En allt personligare kommunikation i communities, på bloggar, genom podcasting med mera ställer vissa frågor på sin spets. En av de svåraste är, tycker jag, var gränsen går mellan personligt och privat?

Skriver du en företagsblogg är du nog väldigt sällan ens nära frågeställningen. Den är ingen ”dagbok”. Men samtidigt vill vi ju lära känna personen bakom befattningen. Det är i själva verket kanske huvudpoängen. Ju mer van du blir att vara synlig, desto närmare denna otydliga gräns kommer du.

För gränsen är just otydlig. Ingen kan ge ett definitivt svar på var den går.

Jag fick anledning att reflektera över detta genom en post i Staffars Seriers Blog. En medarbetare gick bort i butiken och Staffan Dahlberg skrev en tack- och minnestext. Det är en djupt personlig text som berör mig som läsare utan att jag känner mig obekväm. Den handlar om det kanske svåraste av allt, en människa som gått bort, och träder ändå inte in på det privata.

Under en tid har vi också kunnat följa den kände företagsbloggaren Robert Scoble i hans tankar inför hans döende mor. Scoble har varit väldigt öppen – och säger själv att han fått mycket stöd och kraft via sina läsares reaktioner. Men även om jag respekterar hans val att ta med oss läsare ända till sjukbädden och bakåt i tiden till den kyliga relationen mellan mor och son, känner jag mig som en tjuvkikare.

Jag är med på en plats där jag inte har att göra. Jag är med i ett privat sammanhang.

Var gränsen går ligger säkert i den individuella betraktarens öga. Kanske finns det kulturella skillnader också. Bara antalet kommentarer och andra uttryck för stöd åt Scoble indikerar att hans amerikanska läsare inte reagerar som jag.

Jag har förstås inget svar på frågan var gränsen mellan personligt och privat går. Men din läsare känner i magen om du trätt över den. Det viktiga är nog att du är medveten om frågeställningen. Att du är öppen för andras reaktioner, prövande och eftertänksam.

5 kommentarer

  1. Glimrende refleksionsindlæg. Overvejer det ofte selv. For det meste er det ikke et problem, fordi jeg skriver om det danske sprog, som man godt kan holde ud i armslængde, og dog…. alene ved brugen af sproget, af ordene og alene ved holdninger til sprogdebat, sprogindlæg, sproglige fænomener spæder jeg jo privathed til ved den blotte omtale… og sætter således vandmærke i teksten og kategoriserer den som blogtekst.

    Men det du skriver om kulturelle forskelle, jo det tror jeg helt sikkert. Gad vide om der er sprobare forskelle også her de skandinaviske lande imellem.

    Gilla

  2. Alt for mange bloggere er stoppet med at skrive, fordi de ikke har magtet grænsen mellem det private og det personlige – de har, kan man sige, overskredet deres egen grænse, fordi de ikke var klar over, at den netbårne verden ligner den verden vi lever i til daglig. For her gælder det, at ”som du råber i skoven, får du svar”.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.