1 kommentar på “Hätsk valkampanj utanför de etablerade sajterna”

Hätsk valkampanj utanför de etablerade sajterna

Partierna satsar stort på nätet inför valet om knappt tre veckor. Resultatet är varierande som Martin Jönsson berättar i dag. Webbens betydelse för politiska val har diskuterats länge. Varje val ska bli ”genombrottet”.

Video på YouTubeVi får väl se om och när det händer. Men förmodligen ger årets val en föraning om den omfattning som kampanjmaterial på gräsrotsnivå kan få för kommande val.

Det finns naturligtvis en del material på fotodelningstjänster och säkert också på många communities. Och en närmare titt på YouTube visar att debatten förs med högt tonfall genom hemmagjorda videos.

Filmen Nazismens ansikte gör en koppling mellan Nazi-Tysklands framväxt och dagens Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och Folkpartister, som även i andra filmer får ta smällar för en påstått grumlig syn på flyktingar och invandring.

Video på YouTube

Många filmer har visats ett par hundra gånger (bara?). Men det finns de som drar iväg. Den allianskritiska årsredovisningen för moderaternas Sverige 2012 hade nyss setts 635 gånger.

Sagan om Persson och arbetslösheten, som länkas från MUFs webbplats, hade 6 006 visningar och Sagan om Bumbi Göran 1 252 visningar.

Ungdomspartierna har säkert bra koll på de nya kommunikationsvägarna och på YouTube finns också officiellt kampanjmaterial som trailern för SSUs valfilm. En del människor struntar i SVTs bittra inställning till videodelning och lägger upp klipp från televisionen. Flera filmer där Bodström kallar alliansen för muppar i SVT har fått uppåt ett tusental visningar sammanlagt. Därmed fördubblades väl tittarsiffrorna för Go’morron-programmet…?

Spelar detta någon roll?
För det första kan man fråga sig hur mycket som är gräsrotsmaterial på riktigt. Många m-vänliga filmer tycks exempelvis vara uppladdade av en fullmäktigekandidat i Stockholm för just moderaterna.

Det är också sant att även med tusentals visningar är det väldigt lite människor som nås jämfört med Utfrågningen.

Å andra sidan: Målgrupperna är annorlunda. Andelen förstagångsväljare, denna åtrådda grupp, är garanterat betydligt större bland tittarna på YouTube än i valmanskåren generellt.

Det är också så att alla dessa delningssajter har ett starkt socialt inslag. Bra, tankeväckande eller provocerande material startar diskussioner och debatt, vilket ökar (eller är ett uttryck för) engagemanget. Sajterna skapar också en plattform för att lätt sprida materialet vidare på bloggar och i andra forum.

Men min slutsats är ”Nej” – detta spelar inte någon roll för vem som blir statsminister efter valet. I varje fall inte efter valet 2006. Men som en insikt i debatten och som en tendens för vad den sociala webben kan få för betydelse är det intressant.

1 kommentar på “Vanligt folk mer trovärdiga än journalister?”

Vanligt folk mer trovärdiga än journalister?

”På Norrländska Socialdemokraten kan medarbetare skriva beställda reklamtexter ena dagen för att nästa skriva nyhetsartiklar…” berättar Journalisten. Chefredaktören Lennart Håkansson tycks övertygad om att detta inte är ett problem. Däremot är det mer eller mindre en nödvändighet av ekonomiska skäl.

Ordet ”reklam” kvalificerar Håkansson dessutom. Det handlar inte om det utan om ”…uppdragsgivare som beställer redaktionellt material”.

Vid en snabb tanke måste jag säga att det sistnämnda är värre än reklam. Hade det varit gammal hederlig copy skulle ju skillnaden varit betydligt större. Men det är kanske av akademiskt intresse. Det betydligt viktigare, tycker jag, är att skillnaden mellan traditionella journalister och medborgarjournalister minskar för varje initiativ av detta slag.

Det är ju det totala oberoendet som journalistiken alltid hävdat som grunden för sin existens. Publish and be damned, Ljusets Riddare och allt det där. Precis de saker som man inte nödvändigtvis kan förvänta sig från en medborgarjournalist – en gräsrot som rapporterar på sin blogg eller rankar artiklar någonstans, för att nämna två exempel.

Kanske närmar vi oss en situation där det faktiskt är medborgarjournalistiken som erbjuder det rationella valet (de största redaktionerna undantagna). Sammanhanget blir tydligare och förväntningarna rätt ställda.

Vi inser att Nisse från Luleå skriver utifrån hans egen situation. Ju mer vi vet om den, desto bättre. Hans granne som är reporter på NSD, däremot, pendlar mellan kritisk granskning och betalda beställningsjobb. Hur ska vi nånsin veta vilket filter som krävs för att läsa dessa artiklar?

Om muppar och trovärdighet

Som flera andra redan konstaterat är det kanske dags för journalistiken att inta en något mer ödmjuk inställning. När någon dristade sig att ifrågasätta Aftonbladets inköpta intervju med Bill Gates förärades han epitetet ”pressmupp” av tidningens informationsdirektör.

Men, ojdå, intervjun var visst fejkad från början till slut. Så nu framställer sig bladet som offer. Stackare. Att det skulle vara jättenkelt att kolla intervjun, i varje fall efter att anklagelserna dök upp, med Microsofts pressavdelning tycks inte ha föresvävat redaktionen. Fast det är klart, vem vill prata med muppar?

Ok, jag raljerer en smula. Det finns två intressanta slutsatser. För det första att journalistiken inte är sanningens högborg. Den har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Och då har vi ändå inte nämnt hur löpsedlar skrivs varenda dag eller hur Reuters släppt igenom en starkt förändrad bild från Beirut. Här behöver medborgarjournalister (bloggare och andra) inte skämmas.

På ett mer teoretiskt plan pekar detta på objektivitetens inbyggda orimlighet, nämligen att det finns en sanning som Aftonbladet och andra kan slå fast och meddela allmänheten. Självklart går inte det och personligen läser jag hellre två subjektiva men ärliga redogörelser än en förment objektiv.

2 kommentarer på “Människors delade videos blir nyheter”

Människors delade videos blir nyheter

cnnyoutube.jpg

Som SVDs Martin Jönsson påpekar verkar SVT bekymrade över videodelningssajter som YouTube eller Bubblare. CNN har ett mer kreativt förhållningssätt. Jag zappade förbi kanalen tidigare i dag och upptäckte att de i sin bevakning av kriget i Mellanöstern hade bakat in en del som byggde på videor som människor laddat upp på YouTube.

Ett ”amazing window into what everyday people are going through” tyckte studioreportern. Håller med. CNN pekade också på Beirut Under Siege, en blogg som skrivs (skrevs?) av en svensk i Beirut.

Gräsrotschock: Expressen avslöjad

tal om webben 2.0 och användaren som kung med egna möjligheter att nå ut: Expressen vill berätta vem som läckte ”diskussionen” i omklädningsrummet, ökar dramatiken genom att lägga in utsvartad bild, läsare med Photoshop i burken gör en enkel jämförelse med de officiella bilderna från fotbollsförbundet.

Läckan avslöjad.

Jag hoppas att det inte var så att spelaren i själva verket pratade med Expressen. I så fall ligger de farligt nära att ha brutit mot principen om skydd av källor. Oavsett det har Expressen fått en lektion i medborgarjournalistik och mediegranskning från gräsrötter. Den behövde de.

Kriskommunikation utmanas av nya informationsflöden

I en genomgång av kriskommunikationens förutsättningar på och genom internet skriver Patricia Swann om de nya utmaningar som företag och organisationer måste ta hänsyn till.

Massmedias minskade genomslag
En kriskommunikationsplan innehåller alltid rutiner för att förse massmedier, inte minst lokala medier, med löpande information. Men kan vi lita till att människor verkligen vänder sig till lokaltidningen eller lokalradion? För allt fler är nätet den mest prioriterade nyhetskällan och aktörerna på nätet är mångfalt fler än på mediemarknaden.

Visst kommer massmedia att under en överskådlig framtid vara viktiga. Men om bara 10-20 procent får information och verklighetsbeskrivningar från annat håll är det en tillräckligt stor andel för att påverka den allmänna uppfattningen. Word-of-mouth är sällan mer aktivt än vid stora händelser.

Medborgarjournalistikens framväxt
Kriskommunikation var mycket enklare när en journalist hade presskort och jobbade på redaktion. I dag är mycket större skaror människor ”journalister” i betydelsen att de vidareförmedlar information och kommenterar händelser.

Krisinformation på fler sätt
Enkelt var det också när ett pressmeddelande – eller ett telefonsamtal – till TT räckte. Ljud, video, bilder… Möjligheterna och därmed människors förväntningar är mycket större än så i dag.

Snabbrörliga aktivister
Att skapa en rörelse är snabbt gjort. Ett par meddelanden på rätt forum är allt som krävs. Därefter kan denna rörelse också agera utan att behöva lämna datorn.

Lyssna trots att krisen stormar

Artikeln diskuterar flera olika potentiella slutsatser men den viktigaste tycker jag handlar om omvärldsbevakning. De flesta kriskommunikationsplaner innehåller ett sådant moment. Spela in TVs extrasändningar, bevaka lokaltidningens webbplats och så vidare.

Men det räcker inte.

En uppdaterad kriskommunikationsplan måste se bortom massmedierna. Omvärldsbevakningen måste inkludera diskussionsforum, communities, fildelarnätverk, bloggar, Wikipedia, YouTube och många andra platser där bilden av händelsen skapas. Inte för att du kan ingripa eller ringa redaktören. Utan för att ha en chans att förhålla dig till vad som sägs.

Det som inte har förändrats sedan kriskommunikations begynnelse är vikten av att vara förberedd. Om du inte vet var människor pratar och hur du ska kunna följa diskussionen har du ingen chans att hitta det när organisationen går på knä på grund av krisens följdverkningar.

2 kommentarer på “BBC blir socialt media – tar steget till webben 2.0”

BBC blir socialt media – tar steget till webben 2.0

BBC – detta flaggskepp inom public service i världen – har insett vad webbens utveckling just nu innebär. BBCs direktör Mark Thompson säger till Reuter:

”The second wave of digital will be far more disruptive than the first and the foundations of traditional media will be swept away, taking us beyond broadcasting.”

Det som ska bli ”bbc.co.uk 2.0” jämförs av BBC med webbplatser som MySpace, YouTube, Wikipedia och Technorati. Alla BBCs digitala tjänster ska fokuseras kring Dela, Hitta och Spela rapporterar MediaGuardian, där besökarnas möjlighet att dela med sig är centralt.

Ashley Highfield, chef för nya medier på BBC, förklarar att

…the share concept would allow users to ‘create your own space and to build bbc.co.uk around you’

Bland de andra initativen finns till exempel planer på att låta lyssnarna sätta samman sina egna radiostationer, skapa ett nytt varumärke för tonåringar som blandar TV, radio och bredband samt utveckla den egna mediespelaren.

…medan Sverige trött tittar på

Som en slags medieverklighetens ironi berättar BBC om sina planer samtidigt som vi får veta hur svenska journalister betraktar mediepubliken. ”Dela” är inte tanken som regerar, kan man säga. På Publicistklubbens möte fanns det ett märkbart ointresse för hur radikalt mediepubliken håller på att förändras. Läs mer hos Beta Alfa, Bisonblog och Mymarkup.

Presskort ingen garanti för relevans

Medborgarjournalistik är en av de stora trenderna i (medie)världen. Det finns ett stort antal intressanta försök igång. När Metro nu ska göra en ganska småskalig test i Stockholmstrakten – utan att släppa den redaktionella kontrollen, såvitt jag förstår – rasar Svenska Journalistförbundet. Förstås. Jag har varit medlem och en mer konservativ sammanslutning får man leta efter.

Man kan göra det lätt för sig och bara le en smula. Förändring är nödvändigt fast jobbigt. Men det vi ser är ett tecken på en grundläggande oförmåga som hotar journalistikens relevans – oförmågan att anpassa sig till en verklighet där gränsen mellan avsändare och mottagare är flytande. Ibland är vi läsare/lyssnare/tittare. Ibland är vi producenter av innehåll. Om journalistiken ska ha en plats i detta måste den lyssna och diskutera, likaväl som den förpackar och fördjupar. I det ligger journalistikens trovärdighet och betydelse. Inte i presskortet, som ju faktiskt bara är ett fackligt medlemsbevis och inget som ställer unika kunskapskrav.

Läsarbladet: Aftonbladet startar medborgarjournalistik

Aftonbladet har dragit igång Läsarbladet. Läsarna uppmanas att skriva egna artiklar och har chansen att få dem publicerade. Dessutom samlas där allt annat innehåll som läsarna genererar (kommentarer, omröstningar etc.). Som en tredje ingrediens tycks svenska bloggar via Bloggportalen kunna få en roll.

Initiativet är högintressant. All utveckling vi ser på nätet går mot deltagande läsare/konsumenter och bort från passivt mottagande läsare/konsumenter. Läsarbladet är ett tecken på att Aftonbladets affärsutvecklare insett samma sak.

Sen ska det sägas att min rubrik inte är riktigt rätt. Medborgarjournalistik är det knappast så länge gamla hederliga redaktörsfilter väljer ut artiklar. Men förmodligen är det så nära ett etablerat massmedium idag kan tänka sig att komma ”citizen journalism”.

”Wikipedia lika pålitlig som Britannica”

Computer Sweden berättar idag att Wikipedia, uppslagsverket som alla får bidra till, klarat en kvalitetsgranskning med gott resultat. Och det är inte Nördarnas Intresseförening som gjort undersökningen utan den vetenskapliga tidskriften Nature.

Detta har ju diskuterats förr och när jag för en tid sedan inför en församling universitetsfolk hävdade att det var som rubriken ovan säger, slog flera åhörare bakut. Några trodde helt enkelt inte på det. Det är en enkel sak att avgöra – det är ju ”bara” att jämföra, som Nature gjort.

En mer kvalificerad invändning var denna: Det kvittar om det är rätt eller fel, det allvarliga är själva principen att innehållet inte granskas vetenskapligt i Wikipedia. Invändningen är spännande. Jag håller inte med men den ställer onekligen frågan på sin spets, och samma resonemang kan vi hitta i mötet mellan traditionell journalistik och medborgarjournalistik.

Själv tycker jag att dagens mångfald är långt bättre än gårdagens auktoritetsberoende (vare sig auktoriteten är journalist, professor, lärare). Mångfalden tvingar mig att bedöma information. Den får mig att på ett mycket hälsosamt sätt ifrågasätta även den information som auktoriteter förmedlar.

Ur detta perspektiv är Wikipedias främsta förtjänst inte att vi får tillgång till mestadels korrekta fakta utan att vi inser att Nationalencyklopedin inte alltid har rätt.