”På Norrländska Socialdemokraten kan medarbetare skriva beställda reklamtexter ena dagen för att nästa skriva nyhetsartiklar…” berättar Journalisten. Chefredaktören Lennart Håkansson tycks övertygad om att detta inte är ett problem. Däremot är det mer eller mindre en nödvändighet av ekonomiska skäl.
Ordet ”reklam” kvalificerar Håkansson dessutom. Det handlar inte om det utan om ”…uppdragsgivare som beställer redaktionellt material”.
Vid en snabb tanke måste jag säga att det sistnämnda är värre än reklam. Hade det varit gammal hederlig copy skulle ju skillnaden varit betydligt större. Men det är kanske av akademiskt intresse. Det betydligt viktigare, tycker jag, är att skillnaden mellan traditionella journalister och medborgarjournalister minskar för varje initiativ av detta slag.
Det är ju det totala oberoendet som journalistiken alltid hävdat som grunden för sin existens. Publish and be damned, Ljusets Riddare och allt det där. Precis de saker som man inte nödvändigtvis kan förvänta sig från en medborgarjournalist – en gräsrot som rapporterar på sin blogg eller rankar artiklar någonstans, för att nämna två exempel.
Kanske närmar vi oss en situation där det faktiskt är medborgarjournalistiken som erbjuder det rationella valet (de största redaktionerna undantagna). Sammanhanget blir tydligare och förväntningarna rätt ställda.
Vi inser att Nisse från Luleå skriver utifrån hans egen situation. Ju mer vi vet om den, desto bättre. Hans granne som är reporter på NSD, däremot, pendlar mellan kritisk granskning och betalda beställningsjobb. Hur ska vi nånsin veta vilket filter som krävs för att läsa dessa artiklar?
Ännu ett större svenskt företag ger sig i kast med företagsbloggar – eller medarbetarbloggar för den som är noga med definitioner – 