I en tid när vi är många som ser värdet av personlig(are) kommunikation kan det vara viktigt att lyfta fram baksidorna också. Jag brukar peka på att när man blir personligt engagerad ökar kvaliteten. Det blir bättre. Men det tar också mer tid. I professionella sammanhang finns också en oro för vad man får lov att skriva, till exempel på en blogg.
Jimmy på Informatören lyfter i dag fram en annan aspekt. Du får vara beredd på att ta skit. Sticker du ut näsan ökar risken att någon får in en träff på dig.
Visserligen konstaterar Jimmy att om ”…du vänder dig till yrkesfolk är kritikerna oftast snällare men om din målgrupp är privatpersoner kan du förvänta dig att många oliktänkande hör av sig.” Det stämmer med mina erfarenheter också och gör det kanske mindre känsligt att engagera sig i affärsnätverk på webben eller liknande.
Det förändrar inte att risken alltid finns. Nu insinuerar jag inte att jag på något sätt skulle vara i rampljuset på det sätt som Jimmys exempel är. Men jag har publicerat nyheter och personliga betraktelser kring webben – på webben – sedan sommaren 2000. En gång var det en tokig läsare som skulle stämma mig. För vad lyckades jag aldrig reda ut. Ytterligare några gånger har jag sorterats in i mindre smickrande fack.
Trist förstås. Fast för varje negativ röst har det alltid funnits minst 10 positiva kontakter. Ett enkelt ”tack” eller en stimulerande motfråga. I flera fall har min närvaro på nätet lett till samarbeten och affärer. Jag tycker det är värt epitetet ”idiot” då och då, men det är inte självklart att alla håller med.