Sommartips: Nedåt för svenska offentliga e-tjänster

Svenska myndigheters e-tjänster tappar återigen i internationell ranking. Däremot går det bra för Östeuropa, särskilt de baltiska staterna ligger långt fram, skriver Computer Sweden.

Under juli sitter jag hellre i skuggan och hypnotiseras av vågskvalp än framför skärmen. Därför blir det inga genomtänka råd eller heta nyheter – men oregelbundet bjuder jag på Sommartips06.

Du får länka…

I en allt mer sammankopplad värld på nätet kan det kännas märkligt att frågan ska komma upp: Får man länka till vad man vill? Men frågan finns. Det sitter redaktörer och funderar på den, och i värsta fall avstår från att länka av rädsla för vad som ska hända.

Jag ger min syn i Webbredaktörens ABC (kort sagt – länka allt vad du kan!) och Shel Holtz fördjupar resonemanget ytterligare kring bland annat länkning till innehåll som inte är vanliga sidor.

Som Shel och de han citerar tycker jag att lösningen är rätt enkel. Den som lägger upp material på nätet och inte med tekniska lösningar hindrar andra från att länka måste acceptera att materialet blir länkat till. ”Bördan” bör ligga på publicisten. Kan man länka får man. Får man inte ska man inte kunna.

Det sistnämnda ser vi ofta för exempelvis webb-tv på mediesajter, där det är väldigt svårt att länka direkt till videofilen.

En helt annan sak är att människor som vill kontrollera länkar till sitt material inte förtjänar en länk. De har inte förstått att länken är den enskilt största skillnaden mellan webben och andra publiceringsformer. Låt dem försvinna ner i anonymitetens och PageRank-nollans oändliga svarta hål.

Relaterat

Diskussionsforum på intranätet bäst med syfte och sammanhang

Även om jag ofta fördjupar mig i de nya sociala verktygen är det utan tvekan diskussionsforum som är det vanligaste sociala verktyget inom organisationer.

Det är kanske också det verktyg som flest har dåliga erfarenheter av. Inte för att det missbrukas, vilket är en vanlig oro. Utan för att det inte brukas alls. Det är helt enkelt knäpptyst i forumet och när inget sagts på några månader stängs det.

Samtidigt vet vi ju att det kan fungera. Jag har sett flera lyckade exempel själv och säkert har du också passerat förbi forum där det är livliga, seriösa diskussioner. Vad är skillnaden? Varför lyckas vissa medan andra tynar bort?

James Robertson pekar på två avgörande faktorer: Syfte och sammanhang (”community”).

Att bara kasta upp ett forum för allmän feedback eller generella diskussioner är dömt att misslyckas. Ju tydligare syftet med diskussionen är desto enklare är det att få engagemang. Detta talar för att diskussionsforum ska vara av tillfällig karaktär, något du använder vid en stor förändring eller viktig händelse inom organisationen.

Men även om ämnet är klockrent måste människor våga/vilja skriva. Där kommer kulturen i organisationen in. Jag måste som medarbetare känna en trygghet i gruppen. Ofta innebär detta att i stora organisationer finner diskussionsforum sin plats för en mindre enhet. Det är faktiskt smått skrämmande att publicera sig för 20.000 personer om man inte är en van publicist.

Robertson funderar inte på relationen mellan dessa båda faktorer. Jag skriver under på att båda är viktiga men mina erfarenheter är att sammanhang är klart viktigast. För rätt grupp kan också mycket allmänna forum fungera medan det i otrygga organisationer inte innebär någon uppenbar skillnad att specificera frågeställningen. Men som sagt – ska du starta ett diskussionsforum på ditt intranät finns det all anledning att ta hänsyn till båda aspekterna.

Robertson ger i artikeln också en del tips kring moderation och diskussionsledning, så läs gärna den om du vill fundera vidare kring diskussionsforum.

Deltagandets lag

Tanken på webbesökaren som deltagare blir allt vanligare. Tänk bara på BBC som pekar ut just ”Dela” som en av tre huvudstrategier för sin kommande webbplats.

Men hur kommer detta deltagande att se ut? Nyligen kom det siffror som visar att ungefär var fjärde webbesökare använder dagens interaktiva funktioner. Det är inte särskilt få men det är ju långtifrån alla.

powerparticipation.jpgRoss Mayfield har funderat vidare och formulerar en ”power law” för deltagande. Den startar med de allra enklaste formerna av deltagande – att tagga eller faktiskt bara att läsa. Här är tröskeln men också engagemanget lågt.

På den andra sidan av skalan finns samarbete, moderering och ledarskap och däremellan det vi idag känner som uttryck för deltagande webbtjänster: kommentarer, prenumeration eller delning (av exempelvis bilder).

I grunden handlar det om två olika former av deltagande. Men den ena är inte ”bättre” än den andra.

…my core point isn’t just the difference between these forms of group intelligence — but actually how they co-exist in the best communities…

Ur ett kommunikationsperspektiv är detta en viktig diskussion även om dess praktiska konsekvenser inte alltid är tydliga än. PR- och marknadsföringskampanjer som försöker hitta vägar via målgruppernas deltagande behöver förstå att deltagande kommer i många former. Att formerna bygger på varandra.

Samtidigt är det inte omöjligt att redan nu skönja konturerna av hur man kan arbeta. Mike Manuel ger några exempel.

I think the tail as you see it here is where the real opportunity for syndicated corporate content exists (e.g, business blogs, RSS-enabled press materials, etc.) […] Following the curve, user participation patterns transition from content consumption in the tail to content production at the head, and again, the strategies and tactics used to engage this segmentation must map accordingly. For example, proactive influencer marketing programs come to mind here…

”Gamla webben är det bara att glömma”

Författaren Bruce Sterling talade nyligen på Moderna Museet och hävdade att

Gamla webben är det bara att glömma. Allt kommer att handla om vilken typ av interaktivitet och möjlighet att dela information och annat som finns.

Tror inte det.

Jag delar hans entusiasm för den nya webben – den sociala webben eller webb 2.0, som det kallas. Men att den gamla webben skulle försvinna betvivlar jag. Inte på grund av allmän konservatism utan för att den behövs.

Jag inledde exempelvis dagen med att ge en inspirationsföreläsning om sökmotoroptimering på Malmö högskola. Det är en typ av verksamhet som säkert fullt ut kommer att dra nytta av webbens utveckling. Det vore ju perfekt att som blivande student få ta del av de ofiltrerade åsikterna från nuvarande studenter. Eller att titta in i undervisningen via öppna projektytor.

Men jag skulle inte fatta mitt beslut bara på det. Kursplanen är viktig liksom den officiella kursbeskrivningen. Litteraturlistan är väl så ”gamla webben” det kan bli. Men nog är den väsentlig?

Resonemanget är det samma för alla branscher. Poängen är att den nya webben kommer att bygga på den gamla. Den kvalificerar våra möjligheter att bedöma den traditionella informationen. Den gör oss till deltagare.

Den nya webben ersätter däremot inte vikten av bra, begriplig och målgruppsanpassad webbinformation, hur envägsriktad den än må vara. Så låt oss entusiasmeras av Sterling och andra evangelister. Inse att de pekar i rätt riktning. Men samtidigt inte glömma det vi faktiskt lärt oss under de senaste tio åren.

Passiva surfare. Eller tvärtom.

Resoner återger en undersökning av hur många surfare på nätet som aktivt är deltagare på de webbplatser de besöker, exempelvis svarar på enkäter eller är med i tävlingar. En majoritet är passiva, konstaterar Jupiterresearch och Resoner.

53 procent av de europeiska surfarna aktiverar sig aldrig som annat än läsare på nätet. I Sverige är det 23 procent som lockas av webbplatsers försök att få igång dem.

Siffrorna verkar rimliga men jag köper inte slutsatsen att surfarna generellt är ”passiva”. Tvärtom. Jag tycker att det är ganska höga siffror och jag betvivlar att någon enskild större webbplats konsekvent lyckas aktivera en fjärdedel av sina besökare. Det är ju en andel som anger hur många som aktiverar sig någon gång, någonstans.

Det skulle därmed finnas en potential för många webbplatser. Först när var fjärde besökare interagerar med din webbplats har du slagit i det statistiska beteendetaket.

Eniro vågar utmana kunderna

Jag håller just nu på med ett webbprojekt som kräver mycket resor så därför blir det lite ryckigt med noteringarna här under våren. Men Eniros nya iniativ att låta användarna skriva omdömen om företagen i katalogen måste jag nämna. Kolla t.ex. hur det ser ut för Svenska Bil i Stockholm.

Visst har människor skrivit omdömen på nätet i många sammanhang länge. Inte minst inom e-handeln. Men det Eniro gör är att låta tredje part (du och jag) skriva omdömen om företagets kunder (de som betalar för att ha extra information på Gula Sidorna). Vi som söker på Eniro är ju inte betalande kunder till Eniro, vilket vi är på Amazon eller andra webbplatser där vi bjuds in att skriva.

Det Eniro gör är modigt. Det är bra. Men det är också utmanande. Jag undrar hur den företagare reagerar som ser ett negativt, om än seriöst, omdöme om den egna verksamheten när det samtidigt dimper ner en räkning från Eniro? Det vore mänskligt om han tänker ”Ok för att nätet används så här nuförtiden, men inte f-n ska jag betala för det…”.

Jag tycker förstås att det är fel reaktion men tanken illustrerar kanske att Eniro tagit ett stort steg. Applåd från min sida.

Därför diskuterar vi på nätet

ConsumerGeneratedMedia.com har en intressant genomgång av varför vi deltar i chatrum, forum och diskussionsgrupper. Knappast förvånande ligger ”att bli road” högst för de flesta åldersgrupper. Men inte långt efter finns dessa:

  • Att få ny information och frågor besvarade.
  • Att skapa dialog med andra
  • Det ger en känsla av samhörighet

Skribenten drar slutsatsen att marknadsförare måste förstå dessa drivkrafter bättre och arbeta med dem. Jag håller med men tror att vi kan vidga perspektivet. Det handlar om alla kommunikationssyften, inte bara marknadsföring: PR, internkommunikation, IR etc.

Mobilisera kunderna: Mötesplatser på nätet

För några år sedan var ”communities” det alla talade om. Internets framtid, typ. Nu pratar ingen om dem – men många fungerar väldigt bra. Jag hade, för att nämna ett exempel, nöjet att ha med Christer Lindh från Fotosidan som praktikfall på en kurs nyligen och Fotosidan är en i högsta grad levande mötesplats.

Funderar du på hur du kan använda community-tanken för din organisation är Common Crafts Mobilize Your Online Community rekommenderad läsning. Det vanligaste misstaget, menar Lee LeFever, är att diskussionen mellan människor blir målet. Men diskussionen är bara ett medel för att nå mobilisering, det verkliga målet.

Poängen med mobilisering av din organisations intressenter kan vara

  • lösning av gemensamma problem
  • hitta innovativa idéer
  • motverka dålig press
  • minska kostnader för kundtjänst/support.

De tre mest betydelsefulla ingredienserna för en mobiliserad gemenskap är dessa.

  • En sammankopplad grupp kunder som interagerar på företagets webbplats.
  • En organisation som engagerar sig i och agerar på vad som sägs.
  • Morötter – ett sätt att erkänna och belöna de medlemmar som tillför organisationen något.