Etikett: Kommunikation

Ny Teknik skriver att varuhusmusik kan vara full av dolda budskap. Varuhuset Shimonoseki Daimaru spelar ”Help” när det behövs hjälp någonstans och Queens ”I was born to love you” hörs i lokalerna när hela månadens budget har uppnåtts.

Jag har alltid trott att ljud är en bra leverantör av kommunikation (obs – reklam för våra tjänster…) och i det här fallet inser jag att KF var en föregångare i slutet av 80-talet. Då jobbade jag som butiksbiträde på ett storköp i Malmö och när det var strul i butiken gick larmet. ”Herr Pettersson till kassan” ropades ut i högtalarna och det var signalen att vi alla skulle rusa till kassan för att hjälpa till. Det japanska varuhuset må ha skapat en mer sofistikerad lösning, men dolda budskap i butiken – där ligger de efter.

PowerPoint, PP, är programmet alla älskar att hata. Det har kallats ”en snuttefilt för dåliga presentatörer”, något som bara fegisar använder och, ja, du känner igen diskussionen.

Ändå använder vi det. Själv har jag en ganska odramatisk syn på programmet – det är ett verktyg som likt alla verktyg kan antingen användas eller missbrukas. Rätt använt tillför det något för åhörarna. Men diskussionen finns där, och Beyond Bullets försöker reda ut varför.

Den intervjuade professorn menar att vi står i en kulturell korsning. Å ena sidan har vi den traditionella västerländska talarkonsten, å andra sidan finns det en global informationskultur som lyfter fram nya kommunikationsmedel. PP hamnar mitt emellan dem – och blir i värsta fall ett exempel på det sämsta av de båda.

Den som bedömer en presentation med PP ur ett historiskt, talat, perspektiv kommer att betrakta presentationen som omogen och amatörmässig. Den som vill se nya lösningar och spännande berättarstrukturer kommer att ge PP skulden för att upplevelsen känns tråkig eller begränsad.

Någon snabb och enkel lösning på problemet finns förstås inte. Men vi kommer säkert en bra bit på vägen genom att fundera på vilken typ av presentatörer vi själva är och vad vi tror att publiken vill ha eller förväntar sig. Hamnar vi rätt i det avgörandet blir PP just ett verktyg, ett stöd för både talare och publik.

I USA och Storbritannien är oron för nya terrorattentat som bekant mycket stor. Båda regeringarna arbetar därför med omfattande informationsinsatser för att utbilda allmänheten i att känna igen terrorhot och agera på rätt sätt. Det senaste är Ready for Kids, som riktar sig till barn i fjärde till åttonde klass i USA. De ska exempelvis övertygas om att påverka föräldrarna så att familjen gör upp en nödplan.

Att detta framstår som märkligt och överdrivet för en svensk är kanske inte så konstigt. Men satsningarna ifrågasätts också på hemmaplan. I USA varnas för en 50-talsliknande panik. Den brittiska inrikesministeriets ambitiösa webbplats Preparing for Emergencies fick snabbt en kritisk kopia – avsändare ”HM Department of Vague Paranoia”.

Den svenska attityden då? På Krisberedskapsmyndighetens webbplats kan man bland annat läsa att ”En kris inträffar alltid i en kommun. Därför måste samhällets beredskap och förmåga att hantera krissituationer byggas underifrån. Krisberedskapsmyndigheten stödjer kommunernas krisberedskapsarbete, bland annat genom att stärka länsstyrelsernas stödjande roll.” Om detta gamla hederliga, byråkratiska perspektiv är betryggande och nyktert eller bara naivt får vi väl hoppas att vi inte får reda på.

Kreativitetet kommer inte på beställning. Alla som någon gång haft skrivkramp vet precis hur det känns en riktigt okreativ dag. Men vissa människor tycks vara mer kreativa än andra. Frågan är om de är det av födsel och ohejdad vana eller om de vet hur man gör? Tipsen från gapingvoid betonar – på ett kul och inspirerande sätt – att kreativitet egentligen handlar om målmedvetenhet, uthållighet och mod. ”Strunta i alla andra” är det första tipset.