I dessa idrottseuforiska dagar slår det mig att SVTs OS-sändningar fått en helt ny dimension jämfört med tidigare evenemang, och jag tänker på de frågor som vi tittare SMS-ar in.
SMS som metod för att skapa interaktivitet i tv är ju inget nytt. Men för det mesta har tekniken använts för, ärligt talat, rätt meningslösa syften (läs TV4, TV3). Nu ”väller det in” frågor som målgruppen sitter och funderar på – och skillnaden mot vad sportkommentatorer brukar prata om är jättelik.
Medan vi vanligen hör om gymnastikens kvastar, dubbelskruvar och hel sväng till handstående vill tittarna veta vad gymnasterna väger, varför de sprutar något på barren innan de ska upp och hur gamla är gymnasterna egentligen?
På samma sätt är det i alla sporter. I beachvolley funderar kommentatorn hela tiden kring varför spelarna inte väljer hoppserve, medan tittarna vill veta vilket material bollen är gjord av.
I detta tror jag att det finns en mer generell påminnelse för alla som kommunicerar med en verkligt bred målgrupp. Avsändaren (sportkommentatorn, copywritern, informationsdirektören) är alltid – säger alltid – långt före en stor del av dem som tar emot budskapet. Det betyder inte att kommunikation alltid måste ske på den minst kunniges nivå. Men det betyder nog att spännvidden på det vi kommunicerar bör vara mycket bredare än vi kan (vill?) tänka oss. Som tittare på OS tycks vi vilja ha de initerade reflektionerna likaväl som de basala grunderna.
Nästa gång du ska publicera något till många: Kom ihåg att medan din reflex är att diskutera diskusens utgångshastighet i förhållande till utkastvinkeln så vill mottagarna veta vad den där prylen väger…