En vanlig kritik mot webbens sociala nätverk är att de ”bara” är sociala. Vad gör folk egentligen där? Vilken nytta har man av dem? Denna invändning är förenklad och ytlig i sig. Men se hur nätets stora tjänst för social bilddelning, Flickr, används för att efterlysa försvunna barn.
Avsändare är enligt MIT Advertising Lab National Center for Missing and Exploited Children i USA.
Sociala nätverk/webbtjänster är inte förenklade och ytliga. Möjligen vår förmåga att se hur de kan användas.
Tanken på webbesökaren som deltagare blir allt vanligare. Tänk bara på BBC som pekar ut just ”Dela” som en av tre huvudstrategier för sin kommande webbplats.
Men hur kommer detta deltagande att se ut? Nyligen kom det siffror som visar att ungefär var fjärde webbesökare använder dagens interaktiva funktioner. Det är inte särskilt få men det är ju långtifrån alla.
Ross Mayfield har funderat vidare och formulerar en ”power law” för deltagande. Den startar med de allra enklaste formerna av deltagande – att tagga eller faktiskt bara att läsa. Här är tröskeln men också engagemanget lågt.
På den andra sidan av skalan finns samarbete, moderering och ledarskap och däremellan det vi idag känner som uttryck för deltagande webbtjänster: kommentarer, prenumeration eller delning (av exempelvis bilder).
I grunden handlar det om två olika former av deltagande. Men den ena är inte ”bättre” än den andra.
…my core point isn’t just the difference between these forms of group intelligence — but actually how they co-exist in the best communities…
Ur ett kommunikationsperspektiv är detta en viktig diskussion även om dess praktiska konsekvenser inte alltid är tydliga än. PR- och marknadsföringskampanjer som försöker hitta vägar via målgruppernas deltagande behöver förstå att deltagande kommer i många former. Att formerna bygger på varandra.
Samtidigt är det inte omöjligt att redan nu skönja konturerna av hur man kan arbeta. Mike Manuel ger några exempel.
I think the tail as you see it here is where the real opportunity for syndicated corporate content exists (e.g, business blogs, RSS-enabled press materials, etc.) […] Following the curve, user participation patterns transition from content consumption in the tail to content production at the head, and again, the strategies and tactics used to engage this segmentation must map accordingly. For example, proactive influencer marketing programs come to mind here…
Författaren Bruce Sterling talade nyligen på Moderna Museet och hävdade att
Gamla webben är det bara att glömma. Allt kommer att handla om vilken typ av interaktivitet och möjlighet att dela information och annat som finns.
Tror inte det.
Jag delar hans entusiasm för den nya webben – den sociala webben eller webb 2.0, som det kallas. Men att den gamla webben skulle försvinna betvivlar jag. Inte på grund av allmän konservatism utan för att den behövs.
Jag inledde exempelvis dagen med att ge en inspirationsföreläsning om sökmotoroptimering på Malmö högskola. Det är en typ av verksamhet som säkert fullt ut kommer att dra nytta av webbens utveckling. Det vore ju perfekt att som blivande student få ta del av de ofiltrerade åsikterna från nuvarande studenter. Eller att titta in i undervisningen via öppna projektytor.
Men jag skulle inte fatta mitt beslut bara på det. Kursplanen är viktig liksom den officiella kursbeskrivningen. Litteraturlistan är väl så ”gamla webben” det kan bli. Men nog är den väsentlig?
Resonemanget är det samma för alla branscher. Poängen är att den nya webben kommer att bygga på den gamla. Den kvalificerar våra möjligheter att bedöma den traditionella informationen. Den gör oss till deltagare.
Den nya webben ersätter däremot inte vikten av bra, begriplig och målgruppsanpassad webbinformation, hur envägsriktad den än må vara. Så låt oss entusiasmeras av Sterling och andra evangelister. Inse att de pekar i rätt riktning. Men samtidigt inte glömma det vi faktiskt lärt oss under de senaste tio åren.
I en tid när vi är många som ser värdet av personlig(are) kommunikation kan det vara viktigt att lyfta fram baksidorna också. Jag brukar peka på att när man blir personligt engagerad ökar kvaliteten. Det blir bättre. Men det tar också mer tid. I professionella sammanhang finns också en oro för vad man får lov att skriva, till exempel på en blogg.
Jimmy på Informatören lyfter i dag fram en annan aspekt. Du får vara beredd på att ta skit. Sticker du ut näsan ökar risken att någon får in en träff på dig.
Visserligen konstaterar Jimmy att om ”…du vänder dig till yrkesfolk är kritikerna oftast snällare men om din målgrupp är privatpersoner kan du förvänta dig att många oliktänkande hör av sig.” Det stämmer med mina erfarenheter också och gör det kanske mindre känsligt att engagera sig i affärsnätverk på webben eller liknande.
Det förändrar inte att risken alltid finns. Nu insinuerar jag inte att jag på något sätt skulle vara i rampljuset på det sätt som Jimmys exempel är. Men jag har publicerat nyheter och personliga betraktelser kring webben – på webben – sedan sommaren 2000. En gång var det en tokig läsare som skulle stämma mig. För vad lyckades jag aldrig reda ut. Ytterligare några gånger har jag sorterats in i mindre smickrande fack.
Trist förstås. Fast för varje negativ röst har det alltid funnits minst 10 positiva kontakter. Ett enkelt ”tack” eller en stimulerande motfråga. I flera fall har min närvaro på nätet lett till samarbeten och affärer. Jag tycker det är värt epitetet ”idiot” då och då, men det är inte självklart att alla håller med.
BBC – detta flaggskepp inom public service i världen – har insett vad webbens utveckling just nu innebär. BBCs direktör Mark Thompson säger till Reuter:
”The second wave of digital will be far more disruptive than the first and the foundations of traditional media will be swept away, taking us beyond broadcasting.”
Det som ska bli ”bbc.co.uk 2.0” jämförs av BBC med webbplatser som MySpace, YouTube, Wikipedia och Technorati. Alla BBCs digitala tjänster ska fokuseras kring Dela, Hitta och Spela rapporterar MediaGuardian, där besökarnas möjlighet att dela med sig är centralt.
Ashley Highfield, chef för nya medier på BBC, förklarar att
…the share concept would allow users to ’create your own space and to build bbc.co.uk around you’
Bland de andra initativen finns till exempel planer på att låta lyssnarna sätta samman sina egna radiostationer, skapa ett nytt varumärke för tonåringar som blandar TV, radio och bredband samt utveckla den egna mediespelaren.
Som en slags medieverklighetens ironi berättar BBC om sina planer samtidigt som vi får veta hur svenska journalister betraktar mediepubliken. ”Dela” är inte tanken som regerar, kan man säga. På Publicistklubbens möte fanns det ett märkbart ointresse för hur radikalt mediepubliken håller på att förändras. Läs mer hos Beta Alfa, Bisonblog och Mymarkup.
Computerswedens debattutrymme är ett av de ärligaste i landet. Det är för det mesta uppenbart att debattörerna skriver bara för att sälja sina egna grejer. Samma sak som med DN Debatt, alltså, men där är skenheligheten ofta större.
I dag efterlyser ett konsultföretag för skolsektorn nya program som pedagogiskt stöd. Kommuner och skolor bör ”investera i pedagogiska system som stöd i undervisningen”. Det är intressant eftersom det så tydligt visar hur vi just nu är i ett läge där vi inte ser skogen för alla träd.
Det är inte nya, dyra system som behövs för att stödja inlärning och kunskapsdelning. Varken i skolan eller på andra arbetsplatser. Visst kan det finnas undantag men kraven är oftast ganska basala. Stöden ska vara enkla att starta. De ska ge stort utrymme för individuella behov. De ska vara enkla att använda, vilket nya och dyra system har en tendens att inte vara.
De ska framförallt stödja interaktionen mellan människor. Mellan lärare och elever eller mellan kollegor i företaget.
För den som brukar läsa mina små noteringar behöver jag ens inte skriva ut slutsatsen. Men jag gör det ändå. Detta är ju i praktiken en beskrivning av webbens nya verktyg och användningsområden. Den så kallade webben 2.0.
Träden finns där i form av wikis, nätverkstjänster, podcasting, taggning, bloggar och så vidare. Det är dags att upptäcka att dessa faktiskt formar sig till en enhet – en träddunge, åtminstone, som dessutom har fördelen att nästan alltid bygga på open source och därmed låga investeringskostnader.
Säkert är detta amerikanska siffror (så räkna med fördröjning här) men sociala nätverk, bloggar och RSS står sig väl i en jämförelse med andra annonsmöjligheter på nätet. Åtminstone vad gäller marknadsförares intresse.
För bara sex månader sedan hade rubriken här varit löjeväckande. Nu är den måhända en dragning av kvällstidningsmått, men den är inte osann.
Det är Financial Times som beskriver utvecklingen i ett antal företag. Hos investmentbanken Dresdner Kleinwort Wasserstein har 450 medarbetare bloggar på intranätet. En fjärdedel av personalstyrkan har tillgång till en wiki, och efter bara sex månaders användning är det mer trafik på denna wiki än det är på hela intranätet. Det säger en del om informationens relevans, tror jag.
Men det stannar inte där. DrKW har integrerat RSS i alla sina sociala lösningar. De är därmed ett exempel på något som börjar ses som ett viktigt komplement till de portaler alla har pratat om så länge (men få har lyckats genomföra):
This is what vendors of enterprise portal software have long claimed to provide: a single “dashboard” where data from business applications is displayed alongside content from many sources.
But portals are a “heavyweight” technology, argues Mr Rasmussen, and it is difficult to integrate the information feeds. “RSS makes it much easier to stitch together your information,” he says.
Sant. Hur företag till och med kan förbjuda sina anställda att använda RSS övergår mitt förstånd. Tvärtom är detta en möjlighet för hantering av externa och interna informationskällor vars like vi inte haft tidigare. Trots fräcka och dyra portaler.
Jag gillar också DrKWs inställning till den fråga som ofta kommer upp i diskussioner om de sociala mediernas användning på intranät. Kommer inte de anställda att bara förstöra tid som de borde ägnat åt arbete i stället?
“Is blogging a good use of company time? They are going to have these conversations anyway – in the lift, for example – and if the topic is boring, people lose interest. It is self-policing.”
Neville lusläser FT.com och tipsade om artikeln.
Om du behöver mer än min åsikt i ämnet, läs Infoworld:
Shared bookmarking, coupled with tagging, is another piece of low-hanging fruit. Sprinkling Web 2.0 pixie dust won’t solve every problem, but the benefits of public services such as del.icio.us and Furl can be realized within the enterprise, too. That’s true because they benefit the individual first, and then, as a useful side effect, the community.
Citykollen.se har nu dragit igång i en tidig version. Det handlar om en evenemangskalender för Stockholm som helt bygger på läsarnas medverkan och bakom den står tidningen Stockholm City. Flera verktyg som den trogne läsaren här har lärt sig att känna igen finns med: Etiketter/taggar, RSS och den tekniska lösningen Ajax.
Även om både Metro och Aftonbladet redan har rört sig mot mer sociala tjänster är detta den som tar steget fullt ut, skulle jag säga. Ska bli intressant att följa. Ett grattis till Jeffery och Edling som arbetet med Citykollen.
