Skulle du sätta säljaren att sköta bokföringen? Eller personalhandläggaren att sköta datasystemet? Naturligtvis inte. Ändå väljer de flesta organisationer att låta alla yrkeskategorier sköta informatörens arbete, särskilt på omfattande intranät. Alla ska kunna publicera.
Modellen är inte okomplicerad men helt nödvändig. Inget intranät skulle vara ekonomiskt försvarbart om det uteslutande krävde informationsproffs för att publicera. Men hur stödjer och motiverar man lokalredaktörerna bortom de inledande utbildningarna? Det finns en del tankar på detta och häromdagen kom jag att tänka på Gerry McGoverns råd: Pengar eller ego.
En offentlig organisation där jag utbildat 100-120 redaktörer i skrivandets konst hörde av sig. De kommer att instifta ett informationspris och först ut att tävla om priset är just webbredaktörerna. Jag kommer att gå igenom samtliga sidor och utse den skribent/avdelning som publicerat de bästa sidorna.
De positiva konsekvenserna av att våga göra detta är flera, tror jag. Det goda exemplet, möjligheten att påpeka än en gång vad som är ”bra” innehåll och det erkännande det innebär för vinnarna. Men det handlar om att våga. Det man säger är ju att olika människor är olika bra på att producera innehåll. Självklart, men samtidigt ett budskap som delvis går emot verktygsleverantörernas slogans. Alla kan publicera men blir det bra nog?
Tävlingen (och mer generellt, insikten att bra innehåll ska belönas) blir därmed betydelsefull. Den blir ett sätt att höja statusen på webb- och intranätsinnehåll. Nu väntar jag bara på att den vaktmästare, avdelningschef eller sekreterare som blir riktigt bra på att sköta sina intranätsidor också ska märka det i plånboken.