Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström gör ett oväntat och insinuant påhopp på en av den nya webbens mest okända frontfigurer, Johan Larsson (Knuff m.m.). Det är just denna paradox som stör Ekström — att en så kreativ och potentiellt inflytelserik person som Larsson inte är särskilt intresserad av att synas.

Johan Larsson ger en bra replik som förhoppningsvis skapar en viss rodnad på Ekströms kinder.

Granskning viktigt. Men granska då på riktigt.

Det finns några aspekter som jag tycker är extra intressanta. För det första har Ekström en poäng i att den sociala webben, framförallt bloggar som ju Knuff har stenkoll på, faktiskt börjar bli så viktiga att den som har full insikt i de samtal som förs är en tänkbar maktfaktor. Och människor i maktposition ska granskas journalistiskt.

Sen går Ekström helt snett när han själv gör allt annat än att granska. Han kastar misstänkliggöranden kring sig. Insinuationer utan faktastöd, vilket han själv också påpekar. Det är journalistisk kortslutning, det hjälper inte att påhoppet maskeras i krönikeform.

Men det är synd. Tanken att ta den sociala webben som samhällsfenomen på allvar (bortom ”bloggchocker”) var god.

Du bestämmer hur öppen du vill vara

En annan och mer detaljerad frågeställning handlar om graden av öppenhet. Ekström grundar sina misstänkliggöranden på att Larsson inte vill berätta hur gammal han är, och annat ”hemlighetsmakeri” av samma typ. Men öppenhet är självvald. Yttrandefrihet går i båda riktningarna. Jag har rätt att berätta men också rätt att inte berätta.

Ju mindre öppen jag är, desto mindre läsvärd blir jag sannolikt. Men det är ett individuellt val och det kan vi lära oss något av. Det finns inte — trots missförståndet som illustreras i Ekströms krönika — något som säger att man deltar i samtalet bara om man vill blotta allt. Du deltar på precis de villkor som passar dig.

Uppdaterat
Andreas Ekström svarar på min kritik ovan. Tyvärr går det inte att kommentera på hans sajt så det får bli ett snabbt svar här.

Nej, jag har inte bara läst rubriken. Jag har läst hela krönikan och jag vidhåller att exempelvis följande formulering är insinuant och misstänkliggörande:

Det har funnits ögonblick då de cyniska sidorna i min personlighet har fått fritt spelrum: finns Johan Larsson? Eller är han bara ett alias för en större verksamhet som i hemlighet ägs och drivs av Schibsted, Bonnier eller MTG, som på det här viset vill testa att köra något ”underground”, utan att stöta bort de renlärighetskänsliga bloggentusiasterna?

Det är en formulering som är väl avvägd för att vara helt ofarlig. Du kan aldrig anklagas för att påstå att det är så. Ändå föder du tanken hos läsaren. Jag känner inte Johan och har ingen aning om vilka kontakter han har. Problemet — vilket jag pekade på — är att det har inte du heller.

10 kommentarer

  1. Pingback: Signerat Kjellberg
  2. Johan gör något som alla teoretiskt kan göra. Han analyserar sådant som publiceras på nätet. Han analyserar sedan det datat på olika sätt och publicerar dessa analyser.

    Jag håller med att de med makt ska granskas. För att säkerställa att makten inte missbrukas.

    Hur skulle Johan då kunna missbruka sin makt? Jo, han skulle kunna vikta resultatet av sina analyser för förvränga bilden på något sätt som gagnar honom.

    Hur skulle vi vara hjälpta av att veta vem han är? Jo, då skulle vi kanske kunna avgöra vad som gagnar honom. Och leta efter tecken på maktmissbruk i det analysdata han publicerar.

    Finns det någon annan anledning?

    Som jag ser det så redovisas allt så utförligt på knuff.se att det borde vara lätt att bedriva granskningen uteslutande på det data han publicerar.

    Gilla

  3. Fredrik missförstår kanske min krönika lite – jag tycker inte att det är Johan Larssons brist på intresse att synas som är intressant. Jag tycker att det är hans prestationer som är intressanta. Och dem vill han ju inte heller berätta om!

    Men tror någon verkligen på allvar att jag efterfrågar detaljer om Johan Larsson som privatperson?

    Självklart inte. Jag tror det gäller att läsa krönikan noga: Johan Larssons betydelse och fina prestation gör att många blir nyfikna på hans arbete och drivkrafter. (Inte på hans skostorlek eller musiksmak.) Det är fullständigt journalistiskt rimligt att söka svar på de frågor jag har ställt, och lite grann utvecklat på min egen blogg i dag (http://www.andreasekstrom.se.)

    Men: Det är också fullt rimligt om Johan Larsson själv inte har lust att medverka till att sådana frågor får svar. Det är det fina i demokratin och pressfriheten: Frågorna får alltid ställas. Svarsgivaren kan alltid, kanske med undantag för folkvalda, låta bli att svara. Men den som låter bli att svara, måste också alltid acceptera att svaren söks på andra sätt om det finns ett allmänintresse i de här svaren.

    Johan Larsson har ingen motsvarighet i Sverige, och är i medielandskapet fullständigt unik. Det vore i det närmaste tjänstefel för en passionerat bloggintresserad journalist att INTE skriva om hans arbete. Eller?

    Gilla

  4. Hej Andreas!
    Jag har svarat i en uppdatering ovan, och tycker nog att jag läst tillräckligt väl 🙂

    På din sista fråga – kring om journalister borde vara nyfikna – tror jag att jag svarade redan från början. Jag tycker att media ska granska de ”makthavare” som finns och inte minst de som växer fram på webben i dag.

    Min invändning är att du gör det på ett sätt som inte är ok. Lite paradoxalt representerar din krönika det som bloggvärlden ibland anklagas för: Bristande faktastöd, övertolkningar, för snabba slutsatser, insinuationer.

    Och det är väl synd om journalistiken tog över just den (ganska begränsade) delen av den nya webben?

    Gilla

  5. Det förstås – men då kommer man till frågan om genre. Jag skrev ju en orienterande allmänjournalistisk artikel om Johan Larsson år 2005, och han svarade då ganska kortfattat och ville inte prata på telefon för att göra följdfrågor möjliga till exempel.

    Sedan dess har mycket hänt. Som krönikör i Journalisten är mitt uppdrag att lyfta saker till diskussion, ställa frågor, generera debatt och reflektioner och synpunkter. Det går inte riktigt att jämställa med allmänjournalistik. Jag tycker nog att Johan Larssons samlade arbete är ett bra krönikeämne, eftersom det han har gjort är unikt, och resultatet har ju blivit det jag hoppades på: En del klargöranden. Men samtidigt är det många journalistiskt relevanta frågor som vi ännu inte har svaret på. Jag håller tummarna för att Johan Larsson kommer att berätta mer om den professionella delen av sin verksamhet, men om han gör det, det är ju helt upp till honom.

    Krönikan är ju förresten fullspäckad med beröm. Det är väl lite skumt ändå att läsa den som ett ”påhopp”…?

    Gilla

  6. Jag har ju följt Johan på litet avstånd och har haft kontakt med honom vid ett flertal tillfällen av olika orsaker.

    Jag anser att det här handlar om en Loch Ness myt som man ägnar sig åt att blåsa upp. Johan kan nog vara stingslig ibland och reta upp sig på att folk har andra åsikter än han själv…jo så har jag i alla fall uppfattat dig ibland Johan…

    Det innebär inte att han ska behöva vika ut sig bara för att ge vika för journalister som söker sensationer där inga finns…Jag tycker nog att såsom krönikör och Journalist bör man respektera människors rätt till privatliv…

    Det verkar just nu också vara ”inne” att reta upp bloggosfären för att få uppmärksamhet…vilket jag nog tycker det här är ett tydligt exempel på…

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.