När det nya sociala intranätet kollapsar

Jag kom nyligen i kontakt med en organisation. De hade likt många andra lockats av tanken på ett öppnare, mer delande intranät. Några månader efter lanseringen var resultatet tydligt: Mejlandet(!) hade exploderat och det nya intranätet betraktades med misstänksamhet av många medarbetare.

Vilken organisation det är tänker jag inte säga (jag försörjer mig på att ha mina kunders förtroende). Men jag kan säga att det handlar om en medelstor svensk organisation med närvaro på flera platser i landet där alla anställda är ”kunskapsarbetare” i vid mening. Förutsättningarna fanns alltså där, egentligen.

Det är kanske inte heller så viktigt vilken organisation det är. Viktigare är lärdomen att det sociala intranätet inte är så uppenbart — eller omedelbart — rätt väg att gå. Inte för alla, inte just nu. Självklart? Kanske. Fast den evangelistiska tonen när ämnet diskuteras antyder ibland att Enterprise 2.0 är Vägen med stort V.

Från eufori till misslyckande

Att hitta detta citat från ett stort svenskt företag gör mig mörkrädd, apropå evangelism:

I ett traditionellt intranät måste man fokusera på vilken målgrupp man riktar sig till. När det handlar om användargenererad information bidrar man med det man kan…

Så att fokusera på en målgrupp är omodernt? Jag hoppas, inte minst för företagets egen skull, att citatet är kraftigt beskuret och taget ur sitt sammanhang.

Men vi börjar nu se allt fler failure stories (i motsats till de success stories som vi läst i några års tid):

Technologies such as wikis, social networking, and predictive markets are falling short of adoption targets in up to two thirds of companies the CEB surveyed…

På ett generellt plan är utvecklingen inte förvånande. Vare sig du gillar Gartners ”hype cycle” eller inte kan man säga att alla tecken antyder att vi är i övergången mellan överdrivna förväntningar och spruckna illusioner.

Problemet är förstås att det inte hjälper den intranätansvarige som står med besvikna och missnöjda kollegor att det är logiskt att vissa nu nån gång börjar misslyckas.

Varför gav Intranät 2.0 en explosion av samarbete 1.0 (mejl)?

Om det finns en röd tråd i de satsningar som gett andra/sämre resultat än väntat så är det missbedömningen av dagens arbetssituation. I organisationen jag nämnde ovan fanns inga uppenbara incitament att vara öppen. Den enskilde tjänade inget på det och var därför inte beredd att ta den risk det alltid innebär att dela med sig (fler frågor från andra, kritik, etc.).

Vi måste också förstå att det finns existerande metoder för samarbete och kunskapsdelning. De är kanske inte lika bra, utifrån betraktat. Men de funkar. InformationWeeks redaktion blev till exempel inte alls imponerade över att allt plötsligt skulle ske i en wiki.

Löftet med ett socialt intranät kan dessutom få oss att ta en för stor munsbit. Tanken är ju bra. Så varför inte köra fullt ut direkt? Well, vi är kanske inte beredda.

In my experience Enterprise 2.0 makes its entry into business organizations first as a new method for interacting and sharing within existing silos which tend to stay intact.

Till detta kommer tekniken. Eller snarare dess brister. En annan av mina kunder har haft mycket svårt att få folk att förstå hur de överhuvudtaget ska kunna använda SharePoint, vilket var det företagets val av samarbetsplattform. Användbarhet är fortfarande en central fråga, tro det eller ej.

Ge inte upp

Om du mot förmodan läst hela vägen hit är du förmodligen övertygad om att jag avskyr det sociala intranätet. Så är det inte. Inte alls, faktiskt. Det finns fantastiska möjligheter. Men tappa inte bort analysen.

Det räcker inte att kollegorna säger ”varför kan inte intranätet vara som Facebook?”. Du måste djupare. Du måste förstå vad som driver människor. Du måste förstå hur de jobbar. Du måste se, eller se till, att organisationen premierar den som delar med sig. Du måste ta ett ganska traditionellt ansvar för att hamna rätt. Målgruppsanalys och sånt tjafs, alltså 🙂

Svårare är det inte att förstå styrkan med intranät-twitter

Mikrobloggar på intranät, eller åtminstone för interna syften, växer. Alla är inte övertygade om värdet för verksamheten men kanske ska vi inte göra det svårare än det är.

För den som inte provat mikrobloggande (via framförallt Twitter) kan grejen med att ”skrika” ut 140 egocentriska tecken verka märklig. Varför ska jag vilja veta vad du gör? Och när vi flyttar principen till ett intranät eller en tjänst som Yammer: Vad tjänar företaget på att hundratals människor ”skriker”?

För det första har den som kommer med sådana argument missat att ganska lite är skrikande. En stor andel av inläggen är frågor, svar, diskussion. Men visst. Det förekommer både externt och internt att folk säger vad de gör just nu, var de är eller vad de tänker på. Utan någon egentlig tanke på att få respons.

Är detta då ett problem? Allt för ego? Inte alls. Och den bästa onelinern jag sett för att förklara varför bjuder The Communications Blog på:

In strong cultures, employees are motivated – in part — by the actions of their peers.

Du ska inte glädja din kund. Få bara jobbet gjort.

Harvard Business Review säger som det är. Alla sajtansvariga borde ta notis: En fantastisk upplevelse skapar inte lojala kunder. Det får du bara om du levererar den praktiska, vardagliga nytta de behöver.

Utgå från behoven. Lös besökarnas uppgifter. Krångla inte till det. Skapa effektivitet. Du har kanske hört mig tjata om saker som dessa, och därför kan jag inte motstå att citera Harvard Business Reviews sågning av tanken att vi ska glädja och förtjusa våra kunder/besökare.

I självbetjäningsmiljöer — dit webb och intranät i högsta grad hör — gäller en annan logik.

In those settings, our research shows, loyalty has a lot more to do with how well companies deliver on their basic, even plain-vanilla promises than on how dazzling the service experience might be. Yet most companies have failed to realize this and pay dearly in terms of wasted investments and lost customers.

Lojalitet skapar vi genom att leverera på de basala förväntningarna. Inte genom att blända kunderna med aldrig så fantastiska lösningar.

Jag behöver nog inte ens exemplifiera med ”varumärkesbyggande” flash-sajter, dominerande hero-shots, förkärleken för navelskådande (våra värderingar, våra si, våra så) för att poängen klart och tydligt ska framgå.

Alla som någonsin gjort en grundlig behovsanalys och testat hur en sajt fungerar vet detta. Men alla har ju inte gjort det — och kanske lyssnar de hellre till Harvard än till den egna webbredaktionen…

Google Instant förändrar sökning – och optimering

Sakta rullar nu Google ut sin nya tjänst Instant över världen. Det är garanterat för tidigt att avgöra vad det kommer att innebära för den webbredaktör som vill bli hittad i Google. Men det lär bli förändringar.

Om du inte sett några artiklar om Google Instant och nöjer dig med svenska Google lär du inte ha märkt något nytt än. Men det handlar om en fundamental förändring. Där vi tidigare formulerat en specifik sökning, klickat och fått ett resultat innebär Instant att resultaten presenteras direkt — i takt med att du skriver.

Jag illustrerar hur det fungerar nedan.

Google själva menar att Instant inte betyder något avgörande för sökoptimering. Och så länge inte rankningsprinciperna ändras (vilket de visserligen gör hela tiden, lite grann, med eller utan Instant) så är svaret logiskt.

Men sökoptimering är mer än algoritmer. Det handlar ju ytterst om beteendet hos dem som söker och det kommer rimligen att bli annorlunda. Jag gissar att fler kommer att testa olika sökningar oftare. Nikke sammanfattar det så här:

…nu handlar det definitivt om att äga, inte bara de vanligaste variationerna på sina centrala sökfraser, inte bara volymorden utan att ligga så bra till som möjligt så tidigt som möjligt i ordet den som söker skriver.

Vi kan ana konturerna av en sökoptimering som måste bli både djupare (mer detaljerad, fokusera på delar av ord) och bredare (fler ordkombinationer till exempel). Men vi får se.

Den grundläggande sanningen lär dock inte förändras — Google vill hjälpa sina användare till bra sajter. Skapar du bra sajter, sajter som är begripliga och tillgängliga, sajter som är bra nog för andra att uppmärksamma dem… ja, då är mer än halva slaget vunnet.

Så här fungerar i varje fall Instant vid en snabb test.

Jag skriver ”vandring” och får omedelbart upp sökresultat. Att de känns märkliga beror nog mest på att detta inte funkar i Sverige ännu.

Jag fördjupar sökningen genom att skriva (eller välja förslaget) ”vandringsleder”. Resultaten ändras direkt.

Men jag vill ju inte vandra var som helst. Skriver ”sk” för att leta i Skåne och nya resultat dyker upp — och den som optimerat för ”vandring” eller ”vandringsleder” är, i någon mening, redan passerad.

Enkla men viktiga råd för sociala medier

Datainspektionen har nu gett ut en vägledning för hur personuppgifter ska hanteras i sociala medier av företag, kommuner och myndigheter. Råden kan sorteras in i ”sunt förnuft”-kategorin men fyller förmodligen ett gott syfte.

I april kom Sveriges Kommuner och Landsting med sina riktlinjer om sociala medier. Datainspektionens vägledning skiljer sig från SKLs dels genom att den riktar sig till fler sektorer (även företag), dels att den endast diskuterar personuppgifter.

Det är alltså en vägledning kring ett ganska begränsat — men ofta hett debatterat — område.

Ha koll om du har kontroll

Detaljerna får du läsa själv. Eller så får du inte det. För precis som Joakim Jardenberg konstaterar är det ont om detaljer i vägledningen. Men bortsett från den rättmätiga kritiken tycker jag att känslan i råden är positiv. I praktiken säger nämligen vägledningen att om du har kontroll över kanalen ska du ha koll på användningen av den.

Du är alltså ansvarig för de personuppgifter som någon skriver i en kommentar på exempelvis er blogg eller er Facebook-sida och ska ta bort eventuellt kränkande uppgifter. Du kan å andra sidan inte påverka, och är därför inte heller ansvarig för, personuppgifter som skrivs med hänvisning till er på Twitter (via @reply eller #hashtag). Det ni själva skriver är ni alltid ansvariga för.

Självklart, måste man säga.

Jag tror att du ställer högre krav än lagen

Jag tycker att det är positivt med alla officiella vägledningar och riktlinjer vi kan få. Inte minst eftersom slutsatsen är att sociala medier är ok. Vi behöver inte vara rädda för att göra fel bara genom att finnas där.

Men när det kommer till juridiken kring det säger jag som jag alltid brukar säga: Ditt intresse för hur ni uppfattas ställer högre krav än juridiken. Det är egentligen rätt ointressant att du måste ta bort en kränkande personuppgift från en bloggkommentar. Du tar ju bort den eftersom du inte vill bli förknippad med, eller medverka till, en kränkande och oseriös debatt.

Hittills, tycker jag, pekar riktlinjer och vägledningar inte på några krav som är högre än vi borde ställa på oss själva ändå.