Med utvecklingen av nya tekniska miljöer, framförallt för intranät och digitala arbetsplatser, ställs nya och hårdare krav på redaktörerna. ”Vi behöver fler redaktörer”, säger Gerry McGovern. Vi behöver, tänker jag, åtminstone riktiga redaktörer.
Jag är färgad just nu av att jag jobbar mycket med ett intranät byggt på Office 365/Sharepoint. Låt mig först säga att mycket är fantastiskt bra. Många moduler (”webbdelar”) är välgjorda från början, kopplingen till ett bredare digitalt arbetssätt är positiv och så vidare.
Men det är inte alltid lätt att förmedla innehåll på ett bra sätt. I varje fall inte vanliga webbsidor. Ibland ser jag framför mig en djupt förvånad, ganska förbryllad och inte så lite provocerad fiktiv Microsoft-ingenjör: ”What!? Why would you NOT want to publish content only in documents?”.
Framförallt tycker jag att detta märks i de navigations- och söklösningar som kommer med paketet. Men också en del i själva sidproduktionen.
Uttalat eller inte, om det är meningen eller inte; jag vet inte, men just denna miljö strävar efter att liksom ta bort det där steget som gör innehåll användbart för andra än den som äger det. Och kanske är det inte bara i min lilla värld som detta syns.
Gerry McGovern i ”We need more editors”:
We have stopped investing in core human skills built up over centuries to ensure the quality and integrity of information. We used to call these professionals editors. […] We need new types of human editors, who are able to work in tandem with technology and the collective intelligence that the Web has unleashed. This is how we will achieve quality, accuracy, transparency, and clarity and simplicity of communication.
Det som gör en redaktör till just redaktör (och inte bara inloggad med publiceringsrättigheter) är, menar jag, ett strukturerat arbetssätt.
I ”Content design for internal communicators and the intranet” skriver Wedge Black lite kort och inledande om ett sådant arbetssätt (han kommer att skriva mer i kommande inlägg).
Själv använder jag modellen Core Content i både utbildningar och skrivprojekt. Men den exakta modellen är kanske inte viktigast.
Poängen är att du som redaktör behöver ett arbetssätt som spänner från behovsidentifiering till utvärdering. I det ligger ett värde och en effekt som är oändligt mycket mer betydelsefull än en algoritm som gissar vilket dokument du möjligen, kanske, i en vacker framtid, någon gång skulle ha nytta av.
Jag håller helt med dig, Fredrik, men innan metoden behöver man ha attityden att man inte publicerar för sig själv utan för sina användare, och inse att användarens behov sannolikt förändras över tid, d.v.s. man måste också ta på sig rollen som ”trädgårdsmästare”, och oförtröttligt pyssla om sin nformationsflora med hänsyn till sina avnämares medvetna såväl saom omedvetna behov.
Helt sant Nils-Erik! Ibland tänker jag dock att metoden kan väcka attityden. Särskilt om vi talar om oerfarna redaktörer/publicister som egentligen har ett annat jobb men som blir avdelningens webbredaktörer på intranätet, kommunsajten eller liknande. Även i brist på attityd kan en metod för dem (kanske?) ge ett stöd att göra det bättre än de annars skulle ha klarat.
Men visst: det är inget snack om att du har rätt i huvudsak. Ingen metod i världen hjälper om ”redaktören” inte ytterst drivs av att skapa god service, en bra upplevelse osv.
Hear, hear! Vi behöver FORTFARANDE några hundra bassidor med tydliga och enkla svar på vanliga, basala behov (Så fungerar semester, så bokar du ett rum osv). Detta är ett intranäts ursprungliga kärnuppdrag att förmedla, och jag kan inte se att O365 skulle lyckas med detta på ett bra sätt out-of-the-box. Alltså behövs fortfarande en klassisk intranätdel och intranätkompetens.