Utmaning med ”Corporate Branding” i läkemedelsbranschen

Läkemedelsindustrin, och i viss mån även den medicintekniska branschen, har väldigt speciella förutsättningar för sin externa kommunikation. Väldigt förenklat uttryckt måste de tänka till ytterligare några gånger där andra företag kan köra igång direkt. Det gäller allt från budskap till tilltal och kanaler, och det gäller både PR och marknadsföring.

Kommunikationsforum pekar dessutom på omvärldsfaktorer som läkemedelskopior, galopperande utvecklingskostnader och allt hårdare krav från myndigheter.

De gamla strategierna för att skapa värden håller inte längre – nya tankar, nya grepp måste till. Det är i det ljuset en ny uppsats från Handelshøjskolen i Köpenhamn ska läsas: Corporate branding i medicinalbranchen (pdf).

Om kris och kritik

Svenska myndigheter får just nu mycket kritik på grund av sitt agerande i samband med katastrofen i Sydostasien. Säkert förtjänar de en del, lika säkert kan man säga att i situationer som denna är det helt omöjligt att göra tillräckligt.

En tankeställare får vi från Evelyn Rodriguez. Hon träffades av vattenvågorna, men klarade sig och blev inlagd på sjukhus. Från sjukhussängen kritiserar hon de amerikanska myndigheterna – och tar Sverige som exempel på ett land som ställer upp för sina medborgare: The ambassador to Sweden personally visited all the Swedes (several were on our boat trip), skriver hon.

Konsten att tala på konferenser

Att bli inbjuden som talare på konferenser, kanske till och med som en ”keynote”-talare, kan vara ett rejält lyft. För det första är det ett slags kvitto. Någon tycker att du är så intressant eller har så bra saker att säga att de vill höra dig. För det andra är det ofta en bra affärsmöjlighet. Hur ofta har du chansen att under en halvtimme eller timme ha ett flertal potentiella kunders (eller arbetsgivares) totala uppmärksamhet?

Gäller bara att göra något bra av tillfället…

Media Guerrilla bjuder på flera vettiga och praktiska tips. Skippa säljet, öva, försök tala först under konferensen, skämta med dig själv men inte om konkurrenterna – självklarheter, kanske, men värt att bli påmind om.

10 enkla råd för medierelationer i kriser

Peter West, en erfaren kriskommunikatör, delar med sig av sina 10 bästa tips för bra relationer med media när kriser kommer. Det är till största delen väl kända råd, inte varje fall i teorin. Men med tanke på hur många organisationer som efter en kris vittnar om att ”vi var inte tillräckligt förberedda” finns det all anledning att läsa dem igen. Kanske, kanske kan det underlätta för att omsätta teorin i praktik när det händer något.

Den svenska Krisberedskapsmyndigheten är ju också en källa att ösa ur för den som vill veta mer, och det finns exempelvis kurser i kriskommunikation för offentliga informatörer. Det hade dock varit bra – och viktigt, tror jag – om myndigheten ibland sänkt nivån. Det är väldigt få kriser som skakar samhället i dess grundvalar. Även om det är den typen av situationer KBM framförallt ska fokusera på, kunde de gjort både offentlig förvaltning och det svenska näringslivet en tjänst genom att bjuda på sin kunskap i lättare tillgänglig form. Enkla checklistor, förslag på krisplaner, exempel på kriswebbplatser – tänk om vi kunde hitta sådant hos dem.

Ny portal för kommunikatörer lanserad

Denna vecka har Communitelligence.com slagit upp portarna. Det handlar om en webbportal för folk som mig (och kanske dig).

Den presenterar sig som den första globala kunskapsdelande portalen inriktad på att förbättra organisationernas kommunikation. Den byggs och stöds av många tunga namn i branschen, och ger ett lovande intryck.

En del material är fritt tillgängligt, för annat måste du registrera dig vilket än så länge är gratis.

Fejkade gräsrotsrörelser väcker debatt

Dags att lära sig ett nytt ord: Astroturfing. Ordet kommer från en benämning på konstgräs i inomhushallar men används för att beskriva fejkade gräsrotsrörelser, och har kommit i fokus – förstås – i samband med det kommande presidentvalet i USA.

Det finns flera exempel på insändare i tidningar där det som verkar vara enskilda privatpersoner som skriver till sitt lokala blad egentligen är en del av samordnade och omfattande kampanjer. De veteraner som hävdar att den demokratiska kandidaten John Kerry inte alls var någon hjälte i Vietnam är också starkt ifrågasatta, och få tycks tro annat än att president Bush närstående intressen finns i bakgrunden.

Nu är astroturfing som fenomen inget nytt. Från min tid på nyhetsredaktioner kan jag komma ihåg flera tillfällen då det helt plötsligt ringde ett antal ”engagerade medborgare” med samma budskap. I liten skala, vilket är det enda jag stött på, är det väl också ganska oförargligt. Men Online Journalism Review menar att skalan inte är liten, utan att det tvärtom växer kraftigt med hjälp av webbens möjligheter.

En intressant fråga är hur PR-branschen ska förhålla sig till detta. I Norge har Burson-Marsteller berättat hur de varit engagerade i flera projekt av detta slag, och att de inte ser några problem med det ”så länge man inte ljuger om vem som står bakom”. Teoretiskt är det kanske oantastligt. Men i praktiken är det naturligtvis så att kampanjen inte aktivt skyltar med vem som beställt den. Hur många insändare skulle bli publicerade i en tidning om det i brevet stod ”Detta brev skickas samtidigt till 150 andra publikationer och är beställt och producerat av organisationen Y”?

Jag tror att kampanjer som dessa kan lyckas kortsiktigt, tyvärr. Men de innebär en extrem risk för intresset bakom dem, och sådana risker brukar det ju generellt sett vara smart att undvika.