Den virtuella ambassadens PR-värde

Häromdagen berättade Svenska Institutets chef Olle Wästberg att de vill skapa en svensk ambassad i Second Life, den virtuella värld som uppmärksammats så mycket på sistone. Niclas på Researcher har sammanställt en lista över det genomslag idén fått och det är godis för vilken PR-chef som helst: New York Times, FoxNews, Spiegel och till och med Boing Boing.

Min reflektion har från första början handlat om värdet av att välja rätt ord. För ska vi vara helt ärliga vill Olle öppna ett svenskt informationskontor i Second Life. Det som är ambassadens ursprungsuppgifter kommer inte att genomföras. Ingen kommer att kunna ansöka om visum till Sverige på ”ambassaden” exempelvis.

Men hur mycket uppmärksamhet hade ”Sveriges informationskontor” fått? En del, men inte i närheten av denna nivå. Och alla fattar inte riktigt vad detta ska vara bra för:

Huh? Wha? Why? I haven’t the foggiest why they would do this. I’m a big social media advocate, but the benefit of a Second Life embassy is lost on me.

Hur som helst är det en kul idé. Jag har hellre en organisation ansvarig för Sverigebilden utomlands som vågar ta ut svängarna än en som räddhågset avvaktar och blir sist med allt.

Akta dig för att ha ansvarig utgivare

Tisdag/onsdag håller jag kurs om att skriva för webben i IBC Euroforums regi. För mig som oftast håller kurser själv var det spännande att få lyssna till advokaten Magnus Friberg från Setterwalls som pratade om nätjuridik. En av diskussionerna handlade om utgivningsbevis som man ju kan få för webbplatser.

Jag ska direkt säga att slutsatserna nedan är mina, inte Magnus.

Den som har ett utgivningsbevis utser en ansvarig utgivare och fördelen är att webbplatsen sedan skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Bland annat betyder det att Personuppgiftslagen inte gäller längre och därmed skulle mer än en webbredaktör bli av med ett av sina vanligaste juridiska bekymmer.

Detta har lockat många organisationer, bland annat ett dussintal kommuner. Men det blev uppenbart under diskussionen att denna lagstiftning ställer krav som kolliderar med användargenererat innehåll. Även om detta inte är någon nyhet blir den potentiella konflikten allt mer aktuell.

Den som vill ha skydd av yttrandefrihetsgrundlagen måste nämligen se till att webbplatsen ”…inte kan ändras av någon annan än den som driver verksamheten.” Detta utesluter alla möjligheter för besökarna att tillföra innehåll direkt. Givetvis kan det modereras (förhandsgranskas) och då är det ok. Men förhandsgranskning avskräcker. Det minskar intresset för att bidra och kräver resurser att hantera.

Så om du funderar på att utse en ansvarig utgivare kan det vara värt att tänka efter. Du gör det i ett läge där allt fler webbplatser får ett inslag av läsarmedverkan. Där kunder, leverantörer, elever eller medborgare kan bli en viktig del av att skapa ditt relevanta webbinnehåll.

Är det värt att försvåra detta för att slippa PUL eller tydliggöra ansvaret? Jag är inte beredd att svara ”nej” på den frågan i alla lägen. Men jag skulle ha mycket starka skäl för att ens överväga att svara ”ja”.

Dörrsidor är dålig kommunikation

Dörrsidor (”Doorways”) är ett sätt att skapa mer trafik till en sajt från sökmotorer. Det kan vara en effektiv metod för att ranka högst. Men det är också en ifrågasatt metod som riskerar att skapa förvirrade besökare. Och då är trafiken från sökmotorn inget värd.

Jag är småföretagare och som sådan behöver man ibland marknadsföra sig. Jag anlitar ett smidigt och billigt tryckeri på nätet men grejerna ska ju skickas ut också. Dags att kika på frankeringsmaskin alltså (för vem vill frankera 1.500 vykort för hand?).

”Kika på” betyder att söka på nätet. Sagt och gjort. Första träffen kommer från Pitney bowes och ser ut att handla om precis det jag är intresserad av. Men det är något skumt med sidan. Det finns ingen navigation. Inget annat innehåll än ganska taffliga reklamtexter där ordet ”frankering” återkommer hela tiden. Ordet finns i URLen, titeln, de båda rubrikerna och brödtexten.

Allt gjort enligt sökoptimeringens ABC. Budskapet avslutas sedan inte med en uppmaning att köpa eller kontakta en säljare. Nej, de vill jag ska gå till pitneybowes.se.

Du fattar vid det här laget att jag hamnade på en dörrsida. Dess enda syfte är att ranka högt på ett ord eller begrepp. Sidans jobb är gjort genom att ranka högt i Google och sedan leda mig till företagets riktiga sida. Där vill de sälja till mig.

En tveksam metod av flera skäl

Dörrsidor är en vanlig — hur vanlig vill jag låta vara osagt — tjänst från sökmotoroptimerare. Den är ifrågasatt och ett överutnyttjande kan utan tvekan leda till direkt bestraffning, det vill säga uteslutning ur sökmotorn.

Men även om vi bortser från den aspekten vill jag peka på ett än mer grundläggande problem: Det är dålig webbkommunikation.

Jag köpte ingen frankeringsmaskin. Jag slussades från en sida som vid en snabb anblick handlade om precis mitt intresse till en sida med ett helt produktutbud. Det ”löfte” den första träffen gav mig kunde företaget inte hålla. Mitt val var då enkelt. I stället för att börja navigera sajten vände jag tillbaka till Google och de följande träffarna.

Om det finns en lärdom i detta för dig som ansvarig för en sajt får du avgöra själv. Men ett tips skulle ju kunna vara att satsa på att dina besökare hittar rätt sida direkt…

Telia har mycket att lära om kundbemötande

I måndags kväll, för en vecka sedan, satt jag och arbetade på Hotell 11 i Göteborg. Jag var uppkopplad via mitt Telia HomeRun-abonnemang och plötsligt tvärdog Google. Försökte med Yahoo, likadant där. En snabb felsökning av datorn visade att allt fungerade på min sida. De flesta andra sajter fungerade också. Problemet fanns alltså hos Telia.

Jag överlevde så inga kondoleansbrev är nödvändiga. Men jag kom att tänka på det när jag läste Tomas Carlssons utredning av vad som hände. Han visar hur Telia faktiskt gav honom som frilansjournalist falsk info. Presstjänsten sa nämligen så här:

”Nä, det har inte varit något större problem. Vi har bara fått in tre felanmälningar så det är inte fler som har berörts.

Direkt felaktigt och det kan jag intyga (vilket är den enda anledningen till att jag skriver detta).

Jag hade felet, försökte felanmäla men — som Tomas också beskriver — det är en uppgift vilken nästan kräver att ens liv faktiskt står på spel. Struntade alltså i anmälan trygg i förvissningen att jag nästa dag skulle hem till min vanliga uppkoppling.

Dags för Telia att rycka upp sig.

Läsarmedverkan ökar men med olika strategier

Aftonbladets redaktör för läsarmedverkan — Läsarbladets Lotta Holmström — gör en intressant jämförelse mellan den egna tidningen och Verdens Gang respektive EkstraBladet.

Som Lotta skriver är det en ögonblicksbild för en (1) dag och inget som går att dra långtgående slutsatser av. Men en prövande slutsats skulle kunna vara att Aftonbladet/Läsarbladet öppnar upp betydligt fler vägar in till tidningen. Samtidigt tycks de upprätthålla filter- eller gatekeeper-funktionen något tydligare.

De extra vägar de erbjuder är nämligen i första hand riktade till redaktionen där det sedan görs ett urval (skicka in foton, skriv en artikel, insändare från ”vanligt folk”, fråga redaktören etc.). Självklart gör också de nordiska kollegorna ett urval för vad som lyfts fram. Men där bygger urvalet mer fokuserat på redan publicerat material från läsarna, och då företrädesvis i bloggar.

Som Lotta själv konstaterar har Läsarbladet inriktat sig mer på forum än bloggar. Utan att helt avskriva forum som princip måste jag säga att jag hade valt annorlunda. Min erfarenhet i varje fall är att forum håller lägre kvalitet för den som inte själv är med i diskussionen. En läsare som inte själv tänker tillföra något har generellt större utbyte av en bloggtext än en forumtråd.

Men, men… Vi ska komma ihåg att vi diskuterar detaljer för läsarmedverkan. Tänk 10 år tillbaka och försök komma ihåg hur stor chans du hade att medverka i en stor dagstidning då.

Bra webbinnehåll: Taggar till praktisk nytta

”Bra exempel?”. Det är den vanligaste frågan jag får på kurser och konferenser. Bra exempel på gamla hederliga informationstexter eller de senaste trenderna. Och allt däremellan. Så jag kommer oregelbundet och utan någon särskild plan att samla på mig sådana exempel under rubriken Bra webbinnehåll.

Aktiespararna är en av få sajter utanför den utpräglade 2.0-världen som tagit tanken på etiketter eller taggar till sig. Deras nyheter — som för övrigt ger läsaren också sociala möjligheter — kategoriseras med etiketter som Fusioner eller Incitamentsprogram.

Den läsare som är intresserad av fusioner får därmed en genväg till de texter som publicerats i ämnet.

Något användargenererat innehåll handlar det inte om. Via Rasmus inser jag att det är redaktörerna som sätter etiketterna. Detta betyder förstås att en dimension går förlorad i förhållande till hur taggar används på Flickr eller Last.fm.

Men fortfarande finns det intressanta fördelar, där den tydligaste är att informationsstrukturen blir mer levande och aktuell. Den kan svara mot läsarnas intressen snabbare än den grundläggande navigationen som ju faktiskt inte ska ändras allt för ofta.

Mjukvarujättarna rör på sig

Både IBM och Microsoft är på gång med verktyg för den sociala webben. Särskilt IBM tycks ha ett mycket tydligt fokus på interna användningsområden. Intranätet 2.0, ungefär. Bill Ives förklarar mer:

The IBM move integrates five applications: “profiles, where employees post information about their expertise and interests; communities, which are formed and managed by people with common interests; activities, which are used to manage group projects; bookmarks, where people share documents and Web sites with others; and blogs, where people post ongoing commentaries.”

Alla de verktyg det varit så mycket diskussion om det senaste året alltså. Hur betydelsefullt det är att just dessa båda jättar skapar lösningar kan man fundera på. Jag tror inte att man ska underskatta deras position hos dem som fattar de avgörande besluten i verkligt stora organisationer.

De fem första sökträffarna är de som räknas

Länge har ”sanningen” varit att så länge du kommer bland de tio första sökresultaten för de ord/begrepp som är viktiga för dig så har du bra förutsättningar att locka besökare. Men nu pekar forskningsresultat på att det är Topp-5 som gäller.

Jag är sen med detta, jag vet. Men för min egen del vill jag arkivera slutsatserna ur Microsofts undersökning av sökbeteende.

Resultatet är omdebatterat och man kan också fråga sig hur realistiskt det är är sikta på de första fem resultaten. Att åtminstone hamna på första resultatsidan (dvs bland de 10 främsta resultaten, vanligtvis) bör fortfarande vara ett delmål.

Så mäter du värdet av din företagsblogg

Till skillnad från bloggande i allmänhet måste en företagsblogg leverera värde. Men det handlar ju väldigt sällan om direkt försäljning. Så vad ska man då mäta?

Jag har nyligen varit inne på samma frågeställning kring webbinnehåll i allmänhet i Fem sätt att mäta en webbredaktör, och visst finns det mått. Webbredaktören kan visa värdet av sitt arbete — och enligt Forrester Research gäller det samma för en bloggare (via Micro Persuasion):

Following a three-step process, marketers can create a concrete picture of the key benefits, costs, and risks that blogging presents and understand how they are likely to impact business goals. This, in turn, enables marketers to answer the key questions, such as whether to blog or not to blog, or to make smart choices about an existing blog.

Mätmetoder med matematisk precision ska du inte vänta dig. Sådan är ju verkligheten för alla oss som rör oss i olika kommunikationsdiscipliner. Men det finns något logiskt i exempelvis tanken att jämföra de insikter en företagsblogg kan ge med vad en fokusgrupp kan lära oss. Därmed finns det också ett värde att jämföra med, det vill säga kostnaden för fokusgruppen.

Kolla vidare. Micro Persuasion ger en tydligare översikt än Forrester själva.

70 miljarder för ett intranät — och det funkar inte

Om du tycker att du har problem med intranätet ska du veta att det finns de som står inför större utmaningar. Världens största och dyraste(?) intranät förmår helt enkelt inte att göra sitt jobb.

Den amerikanska marinkårens intranät har mer än 500.000 användare och har kostat 10 miljarder dollar. Många av dessa användare är faktiskt ganska nöjda, enligt Intranet Blog. Men cheferna, de militära befälhavarna, sågar satsningen.

Users can find information and do most of the things that they want, but the intranet is failing to live up to its purpose. If an intranet fails to achieve business objectives and deliver on the priorities of management, then the intranet fails.

marines.jpg

I detta exempel — som visserligen är extremt ur flera olika dimensioner — finns en generell lärdom. Nöjda användare, goda testresultat, kanske till och med priser och utmärkelser säger egentligen ganska lite om intranätets värde. Det måste ju göra sitt jobb.

  • Har intranätet sparat pengar för organisationen?
  • Gör medarbetarna vanligt förekommande arbetsuppgifter snabbare?
  • Har företaget kunnat minska på manuell administration när medarbetarna gör jobbet själva?
  • Är marknadsbevakningen bättre?
  • Kommer produkter snabbare ut på marknaden?
  • Minskar antalet fel i produktionen?

Det är denna typ av frågor en intranätsansvarig måste besvara. Sen är det ju bra om intranätet är snyggt, uppskattat och får en medalj också.