Falsk flagg? Marknadsföring i sociala medier.

Det finns hur många filmer som helst som visar hur Diet Coke reagerar om man tillsätter Mentos. Detta började som en kul grej utan inblandning från företagen – men det har lett till att Mentos fått ”gratis annonsutrymme” värt 10 miljoner dollar.

Det menar i varje fall Mentos Pete Healy och han kommer på en konferens i december att utveckla hur de arbetade med möjligheten som uppstod. De valde nämligen att ta chansen. De skapade en tävling, såg till att finnas med på rätt sajter och så vidare.

Betraktat utifrån känns Mentos-exemplet som ett praktexempel på hur företag kan använda sociala medier. Gripa dagen, typ. Men samtidigt som många företag förmodligen inte ens skulle ha tänkt tanken finns det andra som skapar tillfället själv. Read/Write Web har tittat närmare på ett exempel, Campari, och konstaterar:

Increasingly marketing firms are using popular social networks on the Web as part of their campaigns – creating fake user profiles to sell their products.

Vi har ju i Sverige ett angränsande fall även om det inte var lika långt draget. AMF Pension skapade en blogg i anslutning till en reklamfilm där en ”säkerhetstekniker från Kalmar”, om jag minns rätt, påstod sig ha varit i framtiden. Visserligen finns det människor med vårdbehov som tror sig har varit med om saker men detta var förstås falskt.

Jag är inte beredd att säga ”AMF gjorde fel” eller ”Campari ljuger”. Men okomplicerat är det inte. WOMMA, Word of Mouth Marketing Association, har en etisk kod vars grundpelare är dessa:

  • Honesty of Relationship: You say who you’re speaking for
  • Honesty of Opinion: You say what you believe
  • Honesty of Identity: You never obscure your identity

Det låter ju rätt rimligt. Men det täcker ändå inte situationen med en påhittad identitet som tydligt representerar ett intresse. Och identiteten/individen är ju det centrala i ett socialt nätverk.

Att varenda tween i Sverige har flera olika identiteter på Lunarstorm må vara hänt. Att ha det som företag… Nja, jag skulle vara väldigt försiktig om reklambyrån kommer intrampandes och glatt säger ”vi har skapat Stina som kan vara ert ansikte på YouTube”.

Var med där ute. Skapa kontakter, lär och lyssna. Men börja med att vara dig själv. Vågar inte företaget det begriper jag inte hur det vågar ta risken att vara någon annan.

Visst kan vi mäta hur bra vårt innehåll är

Nick Usborne frågar sig: Should Writers Be Held Accountable for Web Page Performance?

Han kommer själv från en kommersiell tradition där textens effekt noga har följts upp. Ändå menar han att det är svårt på webben. Samspelet med design, teknik och andra sidor är för stort för att vi på allvar ska kunna mäta innehållets resultat på en enskild sida.

Även om jag förstår hans invändningar tycker jag att det är ett par år för sent. Vi börjar faktiskt få erfarenheter och exempel på hur resultatet av en webbredaktörs arbete kan mätas. Därför värmer jag upp för en miniserie med artiklar: X sätt att mäta en webbredaktör.

X:et står där för att planen inte är färdig än… Tänkte först kolla med dig. Hur gör du för att kolla om ditt innehåll fungerar? Vilket mått rapporterar du till chefen för att visa att du gör ett bra jobb? Och då tänker jag bortom antal sidträffar. How Idiots Trace Success må vara en elak akronym men helt obefogad är den inte.

Film skapar och sprider kunskap

Från ett intressant forskningsprojekt på Malmö högskola:

Med filmkameran som verktyg kan sjukvårdspersonal sprida kunskap om komplicerade ingrepp och arbetsmetoder till såväl kollegor som patienter. Det visar en ny avhandling från Malmö högskola.
– Genom att det är personalen själv som producerar filmerna skapas en närhet mellan den och de som sedan ser på filmen. Mediet gör det också lättare att sprida den mer informella kunskapen…

Med tanke på hur film producerad utan professionella medel slår igenom (tänk YouTube, Bubblare, Klipptoppen, kommande FejmusTV etc) så kan slutsatserna vara intressanta i vidare kretsar, också utanför sjukvården. Det är uppenbart att vi upplever en ökande förståelse för kommunikation med ljud och bild.

Filmer på organisationens intranät kan, sett i detta ljus, visa sig vara en investering värd varje krona.

Uppdaterat 27/11: TV4s FejmusTV har nu lanserats som FejmTV.

Släpp skräcken för bildboven

Med en övertygande argumentation visar Mattias på Moderskeppet varför du inte ska vara så rädd för att få bilder på nätet stulna. Och framförallt hur fundamentalt dålig idén är att förstöra bilderna för att undvika bildstölder.

Undvik lockelsen att förstöra din foton med stora copyrightsymboler. Visst, ingen vill stjäla en bild med stort ”C” i mitten – och ingen vill titta på den heller.

Till och med stora företag vågar släppa loss sina bilder.

Bra insikt om interna bloggar

Jag har länge hävdat att medan externa företagsbloggar säkert kommer att fortsätta utvecklas, är det intranätbloggar som kommer att se den största kvantitativa tillväxten. Detta fick jag tillfälle att berätta för Computer Sweden vilket resulterade i artikeln Bloggen flyttar in i företagen.

Det är viktigt att denna aspekt lyfts fram. Kommunikationsbranschen har en tendens att alltid vara mest intresserad av PR och extern kommunikation medan internkommunikation inte är lika ”sexigt”. För någon som likt mig själv arbetar med båda dimensionerna är det dock tydligt att de interna satsningarna kan vara minst lika värdeskapande som de externa.

Två saker kring CS artikel bara: Såvitt jag vet har inte Sony Ericsson startat en utvecklingsavdelning för interna bloggar i Lund, vilket artikeln möjligen säger. Det jag vet är att de en avdelning startade med interna bloggar tidigare i år vilket de har berättat om för branschkollegor.

Sen brukar jag alltid få någon bitsk kommentar när jag får epitetet ”expert” klistrat på mig… Jag har aldrig, och kommer aldrig, kalla mig själv det. Man kan ha mer eller mindre överblick och intresse men att vara expert på något så variationsrikt som sociala medier (och dess olika uttryck) tror jag helt enkelt inte är möjligt.

Fyra sorters gräsrotsröster

Människor som publicerar innehåll och skapar samtal på nätet gör det av olika anledningar och på olika sätt. Church of the Customer Blog har gått igenom hela landskapet och drar slutsatsen att det finns fyra större kategorier av ”…amateur, citizen-created sites that focus on products, brands or companies.”

  1. ”Filters”: Människor som samlar artiklar, bloggposter, videofilmer och allt annat intressant kring t.ex. ett varumärke och samlar det i ett regelbundet informationsflöde. Publicisten försöker vara objektiv och närmar sig ibland traditionellt journalistiskt arbete.
  2. ”Fanatics”: En sann evangelist som i grunden är djupt positiv men som inte drar sig för att kritisera misstag.
  3. ”Facilitators”: Skapar plattformar och bygger mötesplatser kring gemensamma intressen.
  4. ”Firecrackers”: Får uppmärksamhet och omedelbar berömmelse för enstaka grejer – en video på YouTube, kanske. Försvinner ganska snabbt från radarn när nyhetens behag passerat.

Naturligtvis är det en förenklad bild. Men den säger en del om den sociala webben där gränsen mellan avsändare och mottagare suddas ut. Företag och varumärkesansvariga behöver förstå att de möter en mångfasetterad verklighet. Deras förhållningssätt ska inte vara det samma till en Firecracker som till ett Filter (eller vilken kategorisering vi vill använda).

Båda kan hjälpa eller stjälpa. Men de är inte samma sak.

Hitta nytt webbjobb

Om du följer vad jag skriver är du antagligen väldigt intresserad av webb och intranät. Kanske så intresserad att du jobbar med det. Då kan det vara värt att hålla koll på webbjobb.nu – en webbplats som samlar lediga platser med anknytning till webb. Hela 34 redaktörsjobb i skrivande stund.

Vem som ligger bakom framgår inte. Bara att det är ”…personer i branschen för personer i branschen”. Idén är bra men utförandet bedrövligt. Tyvärr, får man säga, för publiken lär vara rätt känslig.

Tips från Reklamfeber.

Publicering med gratis verktyg allt mer intressant

Tidigare i veckan var jag nere i Karlsruhe för ett möte med webbyrån punkt.de. Det är för en kund som ska välja samarbetspartner kring CMS-verktyget TYPO3. Eftersom kunden är en organisation som arbetar över hela Europa var också hela Europa med i vår översikt kring potentiella TYPO3-leverantörer. Men i Sverige var det väldigt tunt.

Visst finns det företag som erbjuder tjänster runt detta Open Source CMS men inget av den storlek vi vill ha. Man kan fundera på vad det beror på. Finns det en skepsis mot öppen källkod och den typ av community-baserad utveckling som dessa lösningar bygger på?

Just Tyskland är intressant att jämföra med. Där hittar man Open Source-lösningar hos de allra största och mest kända företagen.

Jag kan inte CMS-marknaden tillräckligt väl för att dra en definitiv slutsats. Det är en marknad som trots konsolidering fortfarande känns allt annat än mogen. Möjligen är det så andra lösningar fått större genomslag än just TYPO3 i Sverige, exempelvis InfoGlue.

Oavsett vilket kan det vara viktigt att komma i håg att Open Source i dag är ett reellt alternativ för ny teknisk plattform till en webbplats eller ett intranät. Intranet Blog skriver:

Delloite Research believes open source is one of the hottest trends unfolding in all of technology. In it’s annual TMT Trends: Technology Predictions 2006 (pdf) Delloite states that ”open source will pose an ever-greater challenge to the established software model, impacting both providers and end users.”

I artikeln nämns också några av de mest använda publiceringsverktygen som är fritt tillgängliga. Själv har jag som sagt haft anledning att lära mig mycket om TYPO3 så om du behöver råd eller kontakter kring det verktyget kan jag kanske hjälpa till.

Intranät är gemensamma – inte personliga

Jesper Rønn-Jensen jobbar på en stor IT-firma och tog sig för att kolla hur många som anpassar intranätet med egna länkar, den enklaste formen av personaliserade intranät.

88 procent struntade helt i funktionen. Trots att publiken rimligen är mer nyfikna på funktioner och ”godis” än i många andra organisationer. Som inUseful konstaterar visar kommentarerna på Rønn-Jensens text att 12 procent användning antagligen är extremt högt.

Vi vill helt enkelt inte anpassa vårt intranät. Livet för kort, det finns roligare saker att göra, vi fattar inte riktigt hur det går till.

Anledningarna är många. En av de viktigaste tror jag är denna: De flesta intranät är inte ett personligt arbetsverktyg på riktigt. Det är alldeles uppenbart att vi använder en gemensam yta och kanske är det också en av de bärande poängerna med ett intranät. Det är vårt. Inte mitt. I denna miljö blir personalisering en främmande tanke – vilket dock inte utesluter exempelvis rollbaserad information och arkitektur.