Jag kom nyligen i kontakt med en organisation. De hade likt många andra lockats av tanken på ett öppnare, mer delande intranät. Några månader efter lanseringen var resultatet tydligt: Mejlandet(!) hade exploderat och det nya intranätet betraktades med misstänksamhet av många medarbetare.
Vilken organisation det är tänker jag inte säga (jag försörjer mig på att ha mina kunders förtroende). Men jag kan säga att det handlar om en medelstor svensk organisation med närvaro på flera platser i landet där alla anställda är ”kunskapsarbetare” i vid mening. Förutsättningarna fanns alltså där, egentligen.
Det är kanske inte heller så viktigt vilken organisation det är. Viktigare är lärdomen att det sociala intranätet inte är så uppenbart — eller omedelbart — rätt väg att gå. Inte för alla, inte just nu. Självklart? Kanske. Fast den evangelistiska tonen när ämnet diskuteras antyder ibland att Enterprise 2.0 är Vägen med stort V.
Från eufori till misslyckande
Att hitta detta citat från ett stort svenskt företag gör mig mörkrädd, apropå evangelism:
I ett traditionellt intranät måste man fokusera på vilken målgrupp man riktar sig till. När det handlar om användargenererad information bidrar man med det man kan…
Så att fokusera på en målgrupp är omodernt? Jag hoppas, inte minst för företagets egen skull, att citatet är kraftigt beskuret och taget ur sitt sammanhang.
Men vi börjar nu se allt fler failure stories (i motsats till de success stories som vi läst i några års tid):
Technologies such as wikis, social networking, and predictive markets are falling short of adoption targets in up to two thirds of companies the CEB surveyed…
På ett generellt plan är utvecklingen inte förvånande. Vare sig du gillar Gartners ”hype cycle” eller inte kan man säga att alla tecken antyder att vi är i övergången mellan överdrivna förväntningar och spruckna illusioner.
Problemet är förstås att det inte hjälper den intranätansvarige som står med besvikna och missnöjda kollegor att det är logiskt att vissa nu nån gång börjar misslyckas.
Varför gav Intranät 2.0 en explosion av samarbete 1.0 (mejl)?
Om det finns en röd tråd i de satsningar som gett andra/sämre resultat än väntat så är det missbedömningen av dagens arbetssituation. I organisationen jag nämnde ovan fanns inga uppenbara incitament att vara öppen. Den enskilde tjänade inget på det och var därför inte beredd att ta den risk det alltid innebär att dela med sig (fler frågor från andra, kritik, etc.).
Vi måste också förstå att det finns existerande metoder för samarbete och kunskapsdelning. De är kanske inte lika bra, utifrån betraktat. Men de funkar. InformationWeeks redaktion blev till exempel inte alls imponerade över att allt plötsligt skulle ske i en wiki.
Löftet med ett socialt intranät kan dessutom få oss att ta en för stor munsbit. Tanken är ju bra. Så varför inte köra fullt ut direkt? Well, vi är kanske inte beredda.
In my experience Enterprise 2.0 makes its entry into business organizations first as a new method for interacting and sharing within existing silos which tend to stay intact.
Till detta kommer tekniken. Eller snarare dess brister. En annan av mina kunder har haft mycket svårt att få folk att förstå hur de överhuvudtaget ska kunna använda SharePoint, vilket var det företagets val av samarbetsplattform. Användbarhet är fortfarande en central fråga, tro det eller ej.
Ge inte upp
Om du mot förmodan läst hela vägen hit är du förmodligen övertygad om att jag avskyr det sociala intranätet. Så är det inte. Inte alls, faktiskt. Det finns fantastiska möjligheter. Men tappa inte bort analysen.
Det räcker inte att kollegorna säger ”varför kan inte intranätet vara som Facebook?”. Du måste djupare. Du måste förstå vad som driver människor. Du måste förstå hur de jobbar. Du måste se, eller se till, att organisationen premierar den som delar med sig. Du måste ta ett ganska traditionellt ansvar för att hamna rätt. Målgruppsanalys och sånt tjafs, alltså 🙂
