”Success doesn’t scale well”

Journalistseminariet i Karlstad fastnade denna oneliner i huvudet på mig: ”Success doesn’t scale well”. Den kom från Robin Hamman som arbetar med BBCs webbstrategi och beskrev läsarmedverkans Moment 22. Ju mer framgångsrik läsarmedverkan blir, desto större svårighet utgör den. Och detta kan minska intresserat för att medverka.

BBC vill ju att publiken ska vara aktiv. Tycka till, diskutera, skicka in material. Samtidigt måste BBC ta ansvar för att innehållet på deras webbplats håller en anständig nivå och därför modereras exempelvis kommentarer i vissa ämnen. Är det många kommentarer växer kön och det kan för den enskilde upplevas som att hennes bidrag försvann in i ett svart hål.

Självklart är det få sajter som har en volym i närheten av BBCs. Men deras sätt att hantera situationen kan nog även andra få idéer av.

Var öppen med hanteringen

Debate status, BBC NewsEn ny metod de precis börjat använda är att i detalj redovisa hur en viss debatt sköts (exempel). Det är för det första tydligt om debatten är modererad och ifall den är det, hur situationen är just nu.

Transparens och öppenhet, alltså. Vid fikan berättade dock Robin att de brottas med en del svårigheter. I vissa ämnen finns det grupper/individer som vill få det att framstå som om BBC censurerar åsikter. De skickar in kommentarer som garanterat kommer att stoppas för att med hjälp av siffran för ”Rejected comments” göra en poäng. Olyckligt, förstås, men generellt sett är detta en god idé.

Stöd debatt och uttryck på andra ställen

Kanske ännu mer intressant är BBC Manchester blog. Där stöttar BBC människor att komma igång med en egen blogg. Bloggarna är sedan deras fullt ut. BBC har inget juridiskt ansvar för innehållet och behöver inte moderera eller kontrollera.

Men de kan fortfarande dra nytta av det — genom att redaktionellt lyfta fram inlägg, göra dagliga sammanfattningar, skapa kontakter med särskilt spännande bloggare (en kvinna fick till exempel kontrakt med BBC efter att seriöst ha ifrågasatt projektet).

Varför ska man äga det innehåll man använder? Det är frågan som BBC Manchester blog ställer och den har potential att ge ett, eller många, omvälvande svar.

Seminarium: När medborgaren blir journalist

Är på väg norrut för att prata vid Journalistseminariet på Karlstads universitet. Ämnet är medborgarjournalistik:

”Allt fler medier hakar nu på trenden att uppmana läsare, tittare och lyssnare att skicka in egenproducerat material. Men vad innebär det för journalistiken? Vilka möjligheter till nytänkande kring innehållet ger tekniken?”

Själv kommer jag nog att koncentrera mig på den journalistisk — eller snarare det berättande — som sker helt utanför massmedierna. Både Lotta Holmström (Aftonbladet) och Robin Hamman (BBC) lär ha mer än mig att säga om läsarmedverkan i etablerade medier. Ska bli intressant att höra.

När besökarna tar makten

Kort historia. Långvarig lärdom.

Digg har gett sina besökare makten att bestämma vad som är viktiga nyheter. Det är själva poängen med Digg. Visst kan sajtens ägare ta bort olämpligt material, men vad händer om ägarna och besökarna inte är överens om vad som är olämpligt?

Besökarna ”vinner”.

Läs hela historien hos TechCrunch. Själv tycker jag att händelseförloppet illustrerar kraften i ett socialt nätverk som tillsammans skapar något betydligt större än den tekniska lösning de använder. Det ger också en insikt i hur mediala maktförhållanden förskjuts.

Vad skulle till exempel hända om många av Aftonbladets bloggare tog gemensam ton mot redaktionen? Förutsättningarna är fundamentalt annorlunda än med Digg men tanken är intressant.

Uppdaterat 6/5: E24 skriver om ”Revolt i användarland” (jag är med på en hörna)

Journalistisk kortslutning när ”hemlig mediekille” ska avslöjas

Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström gör ett oväntat och insinuant påhopp på en av den nya webbens mest okända frontfigurer, Johan Larsson (Knuff m.m.). Det är just denna paradox som stör Ekström — att en så kreativ och potentiellt inflytelserik person som Larsson inte är särskilt intresserad av att synas.

Johan Larsson ger en bra replik som förhoppningsvis skapar en viss rodnad på Ekströms kinder.

Granskning viktigt. Men granska då på riktigt.

Det finns några aspekter som jag tycker är extra intressanta. För det första har Ekström en poäng i att den sociala webben, framförallt bloggar som ju Knuff har stenkoll på, faktiskt börjar bli så viktiga att den som har full insikt i de samtal som förs är en tänkbar maktfaktor. Och människor i maktposition ska granskas journalistiskt.

Sen går Ekström helt snett när han själv gör allt annat än att granska. Han kastar misstänkliggöranden kring sig. Insinuationer utan faktastöd, vilket han själv också påpekar. Det är journalistisk kortslutning, det hjälper inte att påhoppet maskeras i krönikeform.

Men det är synd. Tanken att ta den sociala webben som samhällsfenomen på allvar (bortom ”bloggchocker”) var god.

Du bestämmer hur öppen du vill vara

En annan och mer detaljerad frågeställning handlar om graden av öppenhet. Ekström grundar sina misstänkliggöranden på att Larsson inte vill berätta hur gammal han är, och annat ”hemlighetsmakeri” av samma typ. Men öppenhet är självvald. Yttrandefrihet går i båda riktningarna. Jag har rätt att berätta men också rätt att inte berätta.

Ju mindre öppen jag är, desto mindre läsvärd blir jag sannolikt. Men det är ett individuellt val och det kan vi lära oss något av. Det finns inte — trots missförståndet som illustreras i Ekströms krönika — något som säger att man deltar i samtalet bara om man vill blotta allt. Du deltar på precis de villkor som passar dig.

Uppdaterat
Andreas Ekström svarar på min kritik ovan. Tyvärr går det inte att kommentera på hans sajt så det får bli ett snabbt svar här.

Nej, jag har inte bara läst rubriken. Jag har läst hela krönikan och jag vidhåller att exempelvis följande formulering är insinuant och misstänkliggörande:

Det har funnits ögonblick då de cyniska sidorna i min personlighet har fått fritt spelrum: finns Johan Larsson? Eller är han bara ett alias för en större verksamhet som i hemlighet ägs och drivs av Schibsted, Bonnier eller MTG, som på det här viset vill testa att köra något ”underground”, utan att stöta bort de renlärighetskänsliga bloggentusiasterna?

Det är en formulering som är väl avvägd för att vara helt ofarlig. Du kan aldrig anklagas för att påstå att det är så. Ändå föder du tanken hos läsaren. Jag känner inte Johan och har ingen aning om vilka kontakter han har. Problemet — vilket jag pekade på — är att det har inte du heller.

SR vill sprida sin radio på din blogg

Ett simpelt men bra exempel på hur traditionella innehållsleverantörer försöker att ta sig ut där besökarna finns i stället för att vänta på att bli besökta. När Sveriges Radio vill förmå oss att ladda ner en radio sträcker de ut till bloggare och gör det enkelt för bloggaren att rekommendera just sin favoritradio.

Det är det äldsta tricket i boken, nämligen att erbjuda en kod som man bara klistrar in på sin egen sida. Jag betvivlar att det blir särskilt framgångsrikt (kan ha fel där, vem vet) eftersom det är för statiskt.

Men utveckla vidare. Ge mig en kodsnutt som skapar en spelare tillsammans med den nedladdningsbara radion så börjar det likna något. Då kan man ha direktsänd radio på sin sida eller blogg.

Oavsett framgång eller misslyckande för just detta illustrerar SR en djupgående insikt. Oavsett hur många besökare du har på din webbplats så har andra webbplatser tillsammans fler besökare. Vill du nå många människor måste du finnas på många ställen.

Jag har skrivit om det tidigare och Daytona gör det när de pratar om widgets, som är just dynamiska varianter på SRs tanke.

Vi går mot en utveckling där webbansvar inte bara handlar om den egna sajten utan om synlighet och kontaktskapande på webben generellt. Fundera på vad detta betyder för din webbplats? Vad har du som är så intressant att andra vill återpublicera det? Varför inte låta dem göra det?

srradio.gif

”The search engines, stupid”

Kan inte låta bli att parafrasera Clintons vinnande insikt apropå diskussionen kring om bloggare blir lästa. Det är Susanna Popova som påstår att bloggar är en ”elitstudiecirkel” som bara läses av en ganska fåtalig skara andra bloggare. Martin Jönsson konstaterar att hennes perspektiv är konstigt, det handlar ju inte bara om volym utan om en mångfald av mediala alternativ.

Jönsson har rätt men missar också en viktig del av poängen. De fokuserar nämligen båda på aktiv, medveten läsning. Den läsare som vill läsa en blogg, läser en blogg och efteråt vet att hon har läst en blogg.

Men för många bloggar är det en försvinnande liten andel av besökarna. Jag, och många andra jag pratat med, kan vittna om hur Google levererar en majoritet av läsarna.

En vanlig dag kommer 60-70% av alla besökare till denna blogg/webbplats via Google. Jag misstänker att om du frågade dem skulle flertalet efteråt inte ha reflekterat över att de läst en ”blogg”. Varför skulle de? Man måste vara rätt nördig för att se alla kännetecken direkt.

De flesta har nog alltså läst en blogg. Är till och med återkommande bloggläsare — om de använder Google. Och förutom att det är många människor handlar det om personer som uttryckt en önskan om att få veta något specifikt.

Denna sista dimension är viktig om vi talar om möjligheten att påverka. När vill du som exempelvis marknadsförare/annonsör nå din publik? När de är intresserade av din produkt eller när de bläddrar förbi på väg mot sportsidorna?

Tidskrifter fortsätter att brottas med nätet

I en allmän webbhysteri kan det vara intressant att notera hur tidskriftsbranschen fortfarande inte hittat ett förhållningssätt till nätet. International Herald Tribune skriver om en konferens häromveckan där branschens stora var samlade.

Slutsatsen: Tidskrifterna har tvingats, inte minst av annonsörerna, att skaffa sig nätstrategier. Försäljningen ökar också men väldigt få gör några betydande vinster.

Medborgarjournalistik på svenska

Digital idag har kommit igång som ett av de första försöken till kollaborativ medborgarjournalistik i Sverige. Enskilda har ju förstås länge haft möjligheten, och använt den, att agera granskare men Digital idag vill bli mer än så.

Första projektet handlar om FRA-lagen. En snabb blick där antyder väl att det just nu handlar mer om enögd kampanj-journalistik än balanserade röster som möts men det ska bli spännande att följa utvecklingen. Inga kollaborativa tjänster kan bedömas förrän de fått mogna ett tag. Mångfalden kräver, naturligt nog, att tjänsten når en slags kritisk massa.

Massmedia blir sociala nätverk

Två tecken i tiden, måhända? USA Today presenterar en rejäl omgörning som inkluderar mycket av det vi lärt känna som en modern webbtidning (forum, skicka in bilder etc.) men också en del community-funktionalitet som profilsida och meddelandecenter.

Samtidigt har Reuters planer på ett MySpace för finanssektorn berättar Guardian (via):

”You will see us, later in the year, launch a version of MySpace for the financial services community,” said the chief executive, Tom Glocer. ”It won’t have the latest hot videos and the ’why I am into Metallica and the Arctic Monkeys’ blogs. Instead we are going to give our financial services users the ability to post their research or if they are traders, their trading models.”

Vist har vi på kort tid — mindre än ett år — kommit långt från den broadcasting-modell som under decennier har betraktats som närmast en naturlag?

Användarskapad guide till Köpenhamn

Mina vänner på Connecta lanserade i fredags stadsguiden KBH360. Det är en webbplats som uteslutande bygger på köpenhamnarnas egna bidrag (men kanske vi på andra sidan sundet också får hjälpa till?).

Den som börjat vänja sig vid konceptet med användargenererat innehåll känner igen sig. En sammanslagning av allt från taggar till Google Maps. KBH360 är vid en snabb anblick inte olik Citykollen i Stockholm. Båda drivs av medieföretag, i KBH360s fall Alt om København som i sin tur är en del av Berlingske.

Men möjligen finns det skillnader. De människor som tillför något är mer synliga på KBH360 än Citykollen, exempelvis. KBH360 tycks också vilja vara en mer komplett och grundläggande guide än Citykollen som ju bygger på aktuella evenemang.

Oavsett vilket fick vi — förutom en potentiellt bra hjälp inför nästa besök i Köpenhamn — ytterligare ett tecken på massmediernas lite nymornade men kraftigt ökande intresse för, ja… dig och mig helt enkelt.