Kommunikativa team är 40% mer kreativa

Arbetsgrupper som har utbyte med människor omkring sig är påtagligt mer kreativa än andra. Personer med ett omfattande nätverk är också mer kreativa än andra. Att i organisationens brandvägg spärra Facebook eller andra sociala platser på nätet kan alltså vara ett rejält skott i foten.

The ROI of being social at work

MIT research shows that 40% of creative teams productivity is directly explained by the amount of communication they have with others to discover, gather, and internalise information. In other MIT studies, research shows that employees with the most extensive digital networks are 7% more productive than their colleagues. Furthermore, those with the most cohesive face-to-face networks are 30% more productive.

Politiskt storbråk efter bristande redaktionella rutiner

Rutiner för publicering och förvaltning av innehåll är en nyckelfråga för varje stor webbplats. I Norge spekuleras det nu om att ett olyckligt klick på ”Publicera” skapat en debatt som rasat i två veckor och kraftigt försvagat justitieministerns ställning.

I korta drag handlar debatten om det ska bli tillåtet att bära en hijab(?) till polisuniformen i Norge. Debatten drogs igång den 4 februari — av en väldigt ovanligt anledning, visar det sig.

Det var ifølge Dagsavisens kilder en embetsmann i Justisdepartementet som ved en glipp la ut meldingen om at regjeringen hadde konkludert i hijab-saken: «Det er besluttet at Politiets uniformsreglement skal endres slik at det gis anledning til bruk av religiøst hodeplagg sammen med politiuniformen», het det i meldingen som ble lagt ut på Justisdepartementets internettside 4. februar. Problemet er bare at noen slik beslutning ikke var tatt. I går ettermiddag ble hele meldingen fjernet fra departementets internettside.

Jag har inte följt debatten och kan inte bedöma hur trovärdig denna beskrivning av händelseförloppet är.

Men om, säger om, beskrivningen stämmer har vi fått ett av de bästa exempel jag sett på vikten av fungerade redaktionella rutiner (inklusive tekniskt workflow-stöd).

Det ska för att göra en lång historia kort helt enkelt inte vara möjligt att av misstag publicera information som inte ska ut. Var det exakta problemet legat får vi kanske reda på någon gång. Det kan handla om en dålig godkännandeprocess eller om bristande stöd för draft-hantering.

Tänk om det handlar om bristande användbarhet? Att tjänstemannen trodde han sparade ett utkast men klickade på fel knapp? Det vore nästan lustigt — dock inte för tjänstemannen eller för den interaktionsdesigner som skapat administratörsgränssnittet…

Twittertips från Erik Rose Johnsen.

Bygg särskilda sidor för mobiler. Eller?

Jakob Nielsen pekar på att de som surfar mobilt möter oöverkomliga problem. Hans råd är enkelt: tillhandahåll särskilda mobilversioner av din sajt. Jag är inte riktigt säker på att jag håller med.

Det är ett antal inledande tester av hur människor interagerar med vanliga sajter via mobiler som får Nielsen att dra följande slutsatser.

  • Förfärligt få lyckas göra det de skulle.
  • Nedladdningstider (för)stör upplevelsen.
  • Scrolla är alldeles för svårt.
  • Överfyllda sidor skapar problem.
  • Ovana vid att surfa mobilt minskar användbarheten.
  • JavaScript-beroende sidor kraschar.
  • …och ytterligare några punkter.

Vad har de då testat? Jo, alla typer av mobiltelefoner vilket erbjuder ett metodologiskt problem. Det kan väl inte på allvar vara någon som tror att människor med en helt vanlig mobiltelefon (liten skärm, vanlig knappsats) har för avsikt att surfa runt?

Det går, visst. Men det är knappast mot denna typ av telefoner eller användare som testerna blir relevanta. Artikeln pekar också i den riktningen i sitt mest realistiska råd (vanliga telefoner kallas ”feature phones”):

For many sites, however, the only realistic option is to supplement the main site with a single mobile site, recognizing that it will serve feature phones poorly.

Så långt låter det ju bra. Det stämmer dock ganska illa med min egen, högst personliga, erfarenhet.

Jag surfar mycket mobilt och jag blir i stort sett alltid irriterad över de mobila sajtversioner jag stöter på. För att det ska vara en poäng med mobilversioner ska de ju vara annorlunda. De ska vara mindre omfattande, erbjuda mindre innehåll och (ofta) sämre funktionalitet — för att vara enklare.

Men det är ju inte det jag vill ha. Jag vill ha den sajt jag är van vid, för mobilt surfar jag företrädesvis till sajter jag använder mycket också på min dator.

Så låt mig kasta in ett hårt, kanske överdrivet argument i debatten. Den som vill surfa mobilt kan göra det framgångsrikt med moderna telefoner (iPhone, Sony Ericssons Xperia, säkert många fler). Dessa behöver väl strukturerade sajter, kodade enligt standarder. Men ytterst sällan speciella sajter. Den som inte köper sådana telefoner vill inte surfa. Och behöver därför inte speciella sajter.

Medborgarna först – offentlig webb ska lösa människors uppgifter

Enkelt att hitta. Enkelt att förstå. Enkelt att lösa den uppgift medborgaren kom till webbplatsen för. Så vill webbcheferna för de federala amerikanska myndigheterna utveckla sina sajter. Deras svenska kollegor borde inspireras.

Det är Federal Web Managers Council som skrivit den föredömligt korta webbstrategin, ursprungligen som en uppmaning till Obamas (då tillträdande) administration.

Visionen sammanfattas i några få punkter:

  • Easily find relevant, accurate, and up-to-date information;
  • Understand information the first time they read it;
  • Complete common tasks efficiently;
  • Get the same answer whether they use the web, phone, email, live chat, read a brochure, or visit in-person;
  • Provide feedback and ideas and hear what the government will do with them;
  • Access critical information if they have a disability or aren’t proficient in English.

Jag ska kanske i transparensens namn säga att strategin kraftigt påverkats av Gerry McGovern från Customer Carewords, det internationella nätverk som jag är skandinavisk representant för.

”Medborgarproduktivitet” en självklar utgångspunkt

Diskussionen om medborgarproduktivitet är en central ingång i webbchefernas diskussion. Den amerikanska ekonomi förlorar miljontals timmar varje år eftersom medborgarna inte kan utföra sina uppgifter online. Ibland inte ens de enklaste uppgifterna.

Detta, konstaterar de, påverkar både produktivitet och uppfattningen om den offentliga sektorn. Sett i det ljuset är slutsatsen självklar.

Agencies should be required and funded to identify their core online customer tasks, and to develop service standards and performance benchmarks for completing those tasks.

Till detta kommer behovet och nyttan av att utnyttja webben till fullo.

The Government should use social media, not just to create transparency, but also to help people accomplish their core tasks.

To remain relevant, government needs to take our content to where people already are on the Web, rather than just expecting people will come to government websites.

Strategin går vidare och slår fast behovet av återkommande innehållsgenomgångar, vikten av kvalificerat arbete med sökmotorer och så vidare.

Tillgänglighet bara en del av arbetet

Ur ett svenskt perspektiv är dokumentet i sin helhet intressant. Men en detalj är särskilt värd att fundera över.

Jag skulle vilja hävda att det enda svensk offentlig sektor gemensamt förmått att driva framåt är den sista punkten i visionen, nämligen den om tillgänglighet.

Självklart har enskilda myndigheter och webbplatser insett att tillgänglighet bara är ett medel för att nå de verkliga målen (som de övriga punkterna i listan). Men jag har personlig erfarenhet av webbansvariga som i praktiken sett tillgänglighet som målet.

Måttstocken har varit att klara 24-timmarsvägledningens tekniska krav – inte att skapa nytta för medborgarna.

Tänk om samma kraft och engagemang hade lagts, med centralt stöd, på det som ytterst är bra offentlig webb:

By listening to our customers we can provide better services, focus on their most pressing needs, and spend their tax dollars efficiently.

Vill du att Google ska veta var du är?

Google har lanserat Latitude, en tjänst för att se var dina vänner är. Geografisk information och positionering är hett så självklart finns Google med i matchen. Men okomplicerat är det inte.

När Google presenterar tjänsten är det med argument som nog kan tilltala oss alla.

So now you can do things like see if your spouse is stuck in traffic on the way home from work, notice that a buddy is in town for the weekend, or take comfort in knowing that a loved one’s flight landed safely, despite bad weather.

De är heller inte omedvetna om de integritetsfrågor som tjänster som denna väcker.

Everything about Latitude is opt-in. You not only control exactly who gets to see your location, but you also decide the location that they see.

Samtidigt – om du använder tjänsten är det rimligen en aktör som hela tiden vet var du är: Google.

RWW kommenterar vad det betyder att vi kan välja att lägga ännu mer information om oss själva i knät på Google.

…it’s also a leap of faith as a user, entrusting Google with yet another piece of data that helps them figure out the puzzle of understanding you – and how and where you’re likely to perform actions that put money in Google’s pocket.

Jag tror på både marknadsekonomi och kapitalism så jag har inga ideologiska problem med den sista delen ovan. Klart folk ska tjäna pengar. Men det betyder inte att jag ska hjälpa dem genom att bjuda på gratis data om mig själv. Dessutom vidhåller jag en gammal käpphäst — Google vet för mycket om mig, om de flesta av oss.

Kanske jag kan tänka mig att bjuda på lite personlig geodata. Fast helst inte till Google.

De har sämre IT-miljö än du

Svär du över att intranätet inte går att nå hemifrån? Att Facebook är avstängt på jobbet? Att mejlen aldrig riktigt trivts i din jobbmobil? Du har det illa. Men inte så illa som Obamas medarbetare.

Washington Post berättar om chocken hos Barack Obamas medarbetare när de intog Vita Huset. De förflyttades till en teknologisk stenålder.

No Facebook to communicate with supporters. No outside e-mail log-ins. No instant messaging. Hard adjustments for a staff that helped sweep Obama to power through, among other things, relentless online social networking.

The team members, accustomed to working on Macintoshes, found computers outfitted with six-year-old versions of Microsoft software. Laptops were scarce, assigned to only a few people in the West Wing.

Twittertips från Neville

HP utbildar sina anställda i Facebook

HP i Danmark utbildar sina 700 anställda i hur de kan använda Facebook. De både får och uppmanas att använda nätverket på arbetstid.

I ett pressmeddelande berättar företaget om utbildningssatsningen. Det är visserligen aningen ironiskt att något av det minst dialoginriktade som finns (pressmeddelandet) bär budskapet om att HP satsar på just dialog och sociala kontakter. Men strunt samma. Så här motiverar de initiativet:

Facebook er et tydeligt eksempel på, at arbejdslivet bliver mere integreret med privatlivet. Naturligvis har arbejdet førsteprioritet hos os – ligesom privatlivet har førsteprioritet derhjemme. Men Facebook er allerede en integreret del af den måde, som vores medarbejdere kommunikerer på. Derfor giver det heller ikke nogen mening at blokere for brug af Facebook i arbejdstiden. Vi har i stedet valgt at undervise medarbejdere i brug af Facebook, hvis de ønsker at bruge websitet i arbejdstiden.

För utbildningen står något jag inte ens visste fanns, nämligen en ”professionell Facebook-konsult”.

Webbtjänster: När Molnet blåser bort

Avancerade webbtjänster har gjort livet lättare för oss. Vi har kontakter, korrespondens, dokument och data därute på webben. I Molnet. Vinsterna är uppenbara men Googles beslut att lägga ner eller förändra flera av sina tjänster får människor att undra hur osäker webben som plattform egentligen är.

Låt mig direkt säga att jag har fantastisk nytta av den typ av webbtjänster vi talar om. Det är genom webbapplikationer jag håller mig uppdaterad, får saker gjorda, säkrar mina data, delar med mig av kursmaterial och mycket annat.

Genom detta får jag spetsfunktionalitet till låg eller ingen kostnad. Jag är okänslig för om datorn skulle krascha. Mitt material är tillgängligt på vilken uppkopplad maskin som helst. Uppdateringar och felsökning är inte mitt problem. Lysande.

Men man måste ju objektivt konstatera att de företag som valde att lägga video i Googles moln nog inte tycker att det valet är lika lysande längre, nu när Google beslutat att vingklippa Google Video och stoppa uppladdning av nya filmer.

Det är just denna typ av hot som får människor att fundera på hur bra Molnet — eller mjukvara som tjänst — egentligen är.

The Inqusitr
Personally I have been reluctant from the beginning to move my workflow to the web mainly because of things like this. One minute you might be using some service as part of your workflow and the next minute – Whoosh – it’s gone; usually with nothing more than a week or two notice on a blog somewhere that no-one probably reads.

Nu vore inte webben den plats den är om det inte fanns långt komna tankar på hur problem som dessa kan lösas. Interoperabilitet är hett, XML gör det enkelt att byta data, det utvecklas standarder som gör datan central (snarare än var den för tillfället lagras).

Det vore synd om diskussionen får företag och privatpersoner att bli mer tveksamma till webben som plattform för viktiga tjänster. Potentialen är så stor, fördelarna så viktiga.

Däremot är det kanske en bra påminnelse om att göra en medveten bedömning av vad du lagrar var. Det kan komma en solig, molnfri dag.

Backup i molnet är till exempel kanon men jag skulle aldrig ha det utan en extra backup-burk stående ovanpå bokhyllan. Det är affärskritiskt för mig att ha mejlen ”därute” men varje dag laddar jag ner allt i en klient.

Dags att skrota decentraliserad publicering?

Borde du ge upp försöken att sprida publiceringsansvaret över hela organisationen? Det funkar ju ändå inte, menar Janus Boye.

With few exceptions, most organisations would be far better off with few and centralised web editors that know how to write good web content and don’t need regular support in using the system. (Few web editors is better for your web site)

Påståendet är förmodligen provocerande. Många organisationer har de senaste åren arbetat intensivt med att öka kunskapen och skapa fler som bidrar till innehållet online. Stora investeringar har gjorts i verktyg just för att förenkla en distribuerad, decentraliserad publicering.

Lokal publicering i symbios med centralt stöd

Janus har en poäng, i varje fall för externa webbplatser (återkommer snart till intranät). Men jag skulle vilja lägga till två punkter som komplicerar bilden.

  1. Kvaliteten på den lokala redaktörens arbete har en tydlig koppling till nivån av centralt stöd. Ingen seriös webbpublicist har någonsin trott att lokal- eller avdelningsredaktörer skulle klara sig själv med bara någon dags utbildning. Jag vill påstå att problemet inte är lokalredaktörerna utan avsaknaden av bra, centralt stöd.

    Jag har arbetat med organisationer som haft en (1!) central webbredaktör och flera hundra lokalredaktörer. Det är klart att det går åt skogen.

  2. Det finns en missuppfattning att alla sidor skulle vara lika viktiga och därmed ha samma kvalitetskrav på sig. Så är det naturligtvis inte. En undanskymd sida med få besökare kan mycket väl få existera (så länge den fyller ett syfte, om än begränsat) i ”sämre skick” än de strategiskt viktiga delarna av sajten.

Sammanfattningsvis: Problemet är inte decentraliserad publicering utan oklar strategi — både när det gäller redaktörsstöd och vad som är webbplatsens viktigaste uppgifter att lösa.

Intranät har inget val

Diskussionen ovan är egentligen bara relevant för externa webbplatser. Det är på sådana helt centraliserade publiceringsorganisationer alls förekommer. Det är inte möjligt att tänka sig ett intranät utan en viss decentralisering av publiceringsansvaret. I varje fall inte ett stort, affärskritiskt intranät.

Men att decentralisering är givet för intranät betyder inte att det är okomplicerat. Column Two går igenom fem olika publiceringsmodeller för intranät.

  1. fully centralised publishing
  2. decentralised publishing
  3. publishing with review
  4. federated publishing
  5. end-user content contribution

Den helt centraliserade modellen avskriver jag alltså som orealistisk. Jag tycker också att modell 5 bör hamna utanför diskussionen. Användargenererat material är till största delen något som kompletterar, inte ersätter, intranätets traditionella innehåll. Modell 5 kan användas tillsammans med alla utom 1:an.

Det intressanta är att ingen av modellerna är klart bäst. Alla har sina för- och nackdelar. Frågan för dig som försöker styra upp din organisation är inte hur du ska få det att fungera perfekt. Frågan är vilka vinster du helst vill ha ut och vilka problem som vore allvarligast.

Den slutsatsen gäller både webb och intranät.

Därför kommer webbtext fortsätta regera

Jag gillar video. Jag vill gilla video, i varje fall. Men faktum är att den tid jag ägnar åt att konsumera video på nätet är minimal jämfört med den tid jag läser på nätet.

Det skulle kunna vara så att jag helt enkelt är för konservativ men jag är åtminstone inte ensam. Steve Rubel ger fem anledningar till att text också fortsättningsvis kommer att vara en viktigare kommunikationsform än video på nätet.

  • Text går att scanna
  • Text är lättare att sökoptimera
  • Text går snabbare att läsa på jobbet
  • Text är lättare att anpassa till allt fler mobila enheter
  • Text är överhuvudtaget lättare att distribuera — “Nothing flies lies text”