Det nya mediet – mycket mer än interaktivitet på webben

Vi måste förstå vad ett medium är för att förstå hur djupgående förändring det nya mediet egentligen innebär. Det är kärnan i Vin Crosbies uppgörelse på Rebuilding Media med alla oss som använder orden media och medium allt för lättvindigt.

Inte för att semantiken har ett självändamål. Det är viktigare än så.

Publisher and broadcasters who don’t make full use of the New Medium will likely be left behind and wither during this new century.

Internet är inget medium. Inte heller TV eller dagstidningar, börjar han. Det finns bara tre medium och det tredje – det nya – är verkligen nytt.

Första: Det interpersonella mediet

Kännetecknas av att

  • varje deltagare har jämbördig och gemensam kontroll över innehållet
  • innehållet kan individualiseras för att möta varje deltagares unika intressen och behov.

Ett vanligt samtal är det perfekta exemplet och de verktyg eller kanaler, inte medier, vi byggt för att bära detta medium är exempelvis telefonen och e-posten. Mediets svårigheter känner vi till. Såväl kontroll som möjlighet att individualisera minskar i takt med att antalet deltagare ökar.

Andra: Massmediet

Kännetecknas av att

  • exakt samma innehåll går ut till alla mottagare
  • avsändaren har total kontroll över innehållet.

Nackdelarna brottas vi med dagligen. Det går inte att individualisera och som mottagare har vi ingen kontroll. Tänk bara på vilken nyhetssändning i TV som helst.

Tredje: Det nya mediet

Kännetecknas av att

  • unikt individualiserad information kan samtidigt levereras till eller presenteras för ett i teorin oändligt antal människor
  • alla inblandade – publicist eller konsument – delar lika och ömsesidig kontroll över innehållet.

Jag har ett tag nu försökt förklara webbens nya användningsområden med att de för oss så nära det personliga mötet vi kan komma med masskommunikativa verktyg. Det ligger nära Crosbies diskussion. Det nya mediet, menar han, har de gamla mediernas positiva kännetecken utan att dela deras nackdelar.

Detta öppnar möjligheter vi bara sett början på, tror jag. Vissa har inte ens anat skillnaden än och även om Crosbie talar om journalistik finns det mycket att lära för alla som behöver kommunicera.

…almost all publishing and broadcasting companies still make the mistake of providing only the traditional Mass Medium package of information online. Many of those companies also mistakenly term themselves interactive merely because they now also operate online.

Läsa tidningen på riktigt i datorn

Beta Alfa 2.0 berättar att ”Microsoft har meddelat att de håller på med en applikation för tidningsläsande på datorn. Arbetsnamnet är Times Reader. Tanken är att publicisiter kan skapa ett nedladdningsbart dokument som kan stoppas in i den bärbara datorn och sedan läsas offline.”

Tydligen handlar det om en kombination av tekniker som gör den nya elektroniska tidningen mer skärmanpassad än pdf men samtidigt mer fullständig än den läsning RSS erbjuder.

Som Beta Alfa konstaterar är Microsofts tanke inte unik. Det finns andra försök i samma riktning. Poängen med att just Microsoft står bakom är givetvis genomslaget på marknaden. Skulle detta bli något öppnar det intressanta möjligheter inte bara för dagstidningar. Personaltidningar, kundtidningar eller nyhetsbrev får en ny arena att spela på.

Corporate Storytelling på universitetet

Corporate Storytelling kommer att bli universitetsämne i Sverige. Matts Heijbel (Storytellers.se) har fått uppdraget att planera, lägga upp, genomföra och examinera den första kursen i Corporate Storytelling någonsin vid Stockholms Universitet.

Första i Stockholm alltså. Först i Sverige?

Måste säga att detta är en kul utveckling. Storytelling [mer] har mycket gemensamt med den utveckling som sker generellt just nu med en mer personlig kommunikation. Det är många bäckar små men tillsammans går de i en riktning mot mer själ, mer liv och mindre anonym företagsyta av traditionellt snitt. Det gynnar företagen och det gynnar kunderna.

Intranätet underskattat som fusionsverktyg

När organisationer står inför stora förändringar, till exempel fusioner, är behovet av effektiv kommunikation och styrning stort. Intranätet borde vara ett självklart verktyg men allt för ofta får det inte någon framträdande roll. Det menar i varje fall Mads Richard Møller, som skriver på Kommunikationsforum.

Det låter ju som ännu en besviken informatör som reflexmässigt klagar på ledningen men det är faktiskt tvärtom. Dags för självkritik, tycker han.

Mange intranetansvarlige beklager sig over, at ledelsen ikke tager mediet alvorligt. Det er dog mere frugtbart først at gribe i egen barm og blive bedre til at forstå virksomhedens aktuelle behov og udfordringer, og derefter synliggøre, hvordan intranettet kan være med til at opfylde nogle af de behov bedre og mere effektivt end andre medier og værktøjer.

Han har säkert rätt i många fall. Jag har flera gånger dessutom sett hur intranätet snarast blir en del av problemet. När ett antal enheter, eller hela företag, ska bli ett uppstår territoriestriderna. I stället för att fråga sig ”hur kan vi stödja processen” fokuserar intranätansvariga på att försvara just sitt intranät. Sin tekniska lösning, sin struktur, sin design. Sin position, kanske.

I grunden beror detta, tror jag, på en kanalfokusering som lyckats överleva allt tal om integrerad kommunikation. Allt för ofta funderar vi på vad som ska vara med i nästa tidning eller vad som ska fräscha upp intranätet denna vecka. När vi naturligtvis borde ta reda på hur information och dialog kan flytta organisationen eller omvärlden i rätt riktning – och därefter putta ut saker i lämpliga kanaler.

Armbandens retorik

Kommunikationsforum bjuder på en problematisering av armbandstrenden (du vet, de där färgglada av gummi). De frågar sig vad som händer när godhet ”pokemoniseras” i takt med att armbanden blir samlarobjekt för barn.

Själv har jag – naturligtvis utan framgång – försökt förmå mig närstående fotbollsspelare att inte köpa armbandet Älska fotboll. Tycker att man måste erbjuda åtminstone visst motstånd mot principen att unga lirare betalar för rätten att göra reklam för en kvällstidning.

Jag är imponerad av MFF (utanför planen)

MFFs agerande i kölvattnet av bråken på läktaren i Köpenhamn i torsdags imponerar på mig. Den naturliga reaktionen – den politiskt korrekta varianten – vore att fördöma de supportrar som eventuellt kastade en plastmugg med öl på läktaren, eller vad det nu var som startade det hela. Men MFF föll inte för det.

Ordföranden Bengt Madsen lyssnade på fansen och gick snabbt till deras försvar. Hans etikett ”huliganpolisen” på de danska civilpoliser som stod i malmöklacken säger allt. Nu är alla officiella instanser inblandade och till och med FCK har tvingats ut på banan.

Detta är trovärdighet. Detta är respekt. Och om/när MFF-fans verkligen gör bort sig kommer Madsen och MFF att ha en helt annan tyngd i sin reaktion på det.

Hur det slutar får vi väl se. Det brukar ju vara stört omöjligt att få rätt mot polisen i sådana här situationer, men klubben MFF har visat att en modern fotbollsförening kan vara intresserad av mer än sponsorer, tv-avtal och ekonomiskt nödvändig sportslig framgång.

Språket det centrala politiska projektet

Vi har länge vetat allt vi behöver veta om språkets makt för att övertyga människor. Inte minst i politiska sammanhang. Ändå var det ord – och endast ord – som lyfte Helle Thorning till posten som ordförande för de danska socialdemokraterna.

Någon klassisk partiledarbakgrund har hon nämligen inte.

Men hon förstod ordets makt bättre än konkurrenten i ledarstriden.

Det hävdar i varje fall Kristian Madsen, hennes kommunikationsrådgivare/talskrivare. Språket, säger han, är det centrala politiska projektet för de danska socialdemokraterna idag:

”Min inspiration er, at politisk lederskab i virkeligheden kan være at sætte nye ord på politiske problemstillinger, og dermed udvider rammerne for hvad, der er muligt. Og det syntes jeg – mere end noget andet – er det politiske projekt, som Helle skal sætte sig i spidsen for”.

Ordet är fritt så länge du säger vad jag säger

När Kommunal annonserar åsikter i Riksdag och Departement är det ok. Ett annonskrav på sänkt tobaksskatt likaså. Men när Ladbrokes kritiserar det svenska spelmonopolet ska herr talman ”…initiera en fördjupad diskussion kring tidningens annonspolicy.”

Kanske SVT kan göra en ny reklamfilm, dumpa Berlusconi (det var ju ändå bara halvlyckat ur diplomatisk synvinkel) och spegla sig gentemot det ofria ordet hos tidningsutgivaren Sveriges riksdag i stället…?

Läs vidare i Resumé.

Enkelhet lösningen på svåra situationer

Två olika kommentarer de senaste dagarna lär oss väldigt mycket om effektiv kriskommunikation. Fritidsresors Lottie Knutsson berättar i Svenska Dagbladet hur de redan från början utgick från det värsta när det blev känt att något hänt i Sydostasien.

Checklistan fanns i väskan, det var bara att börja ringa. Hon tonar ner sin egen roll och det är inte bara klädsamt utan sannolikt korrekt. För är det något vi sett i krissituation efter krissituation så är det rutinernas makt. Metoden är viktigare än individen.

Det som är bestämt, övat, granskat och kanske också prövat i mindre svåra lägen – det håller när det verkligen krävs. Per T Ohlsson sammanfattade det bra i gårdagens ledare:

Några namn.

Några telefonnummer.

Några elementära rutiner.

Även i denna bemärkelse har Lottie Knutson något som Sveriges statsledning saknar:

En manual.