Sociala nätverk gör jobbet effektivare

Sociala nätverk gör människor mer effektiva på jobbet. Det anser i varje fall 65 procent av dem som har tillgång till sociala nätverksmöjligheter. 46 procent säger att de blivit mer kreativa och fått nya idéer personligen. Det visar en undersökning bland europeiska företag från AT&T.

De fem vanligaste sociala nätverkslösningarna är dessa.

  1. Företagens egna samarbetsrum på intranätet (39%)
  2. Interna forum inom företaget (20%)
  3. Företagsproducerat videoinnehåll som delas på intranätet (16%)
  4. Webbens sociala nätverk som LinkedIn, Facebook etc. (15%)
  5. Externa samarbetssajter och interna företagsbloggar (båda 11%)

Äntligen data från Europa alltså, och inte USA. Tyvärr är inte Sverige med. Men resultaten ställer en del fördomar på huvudet. Det visar sig exempelvis att användningen är mer utbredd i Tyskland än i Storbritannien (mina egna fördomar skulle fått mig att gissa tvärtom).

Glöm att unga per definition är mer öppna

Neville Hobson har fler resultat ur undersökningen och det visar sig, återigen, att etablerade sanningar bör ifrågasättas, vilket jag gjort tidigare.

More of those aged 18-34 think there are negatives about social networking in the workplace, compared to those aged 55+

Och inte bara är yngre mer negativa. En högre andel av dem tycker att sociala möjligheter distraherar på jobbet. Däremot är de snäppet mindre rädda för informationsläckor än äldre åldergrupper.

Läckor är dock en reell risk. 24 procent av de tillfrågade har upplevt läckor som en följd av att information publicerats på interna eller externa nätverkssajter.

Att MSN-generationen inte ställer sig upp och klappar händerna är positivt. Det är bra att ifrågasätta. Men det är en tankeväckare. Den som tror att mer utbyte och delning kommer att gynna affärerna/verksamheten kan inte bara sitta och vänta på en generationsväxling. Det krävs mer.

Stämmer resultaten? Kanske inte så viktigt.

Vid en första anblick är det höga andelar som både provat och är positiva. Jag tror att vi ska komma ihåg två saker.

  1. De traditionella samarbetsrummen på intranät är medräknade. Dessa är faktiskt ganska vanliga.
  2. Medan vissa företag är väldigt aktiva, är andra helt avvaktande. Med så stora skillnader ger det givetvis stort utslag vilka företag man når människor från.

De exakta nivåerna är inte heller så betydelsefulla, tycker jag. Även om de vore hälften så höga är det nivåer nog för att understryka behovet av att fundera, testa och hitta sin egen lösning. På alla företag.

I sammanhanget bjuder CIO på några snabba tips för hur man kommer igång med kunskapsdelning internt.

  • Visa värdet för enskilde — vinsten av att vara med ska vara större än kostnaden, helt enkelt.
  • Håll det verkligt, bygg upp delningen runt kritiska områden för verksamheten.
  • Börja med entusiasterna.
  • Övertyga dem som kan påverka andra.
  • Gör det enkelt. Så enkelt att vem som helst kan klara av det.
  • Utse, eller anställ, en ansvarig som driver kunskapsdelningen framåt.
  • Berätta historier om människors erfarenheter.
  • Ge dem som bidrar erkännande.
  • Allt ska inte vara på nätet — se till att människor träffas och delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.

Allt fler intranät blir affärskritiska

I ett smakprov ur en av de största intranätenkäterna i världen ser en allt högre andel sitt intranät som ”the way of working”, alltså som ett affärskritiskt verktyg.

Resultaten publiceras senare i månaden men i en snabbslutsats framgår alltså att andelen som ser sitt intranät som så avgörande att det är Arbetssättet med stort A dubblerats — från 11 procent till 22 procent.

Ser fram emot att läsa mer, och återkommer då. Men redan nu konstateras i resultaten att ”Sök” fortsatt är en högst aktuell fråga, och att Intranät 2.0 — ett mer socialt intranät — röner störst framgång på de mest mogna intranäten. Vilket är något vi sett tidigare.

Sparad tid dåligt mått för intranät?

Eftersom intranät alltid, om än i varierande utsträckning, handlar om att skapa effektivitet är det naturligt att försöken att mäta intranätets resultat riktar in sig mot tid. Men i en uppgörelse underkänner James Robertson hur den sparade tiden räknas. Jag förstår vad han menar men håller inte med om slutsatsen.

Kanske har du själv gjort den typiska beräkning. Någonting du ändrar på ditt intranät sparar 1 minut för en vanlig uppgift. Eftersom den utförs 2.000 gånger om året har intranätet sparat lika många minuter, det vill säga nästan en arbetsvecka totalt.

Robertsons kritik handlar ytterst om metoden, men även det grundläggande antagandet. Vi multiplicerar en lång rad antaganden och mäter något som egentligen inte är avgörande. Hur ska man veta att det verkligen sparar 1 minut? Hur stor del av själva arbetsuppgiftens slutförande handlar om att hitta rätt stöd på intranätet?

Invändningarna är vettiga. Ändå skjuter han över målet. Just denna typ av beräkning är nämligen bättre än alternativet. För i praktiken är alternativet ofta ännu sämre mått. Sidvisningar, daglig användning, spenderad tid…

Allt exempel på mått som lätt kan ifrågasättas. Mått som faktiskt inte alls visar att något bra händer på intranätet. Bara att det händer saker där — som i värsta fall innebär en tidstjuv av rang.

Min slutsats är inte olik Robertsons. Vi måste hitta ännu bättre mått. Mätpunkter som fångar direkt affärs- och verksamhetsnytta. Men i brist på sådana inom vissa områden, och kanske svårigheter att mäta, så är det väldigt mycket bättre att du pratar med chefen om potentiellt sparad tid än om sidvisningar.