En av Dagens Medias krönikörer går till angrepp mot trista, gråa och intetsägande chefer. ”Det är något mystiskt”, skriver han, ”när det i stort sett är gamla elefanter som Pehr G Gyllenhammar som får allt ljus i mediemanegen”.
Så långt hänger jag med. Visst saknar vi VD:ar för stora företag som syns och hörs. VD:ar som tar ställning och blir personligheter.
Men att medieträning skulle vara anledningen är en saftig missuppfattning. Jag vet tyvärr inte vem skribenten, Anders Nilsson, är – men särskilt många medieträningar har han nog inte varit med på. Likt de flesta andra medietränare betonar jag vikten av att ha något att säga. Att förbereda det, att formulera det intressant och slagkraftigt. Det är i själva verket detta som är medieträningens kärna, och det tror jag att de flesta ”medieträningskonsulter” skulle skriva under på.
Men vi kan alla göra misstag, inte minst när en bra rubrik ska skrivas. Låt oss bortse från hans logiska vurpa och i stället lyssna till den tänkvärda slutsatsen: ”Det finns en möjlighet för näringslivet att få tillbaka sin röst i samhällsdebatten. Men då måste direktörerna kliva ur sina Matrixbehållare, lita till sin personlighet och våga ta risker…”