Eftersom intranät alltid, om än i varierande utsträckning, handlar om att skapa effektivitet är det naturligt att försöken att mäta intranätets resultat riktar in sig mot tid. Men i en uppgörelse underkänner James Robertson hur den sparade tiden räknas. Jag förstår vad han menar men håller inte med om slutsatsen.

Kanske har du själv gjort den typiska beräkning. Någonting du ändrar på ditt intranät sparar 1 minut för en vanlig uppgift. Eftersom den utförs 2.000 gånger om året har intranätet sparat lika många minuter, det vill säga nästan en arbetsvecka totalt.

Robertsons kritik handlar ytterst om metoden, men även det grundläggande antagandet. Vi multiplicerar en lång rad antaganden och mäter något som egentligen inte är avgörande. Hur ska man veta att det verkligen sparar 1 minut? Hur stor del av själva arbetsuppgiftens slutförande handlar om att hitta rätt stöd på intranätet?

Invändningarna är vettiga. Ändå skjuter han över målet. Just denna typ av beräkning är nämligen bättre än alternativet. För i praktiken är alternativet ofta ännu sämre mått. Sidvisningar, daglig användning, spenderad tid…

Allt exempel på mått som lätt kan ifrågasättas. Mått som faktiskt inte alls visar att något bra händer på intranätet. Bara att det händer saker där — som i värsta fall innebär en tidstjuv av rang.

Min slutsats är inte olik Robertsons. Vi måste hitta ännu bättre mått. Mätpunkter som fångar direkt affärs- och verksamhetsnytta. Men i brist på sådana inom vissa områden, och kanske svårigheter att mäta, så är det väldigt mycket bättre att du pratar med chefen om potentiellt sparad tid än om sidvisningar.

One comment

Kommentarer inaktiverade.