I en ganska snabbt hopskriven text ger Ben Edwards en bild av hur IBM använder podcasting som kommunikationsverktyg. De började testa i augusti och har hittills haft 150.000 nerladdningar av externa podcasts och 200.000 nerladdningar av interna.
Edwards nämner som de mest lyckade interna användningsområdena
time-shifted conference calls, local site comms, management tools, executive comms, networking and idea sharing tools
Ordlista med definition av podcasting.
Svenska journalister tror att bloggar är en plats där ”omdömeslösheten frodas”. Till och med en tidning som själv har det brottsligt dåliga omdömet att namnge ett 13-årigt våldtäktsoffer tycker sig ha rätt stiga upp på etikpiedestalen jämfört med människors personliga bloggar.
Massmediernas skeptiska hållning till bloggar och allmänhetens egna förmågor är inte ny. Jag antar att det är en mänsklig reaktion – när vår position hotas blir vi irrationella. När vi inte kan hantera och se vår roll i en föränderlig omvärld längtar vi tillbaka till, och försvarar blint, den gamla världen.
Eller, jag antog att det var en mänsklig reaktion. Den bittra sanningen kan vara att det är en svensk reaktion. IBMs vice VD för globala marknadsfrågor Eric Kintz har tagit en närmare titt på den franska utvecklingen. Jag förväntar mig inte att särskilt många svenska journalister tar intryck. Men de borde.
Blogging has taken a critical place in the political debate as we get closer to French presidential elections… the traditional print media have played a leading role in making blogs a part of mainstream in France… Key French opinion leaders have also launched blogs to convey their ideas…
Kom ihåg att detta är landet många gjort sig lustiga över. Landet där webbsurfare kallas ”internaut” vilket åtminstone ger mig skumma bilder av stora runda hjälmar framför ett hav av datorskärmar. Det är landet som länge trodde att deras inhemska Minitel (jag vet, den fanns i Sverige också) skulle konkurrera ut internet.
Det är en spännande men onödig utveckling att se Frankrike bättre förstå de mekanismer webben ger upphov till. Vi kan ju dessutom lägga till länder som Sydkorea, Nederländerna och Japan i skaran som sprungit om den en gång så stolta ”IT-nationen” Sverige.
I detta perspektiv blir svenska massmediers hållning problematisk, tror jag. Att medierna inte fattar och därmed går in på irrelevansens ensamma väg för egen del gör mig inget. Jag har inget behov av Aftonbladet.
Men medierna anger tonen för många andra. Unga entreprenörer, handläggare på banken, lärare, politiker, företagsledare… kort sagt alla dem som påverkar idéklimatet och den kreativa miljön influeras av massmediernas hållning. Och om alla dessa tror att vi fortfarande har ett samhälle och en marknad där stora avsändare sänder meddelanden till små mottagare har vi problem.
Mina egna erfarenheter av Bluetooth är inte bara positiva. Tycker att kopplingen har en jobbig tendens att brytas mest hela tiden. Men det var väl en tidsfråga innan också denna teknik skulle användas i marknadsföring.
Landrover har satt upp reklamskyltar i New York som sänder budskap via Bluetooth till förbipasserande, om de väljer att koppla upp sig med t.ex. mobilen. Rohit Bhargava är inte imponerad men funderar vidare på ”placecasting”.
En färsk undersökning visar att 35 procent av internetanvändarna i USA själva har publicerat sig på nätet – delat foto och video, gjort webbsidor, kommenterat på bloggar med mera.
The Web is shifting now to user-generated content; it shows people engaging with the Internet in a number of different ways in their lives…
Antagligen är siffran högre, än så länge, i USA än här. Men utvecklingen går i samma riktning i Sverige. Kolla exempelvis hur OnOff och Aircall just nu lär sig att konsumenterna har en röst.
Jag uppdaterar mest för egen del en lista med de svenska företags- och organisationsbloggar som jag hittar och tycker är intressanta. Men om jag nu ändå gör jobbet kan jag ju lika gärna tipsa dig om det. Har också stuvat om lite vilket innebär att du kan prenumerera på sidan och alltså få uppdateringar av listan (bloggar märkta med 
) direkt.
Listan: Svenska företagsbloggar
RSS: www.wpr.se/radgivning/bloggar/svenska/feed/
För att undvika missförstånd vill jag för den tekniskt bevandrade säga att flödet ovan inte är en aggregerad lista med alla nya inlägg i bloggarna. En sådan har jag för eget bruk men det känns upphovsrättsligt skakigt att publicera den.
Händer det något i den svenska företagsbloggosfären då? Jodå, det dyker upp nya grejer varje vecka. Den senast tillagda är Hälsobloggen från Ostkompaniet, som dock inte fått upp tempot än. Livsmedel och nya webben tycks hitta varandra lätt…
En personlig favorit är åkestam.holst, en reklambyrå som integrerat bloggen helt i sin webbplats. Precis som jag ofta rekommenderar åtminstone mindre företag. Det är ju inte ”bloggen” som sådan som betyder något utan den förändrade kommunikation den kan ge upphov till. Att det genomsyrar hela webbnärvaron är ingen nackdel.
Alla webbplatser med många redaktörer behöver ett gemensamt grunddokument för hur webbplatsen ska skötas. Hur skriver ni? Hur är informationen organiserad? Vilka publicistiska roller finns? Hur mycket får designen påverkas? …och så vidare.
Kärt barn har många namn och jag har sett dokumentet kallas riktlinjer, policy, stilguide, redaktörsmanual och mycket annat. Oavsett namnet är detta precis lika viktigt som att du väljer rätt publiceringssystem. Det är alltså en fundamental förutsättning för att ni ska lyckas.
pebbleRoad Studios gräver sig ner i ämnet och ger bra tips för vad du ska tänka på. Behöver du en bra resurs på svenska kan min Webbredaktörens ABC mycket väl vara en grund för organisationsspecifika riktlinjer.
Via Column Two
I en genomgång av kriskommunikationens förutsättningar på och genom internet skriver Patricia Swann om de nya utmaningar som företag och organisationer måste ta hänsyn till.
Massmedias minskade genomslag
En kriskommunikationsplan innehåller alltid rutiner för att förse massmedier, inte minst lokala medier, med löpande information. Men kan vi lita till att människor verkligen vänder sig till lokaltidningen eller lokalradion? För allt fler är nätet den mest prioriterade nyhetskällan och aktörerna på nätet är mångfalt fler än på mediemarknaden.
Visst kommer massmedia att under en överskådlig framtid vara viktiga. Men om bara 10-20 procent får information och verklighetsbeskrivningar från annat håll är det en tillräckligt stor andel för att påverka den allmänna uppfattningen. Word-of-mouth är sällan mer aktivt än vid stora händelser.
Medborgarjournalistikens framväxt
Kriskommunikation var mycket enklare när en journalist hade presskort och jobbade på redaktion. I dag är mycket större skaror människor ”journalister” i betydelsen att de vidareförmedlar information och kommenterar händelser.
Krisinformation på fler sätt
Enkelt var det också när ett pressmeddelande – eller ett telefonsamtal – till TT räckte. Ljud, video, bilder… Möjligheterna och därmed människors förväntningar är mycket större än så i dag.
Snabbrörliga aktivister
Att skapa en rörelse är snabbt gjort. Ett par meddelanden på rätt forum är allt som krävs. Därefter kan denna rörelse också agera utan att behöva lämna datorn.
Artikeln diskuterar flera olika potentiella slutsatser men den viktigaste tycker jag handlar om omvärldsbevakning. De flesta kriskommunikationsplaner innehåller ett sådant moment. Spela in TVs extrasändningar, bevaka lokaltidningens webbplats och så vidare.
Men det räcker inte.
En uppdaterad kriskommunikationsplan måste se bortom massmedierna. Omvärldsbevakningen måste inkludera diskussionsforum, communities, fildelarnätverk, bloggar, Wikipedia, YouTube och många andra platser där bilden av händelsen skapas. Inte för att du kan ingripa eller ringa redaktören. Utan för att ha en chans att förhålla dig till vad som sägs.
Det som inte har förändrats sedan kriskommunikations begynnelse är vikten av att vara förberedd. Om du inte vet var människor pratar och hur du ska kunna följa diskussionen har du ingen chans att hitta det när organisationen går på knä på grund av krisens följdverkningar.
Det pågår en kul diskussion på SearchEngineWatchs forum om ”Top Ten Ways SEM Companies Bend The Truth To Win Business”. Känner du igen något från de samtal du fått av sökoptimerare? Ett påstående jag faktiskt hört på riktigt är detta:
Our engineers know what Google will do with their algorithm in the future.
Svaret från en deltagare i diskussionen är hårt men sant.
Their engineers wouldn’t know if a meteorite was about to hit them, let alone what Google is going to do.
Outsourcing till Indien eller Kina är ute. Talangfulla människor som ännu inte blivit professionella finns överallt och internet ger oss chansen att hitta dem. Denna talangens långa svans skriver Wired om i en artikel som Framtidstanken hittat. Läs- och tänkvärt.
En allt personligare kommunikation i communities, på bloggar, genom podcasting med mera ställer vissa frågor på sin spets. En av de svåraste är, tycker jag, var gränsen går mellan personligt och privat?
Skriver du en företagsblogg är du nog väldigt sällan ens nära frågeställningen. Den är ingen ”dagbok”. Men samtidigt vill vi ju lära känna personen bakom befattningen. Det är i själva verket kanske huvudpoängen. Ju mer van du blir att vara synlig, desto närmare denna otydliga gräns kommer du.
För gränsen är just otydlig. Ingen kan ge ett definitivt svar på var den går.
Jag fick anledning att reflektera över detta genom en post i Staffars Seriers Blog. En medarbetare gick bort i butiken och Staffan Dahlberg skrev en tack- och minnestext. Det är en djupt personlig text som berör mig som läsare utan att jag känner mig obekväm. Den handlar om det kanske svåraste av allt, en människa som gått bort, och träder ändå inte in på det privata.
Under en tid har vi också kunnat följa den kände företagsbloggaren Robert Scoble i hans tankar inför hans döende mor. Scoble har varit väldigt öppen – och säger själv att han fått mycket stöd och kraft via sina läsares reaktioner. Men även om jag respekterar hans val att ta med oss läsare ända till sjukbädden och bakåt i tiden till den kyliga relationen mellan mor och son, känner jag mig som en tjuvkikare.
Jag är med på en plats där jag inte har att göra. Jag är med i ett privat sammanhang.
Var gränsen går ligger säkert i den individuella betraktarens öga. Kanske finns det kulturella skillnader också. Bara antalet kommentarer och andra uttryck för stöd åt Scoble indikerar att hans amerikanska läsare inte reagerar som jag.
Jag har förstås inget svar på frågan var gränsen mellan personligt och privat går. Men din läsare känner i magen om du trätt över den. Det viktiga är nog att du är medveten om frågeställningen. Att du är öppen för andras reaktioner, prövande och eftertänksam.
