Nu sitter ”Gone Fishing”-skylten på dörren. Jag kommer att studera hur enstaka moln sveper förbi på en blå himmel, hur temperaturen kämpar för att komma under 25 grader, hur parker och stränder fylls med sol- och ibland skuggtörstande människor.
Eller så kommer jag att huka i regnet.
Ledigt är det hur som helst. Om inget oförutsett eller särskilt spännande händer kommer jag nog inte att skriva något här förrän andra halvan av augusti.
Jag önskar dig en glad sommar. Hoppas den blir allt du vill.
Finansbranschen har tagit ledningen i kampen om att vara den mest bloggande stora branschen i Sverige (inte för att det är någon tävling, men ändå). Swedbank och Ikanobanken är de senaste tillskotten.
Efter föregångaren SBAB följde AMF Pension och denna månad har såväl Swedbank som Ikanobanken satt igång.
Det som är intresserad av företagsbloggar kan notera hur de gjort olika val. För det första har de olika ämnesfokus men det är ju naturligt givet de olika inriktningar på verksamheten företagen har.
Två har valt att köra bloggen på sin egen webbplats (Ikanobanken, SBAB) medan två kör på separata domäner (AMF Pension, Swedbank). Båda alternativen har för- och nackdelar men generellt tycker jag att integration är bättre. Det ger en tydligare koppling mellan bloggens förhoppningsvis relationsbyggande effekter och webbplatsen/företaget i allmänhet.
Graden av personlig synlighet skiftar. AMF Pension och SBAB är väldigt tydliga med vem som skriver. De båda har också en ”huvudbloggare” medan såväl Ikanobanken som Swedbank är utpräglade gruppbloggar. Än så länge — de är ju nya så vi får väl se hur det går.
Att ha en huvudskribent eller flera likvärdiga skribenter kan nog kvitta. Det finns exempel på lyckosamma företagsbloggar av båda sorterna. Däremot ska värdet av att lära känna personerna inte underskattas, så gruppbloggarna behöver i takt med tiden mejsla ut en karaktär för var och en av individerna.
Kommentarer då?
Swedbank tillåter kommentarer men man måste logga in. Ikanobanken har inga kommentarmöjligheter alls vilket AMF Pension har. Till och med omodererade om jag förstår deras beskrivning rätt. SBAB inte bara tillåter kommentarer utan brukar faktiskt få ganska många.
Om vi bortser ser från konsult- och mediebranscher kan jag inte komma på någon annan svensk bransch där flera av de stora, ledande aktörerna gett sig i kast med en företagsblogg.
(Jag är medveten om att det är ganska stor skillnad på räntor och pensioner, men jag målar med den breda penseln här.)
Varför finansbranschen? Jag tror inte att svaret handlar om verksamheten i sig. Tvärtom, snarare. Finansiell information omgärdas ju av regler som många andra branscher slipper. Därmed inte sagt att bloggarna är just ”finansiell information” men de har onekligen uppstått i en miljö som är van vid mer styrning och kontroll av budskap än många andra kommersiella miljöer.
Svaret är säkert enkelt. SBAB var tidiga, lyckades väl och visade att det gick. De fick också mycket positiv uppmärksamhet. De visade, kan man säga, vägen.
När jag ändå pratar om företagsbloggar kan jag inte låta bli att nämna Google Public Policy Blog. Den ger Googles syn på ”government, policy and politics”. Om någon trodde att bloggar bara var för lite halvseriösa, kul grejer kan den ju läsa nedanstående programförklaring:
We hope this blog will serve as a resource for policymakers around the world — including legislators, ministers, governors, city councilmembers, regulators, and the staffers who support them — who are trying to enact sound government policies to foster free expression, promote economic growth, expand access to information, enable innovation, and protect consumers.
Disclaimer: Jag har haft nöjet att få berätta för Ikanobankens bloggare om den värld de (då) skulle ge sig ut i. Jag önskar dem särskilt mycket lycka till.
Intressant genomgång av Motorolas intranät 2.0, som de kallar det. 70 000 använder det varje dag, de har 4 400 bloggar, 4 200 wikisidor och använder både sociala bokmärkestjänster och sociala nätverk. Varför?
— ”If you can make your company less of a top-down company at a higher speed than your competition, you have just kicked their butts”.
Den sociala webben för företag och organisationer tycks få sitt absoluta genombrott på just intranät, vilket jag försökt peka på ett tag nu.
Motorola ger oss flera insikter som ytterligare understryker detta.
”It’s beyond the wisdom of the hive, it actually lets people see new relationships, to see maps of what smart people and like people have done. For any specific problem or opportunity area, there’s a community that you can go and find that has the collective knowledge of the company.”
Bland de intressanta lärdomarna finns exempelvis att e-posten minskar, vilket är både bra och förväntat i en intranätmiljö som ger bättre förutsättningar för kommunikation och informationsdelning.
Det är också svårt att exakt räkna ut Return on Investment, ROI, på verktygen i sig. Däremot ser de tydliga resultat i kortare tid för produktutveckling när samarbetet blir bättre.
Läs vidare själv: Motorola’s IT Department Takes On Enterprise 2.0
PowerPoint, PP, fyller 20 år. Vi lär knappast få se festivalliknande firande på gator och torg. Kanske mer typ Reclaim the meeting från organisatoriska anarkister och alla ”riktiga” kreatörer. Men naturligtvis är det inte PPs fel att folk inte kan presentera. Och det finns en väldigt enkel sak du kan göra för att inte missbruka PP.
Det är Wall Street Journal som uppmärksammar jubileet och har pratat med två av upphovsmännen bakom PP. Föga förvånande är inte heller dessa helt nöjda med hur PP används.
”…a lot of people in business have given up writing the documents. They just write the presentations, which are summaries without the detail, without the backup. A lot of people don’t like the intellectual rigor of actually doing the work.”
För egen del blir det minst 1-2 arbetsdagar per vecka med PP som verktyg. Som konsult är det ju mitt jobb att förklara, belysa, inspirera, problematisera, lära ut…
Det finns en hel del tips att få kring bra PP-presentationer (hos Seth Godin exempelvis). Men det viktigaste alla vi som ofta håller presentationer skulle kunna göra är — i linje med citatet ovan — att en gång för alla bryta kopplingen mellan presentation och dokumentation.
Faktiskt, när jag tänker på det, också som publik borde vi medverka till att bryta kopplingen.
Presentation och dokumentation är nämligen två helt olika saker. Själv gör jag (om jag får säga det själv) ganska bra presentationer men det innebär att mina bilder är värdelös dokumentation. De ger inget sammanhang, inga detaljer, ingen struktur för läsning. Allt det har jag ju stått för live.
Ändå bygger varenda konferensarrangör upp sin dokumentation på mina och andras presentationer. På samma sätt slår det nästan aldrig fel: de första tio minuterna av en kurs eller ett möte kommer att innehålla frågan ”Får vi bilderna?”.
Jag säger Bryt. Bryt kopplingen. Vägra när du sitter och sammanställer din presentation att ens tänka ”dokumentation”. Vägra som åhörare att ta emot presentationen som dokumentation. Antingen får du göra jobbet själv, det vill säga anteckna och därmed också stärka inlärningsprocessen, eller kolla om det finns ordentlig dokumentation.
Som Freakonomics Blog säger, Don’t Hate PowerPoint; Hate the PowerPointers. Och kanske ska du också känna ett visst agg mot arrangörer av olika slag som genom att begära presentationen som dokumentation riskerar att påverka presentationens kvalitet.
Så grattis PowerPoint, trots allt. Du tjänar oss väl.
Personalisering är, fortfarande, en av de vanligaste frågorna som ställs kring stora intranät. Mycket pekar på att det inte är den hjälp som förtvivlade intranätredaktörer hoppas på. Det är nämligen relativt få anställda som använder möjligheten att personalisera sitt intranät. Men visst kan vi styra innehåll — glöm inte bort segmentering eller roller.
När jag tittar tillbaka på mitt första halvår 2007 kan jag summera erfarenheter från en 3-4 riktigt stora intranät. I samtliga fall har personalisering varit en frågeställning (om än i varierande utsträckning).
Själv har jag alltid varit tveksam. De användningsgrader jag sett har aldrig imponerat. En ny undersökning [artikel – resultat] bekräftar också att det vanligaste är att bara en minoritet av medarbetarna personaliserar.
Skepsis mot personalisering betyder inte att alla ska ha samma intranät. Segmentering eller roller kan vara ett alternativ värt att överväga. CM Briefing diskuterar skillnaden och drar slutsatsen att båda metoderna är potentiellt värdefulla.
Jag protesterar inte rakt av. Fast jag skulle vilja säga att det tycks som om potentialen är enklare att få fram med ett rollbaserat intranät än med olika personaliseringsmöjligheter.
Däremot håller jag med CM Briefing om att det är helt avgörande att förstå skillnaden. Personalisering är exempelvis möjligheten att skapa egna bokmärken (det vanligaste verktyget) eller att skapa sitt eget nyhetsflöde.
Baserar du intranätet på roller får alla säljare (chefer, inköpare, handläggare…) en viss typ av nyheter. Olika grupper kan också ha anpassade startsidor eller underlättad tillgång till en delmängd av dokumentarkivet.
Eller för att göra det busenkelt: Personaliserat intranät? Alla anställda kan själv göra anpassningar. Roller? Informationen anpassas för anställda beroende på vad de behöver i arbetet.
Har du jobbat med informationsarkitektur i hela ditt liv är detta skrattretande låg nivå. Men just skillnaden mellan de båda strategierna är allt annat än glasklar i den dagliga driften på många intranät. Det tycks också som om tankarna i första hand går till personalisering, vilket är mänskligt men möjligen olyckligt.
Mänskligt eftersom vi ju alla gillar att ge människor frihet och eget ansvar.
Olyckligt eftersom de flesta av oss inte vill ha, tror jag, frihet och ansvar på de informationstunga delarna av ett stort intranät.
Vi vill in där, lösa uppgiften och sen göra något roligare eller viktigare. Vi vill hitta nyheten, fylla i blanketten, förstå kvalitetssäkringen så snabbt det bara går. Ju mer du hjälper mig med det utan att jag behöver engagera mig, desto bättre. Då har jag kanske till och med tid över att använda intranätet för idéutveckling och samarbete.
Om det inte snart varit semester är jag övertygad om att det gått att dra långtgående webb-slutsatser av Seth Godins funderingar kring vad som driver olika organisationer. Nu blir det inga slutsatser, och kanske är det lika bra. Listan är intressant nog ändå.
Allt fler inser att marknadsvärde, uppmärksamhet och förtroende skapas utanför köpta reklamplatser. Kalla det buzz eller ”word-of-mouth”, det bygger på att människor pratar om och rekommenderar dig. Men du kommer ingen vart om inte dina kollegor verkligen tror på det ni gör.
The Messaging Times sammanfattar det hela ganska väl.
If your receptionist, copywriter, sales team, engineers or management team are not truly engaged in and affected by the value of your project, products or services; their communication will not effectively convey it. And if they aren’t buzzing about it, you can rest assured that the people they are communicating with won’t be buzzing about it either.
Buzz is an inside job.
Ok, detta vet de flesta av oss. Om inte har vi en väldigt lång väg att gå. Fast att veta räcker inte. Messaging Times talar om tre grundläggande dimensioner:
Bra tips och tankar även om det destillerat till sin kärna egentligen inte säger något nytt. Ingen företag är bättre än medarbetarna tycker att det är.
En underskattad fråga du som webbredaktör borde ställa dig. Ofta. Hur känner människor sig när de läst din text?
Jag är säker på att jag sett denna tanke uttryckt tidigare men jag kommer inte ihåg var. Nåväl, en intressant tanke med potentiellt långtgående konsekvenser är det hur som helst: Corporations are Media Companies.
Snabbt tips för dig som webbredaktör från Copyblogger: Din rubrik kan göra en massa saker. Men den säljer inte. Den har ett överordnat syfte och det är att vara en stoppskylt.
Focus all your headline-writing efforts on getting the readers attention and holding it. The remainder of your copy should do the rest and get the reader to take the desired action, but only if they actually read!
Don’t overburden your headline, just let it get on with the job it was meant to do.
