Det finns gamla sätt att leda företag på, och så finns det nya.
Författare: Fredrik Wackå
Ny svensk tjänst för att publicera bloggar
Webblogg.se är en ny svensk tjänst för att publicera en blogg. Jag har inte testat den, men en användare menar att tjänsten är halvfärdig men kan bli bra.
Vid en första anblick ser Webblogg.se mycket Blogger-lik ut. Mina erfarenheter av Blogger är goda, så om engelskan inte är ett problem är det fortfarande min förstahandsrekommendation – men för många känns det säkert bra med en svensk tjänst.
Moderat vill blogga i riksdagen
Moderaternas IT-politiske talesman Tobias Billström har väckt en motion om att riksdagen ska erbjuda alla ledamöter möjlighet att blogga på riksdagen.se.
Tobias Billström från Malmö bloggar redan på Politiskt.nu och menar att ”Medborgarna måste få möjlighet att kommentera alla enskilda inslag i riksdagens arbete, ner till enskilda inlägg i kammaren. Det är viktigt att uppmuntra till diskussioner som inte bara styrs av politikens spelformer, utan av medborgarnas kunskapssökande.”
Och varför inte? Det finns många exempel på bloggande politiker i andra länder, även om jag inte sett exempel där bloggen finns på parlamentets server. Detta är också punkten där Billströms förslag är svagast. Poängen måste vara att politiker upptäcker denna möjlighet, inte var verktyget finns. Vilken webbansvarig som helst på företag och myndigheter i landet kan berätta för honom hur långt steget är mellan ett tekniskt verktyg och kommunikativa resultat.
Medieträning tystar chefer?
En av Dagens Medias krönikörer går till angrepp mot trista, gråa och intetsägande chefer. ”Det är något mystiskt”, skriver han, ”när det i stort sett är gamla elefanter som Pehr G Gyllenhammar som får allt ljus i mediemanegen”.
Så långt hänger jag med. Visst saknar vi VD:ar för stora företag som syns och hörs. VD:ar som tar ställning och blir personligheter.
Men att medieträning skulle vara anledningen är en saftig missuppfattning. Jag vet tyvärr inte vem skribenten, Anders Nilsson, är – men särskilt många medieträningar har han nog inte varit med på. Likt de flesta andra medietränare betonar jag vikten av att ha något att säga. Att förbereda det, att formulera det intressant och slagkraftigt. Det är i själva verket detta som är medieträningens kärna, och det tror jag att de flesta ”medieträningskonsulter” skulle skriva under på.
Men vi kan alla göra misstag, inte minst när en bra rubrik ska skrivas. Låt oss bortse från hans logiska vurpa och i stället lyssna till den tänkvärda slutsatsen: ”Det finns en möjlighet för näringslivet att få tillbaka sin röst i samhällsdebatten. Men då måste direktörerna kliva ur sina Matrixbehållare, lita till sin personlighet och våga ta risker…”
Internkommunikation på uppgång
PR, reklam och annan extern kommunikation har alltid genererat mer intresse än den interna kommunikationen. Jag har varit med på mer än ett möte där internkommunikatörer förgäves slagits för sin rättmätiga del av uppmärksamheten, och därmed budgeten. Jag har full förståelse för den frustration de kan känna. Jag förstår däremot inte alls att vi blir förvånade över att det är så.
Kommunikationsbranschen är befolkad av utåtriktade – inte sällan direkt exhibitionistiska – människor, och för dessa är internkommunikation… tråkigt, helt enkelt. Spelplanen är för liten. Chansen att märkas i professionella sammanhang likaså.
Och då kvittar det om det egentligen finns mer pengar att tjäna på bättre intern kommunikation än ytterligare en reklamkampanj.
Nu påstår dock Positioning Online från rekryteringsfirman Heyman Associates att en förändring kan skönjas internationellt: ”…internal, or employee, communications is giving media relations a run for its money as the hot spot – the sexy, exciting area of communications work. IC is now likely to be only two or three positions away from the CEO. Communications pros drive the function and usually have good access to the CEO’s ear and time.”
Jag tror det när jag ser det. Det är inte första gången någon hävdat att denna förändring är på gång. Men om vi i branschen menar allvar när vi talar om affärsmässighet, return on investment, stödja lönsamhet och så vidare måste naturligtvis internkommunikation få samma status som fräcka PR-jobb.
Min gissning är att situationen de närmaste åren kommer att förändras rejält i takt med att ”deltagande kommunikation” som bloggar, wikis, instant messaging och andra sociala verktyg får fäste internt.
100 fotografier som förändrade världen
Om du någonsin tvekat över den visuella kommunikationens makt – ta en titt på dessa bilder.
Orkaner hindrar spammare
Vissa nyheter kräver en verkligt trovärdig källa för att man ska lita på dem. Om det inte vore BusinessWeek som diskuterade ifall orkanerna i Florida (”spamstaten”) förklarar en minskad ström av skräppost hade jag nog skrivit av det hela som ett skämt. Min inbox, dock, har inte ha fått denna oväntade väderhjälp än.
Fejkade gräsrotsrörelser väcker debatt
Dags att lära sig ett nytt ord: Astroturfing. Ordet kommer från en benämning på konstgräs i inomhushallar men används för att beskriva fejkade gräsrotsrörelser, och har kommit i fokus – förstås – i samband med det kommande presidentvalet i USA.
Det finns flera exempel på insändare i tidningar där det som verkar vara enskilda privatpersoner som skriver till sitt lokala blad egentligen är en del av samordnade och omfattande kampanjer. De veteraner som hävdar att den demokratiska kandidaten John Kerry inte alls var någon hjälte i Vietnam är också starkt ifrågasatta, och få tycks tro annat än att president Bush närstående intressen finns i bakgrunden.
Nu är astroturfing som fenomen inget nytt. Från min tid på nyhetsredaktioner kan jag komma ihåg flera tillfällen då det helt plötsligt ringde ett antal ”engagerade medborgare” med samma budskap. I liten skala, vilket är det enda jag stött på, är det väl också ganska oförargligt. Men Online Journalism Review menar att skalan inte är liten, utan att det tvärtom växer kraftigt med hjälp av webbens möjligheter.
En intressant fråga är hur PR-branschen ska förhålla sig till detta. I Norge har Burson-Marsteller berättat hur de varit engagerade i flera projekt av detta slag, och att de inte ser några problem med det ”så länge man inte ljuger om vem som står bakom”. Teoretiskt är det kanske oantastligt. Men i praktiken är det naturligtvis så att kampanjen inte aktivt skyltar med vem som beställt den. Hur många insändare skulle bli publicerade i en tidning om det i brevet stod ”Detta brev skickas samtidigt till 150 andra publikationer och är beställt och producerat av organisationen Y”?
Jag tror att kampanjer som dessa kan lyckas kortsiktigt, tyvärr. Men de innebär en extrem risk för intresset bakom dem, och sådana risker brukar det ju generellt sett vara smart att undvika.
Bra/dåligt är inte vad du gillar/ogillar
Kritik är bland det svåraste finns – såväl att ge som att få. Särskilt när man arbetar med saker som inte har ett absolut rätt eller fel, till exempel texter och andra kommunikationsaktiviteter.
Vi kan alla ha nytta av bra tips på området och det får vi av Scott Berkun.
Jag gillar hans utgångspunkt: ”Idén om objektiva mått går emot allt vi vet om saker människan gjort. Att objektivt mäta hur bra eller dåligt något är skulle kräva inte bara att universum är objektivt, utan att alla människor i det är objektiva.”
Tro nu inte att han ogillar kritik och feedback. Tvärtom – han ger oss många värdefulla tips kring hur vi trots svårigheterna kan ge kritik på ett bra sätt. Ta reda på målen, bra och dåligt är inte det samma som vad du gillar eller inte gillar, fokusera på både bra och dåligt… Det är några av råden.
Viktig undersökning för alla webbredaktörer
Alla som gått mina ”Skriv för webben”-kurser har hört talas om Eyetrack 2000, en av de första undersökningar som seriöst tog reda på hur vi faktiskt tittar på en webbsida. Nu är Eyetrack III kommen – också den med mycket intressanta iakttagelser. Om du arbetar med innehåll på webben borde den vara obligatorisk läsning. Börja gärna med denna gedigna sammanfattning.
Ett urval av undersökningens resultat: