Att inte publicera är ett av dina viktigaste beslut

För dig som ansvarar för en stor sajt är beslutet att inte lägga ut något, liksom beslutet att ta bort, minst lika viktigt som vad du faktiskt bestämmer dig för att publicera.

För bara några dagar sedan skrev jag om hur dyrt ditt webbinnehåll är. Min kollega Gerry fortsätter nu med samma typ av tankegång.

The most important decisions in web management are what you don’t do, what you take away from your website rather than put up on it.

Gerry formulerar också hur fel det blir när avsändaren publicerar för sin skull, för sin effektivitet, och inte för att spara tid åt läsaren. Detta känner du nog igen från många intranät. Det är lika vanligt som allvarligt.

It goes like this: the HR department quickly puts all policies on the intranet. That saves the HR department time because now they can tell the employee: it’s on the intranet, go look for it yourself. So, what departments are doing is shifting time and effort from their budget line and spreading them across the employee base. It’s a bit like the sub-prime mortgages philosophy: if you spread something out enough it a kind of dissolves and disappears. Except it doesn’t.

Så dyrt är ditt webbinnehåll

Att publicera ytterligare en sida på sajten har en mycket låg kostnad, särskilt om innehållet redan är producerat. Några minuters jobb, eller? Inte alls. Ditt innehåll kan bli hur dyrt som helst.

Det är Writing for Digital som formulerar denna mekanism mycket väl:

In web publishing, the more you publish, the less effective the whole mass of information becomes.

Jag är inne på samma tankegång i Webbredaktörens handbok.

Tänk att du har en sajt med tio sidor, eller 10 000. Du lägger till en elfte sida, eller 1 000 nya under några månader. Vad har då hänt med de första tio sidorna? Jo, värdet på dem har minskat och kostnaden för sajten har ökat.

Det har nämligen blivit svårare att hitta informationen på de ursprungliga sidorna eftersom elva sidor (eller elva länkar i en meny) är svårare att överblicka än tio. Risken ökar för att läsaren inte hittar till rätt innehåll.

Du måste också uppdatera, justera och utveckla innehållet på elva sidor i stället för tio. Detta tar mer tid och kostar därför mer. Eller så kommer du med verklighetens begränsade resurser ägna mindre tid åt att vårda varje enskild sida.

Minskat värde. Ökad kostnad eller sänkt kvalitet. Det är priset du och dina läsare betalar för attityden att ”allt ska finnas på nätet”.

Writing for Digital går ett steg längre. De menar att efter redan ett år är webbpubliceringen dyrare än om samma innehåll hade publicerats på papper. Jag är inte helt övertygad om att man kan räkna ut det på ett trovärdigt sätt. Men principen är alltså fullt rimlig — och slutsatsen är simpel: Håll koll på ditt innehåll. Begränsa, ta bort, se till att allt innehåll tillför ett tydligt värde.

Web experiences might have a lower initial cost than print, but within a year, the cost of a Web page will far outstrip the cost of a print publication with the same number of words. Keep a Web page around for five years and it will cost 100 times more than a comparable print publication.

Vårt sätt att lära påverkar kunskapsdelning

Kunskapsdelning är ett sällsynt hett ord. Det skrivs inte en intranätstrategi utan att ordet finns med dessa dagar. En gammal modell för inlärning borde kunna lära oss något om kunskapsdelning.

Seth Godin, denna eviga källa till klokskap och klargörande betraktelser, beskriver Dreyfus model of skill acquisition. Tydligen en idé som presenterades för 30 år sedan, men likt Godin tycker jag att den känns väldigt aktuell.

Kan det vara så att vi här ser en delförklaring till varför exempelvis sociala, kunskapsdelande intranät ibland blir en framgång, ibland ett misslyckande? Att olika organisationer har olika tyngdpunkt på ”var” medarbetarna för tillfället är? Jag har inte svaret men någonting i modellen känns uppenbart relevant i diskussionen.

Nåväl, här är Godins sammanfattning av de fem nivåerna vi kan befinna oss i när vi inhämtar kunskap.

1. Novice
–wants to be given a manual, told what to do, with no decisions possible

2. Advanced beginner
–needs a bit of freedom, but is unable to quickly describe a hierarchy of which parts are more important than others

3. Competent
–wants the ability to make plans, create routines and choose among activities

4. Proficient
–the more freedom you offer, the more you expect, the more you’ll get

5. Expert
–writes the manual, doesn’t follow it.

Så kan intranätet revolutionera produktiviteten

Intranätet är faktiskt en revolution. Men det är en underutnyttjad revolution. Många intranät fungerar långt ifrån så effektivt som de skulle kunna göra. Om de var rätt styrda. Det är min kollega Gerry McGoverns budskap i ett white paper du nu kan ladda ner.

Eller så kan du läsa det direkt förstås. Men här är Increasing employee productivity in a networked world som pdf om du hellre sparar, eller kanske lägger ett ex på kollegans/chefens bord?

A revolution in efficiency and productivity is underway and it is being driven by the intranet; the internal workplace. However, most organizations are only operating at 60 percent efficiency. This huge efficiency gap is not primarily because of technology but rather because internal work systems are poorly designed and managed. For those organizations that truly make the intranet work there is major competitive advantage to be gained.

Jag arbetar tillsammans med Gerry och övriga partners i task management projekt: behovsanalys och strategi. Sverige är det land där vi genomfört flest sådana projekt kring just intranät. Tycker jag är lite kul, faktiskt. Här berättar en av våra kunder, Gabriel på Tetra Pak, om deras utveckling.

Redaktörer – vi jobbar i servicebranschen

Ibland undrar jag om inte en förändrad självbild hos webb- och intranätteam är den viktigaste ändringen vi står inför. Nätet är en plats för självbetjäning — de som driver en sajt ska därmed vara serviceproffs.

Från ”vad ska vi lägga ut?” till ”var kan vi hjälpa till mest?”. I skillnaden dessa perspektiv emellan fångar vi skillnaden mellan dåliga och bra sajter.

Rätt logiskt, egentligen. Men problemet är att ganska få som arbetar med webb och intranät fullt ut har den synen på sig själv. Inte sällan är kontroll viktigare än service. Kontroll av budskapet, kontroll av säkerheten…

Inom sociala medier har just kontrollbehovet — till och med command and control — blivit närmast ett skällsord. Av goda skäl. Men jag pratar inte om sociala medier. Service gäller inte vissa användningar av nätet. Det gäller nätet i sig.

Diskussionen bubblar upp som ett resultat av en liten undersökning kring australiensiska intranät. Just intranätteamets vilja att snabbt hjälpa till, snabbt ge service, pekas ut som en orsak till att det bästa intranätet fått sin position.

Jag lär återkomma till tanken. Säkert känns det obekvämt för många att en butikschef i snabbvaruhandeln kanske är mer lämplig som chef för en sajt än vi gamla journalister. Och visst har butikschefen fel sakkunskap. Men förmodligen är butikschefens attityd till arbetsuppgiften betydligt mer relevant än journalistens (kommunikatörens, säljarens…).

Den dagen vi med vår sakkunskap kan låna tillräckligt mycket av självbetjäningens attityd blir det intressant på riktigt.