte har sett någon organisation som uppfyller kraven för en hög mognad inom formell intern kommunikation, exempelvis, och det är bara ett av fem områden i modellen.