Webbrådgivaren Fredrik Wackå

Författare: Fredrik Wackå

Bilder bara när de tillför information

Publicerad av den i Skriva för webben, Webbredaktör4 kommentarer

Stora, snygga bilder? Som ”skapar känsla”? Glöm det. De blir ignorerade. Ska du använda bilder ska de tillföra information som är relevant för besökarens behov.

Bildanvändning på nätet är, på vissa sätt, den sista lekstugan i vår bransch. Där kan formgivare fortfarande gå löst ordentligt.

Inte oväntat är många osäkra kring hur en webbredaktör ska förhålla sig. Jag får ständigt frågor om bildanvändning på mina kurser om att Skriva för webben (och de är många denna höst, en bidragande orsak till att det är så tyst här på bloggen).

Jakob Nielsen hjälper mig nu att besvara frågorna — och han är minst sagt tydlig.

  • Some types of pictures are completely ignored. This is typically the case for big feel-good images that are purely decorative.
  • Other types of pictures are treated as important content and scrutinized. Photos of products and real people (as opposed to stock photos of models) often fall into this category.

Men vänta! Man behöver väl inte direkt titta på en bild för att den ska ge rätt känsla? Det är det motargument vi kan förvänta oss, och som Nielsen bara delvis tar sig an. Och jag ger motargumentet delvis rätt. En sida kan innehålla även bilder vars enda syfte är att förhöja formkänslan. Men därifrån till stora bilder som trycker ner eller undan det vi faktiskt vill titta på (läsa, interagera med)… dit är steget långt.

Så regeln är rätt enkel. Börja med det besökaren kommer till sidan för, vare sig det är text, bild, video, formulär eller något annat. Gör det riktigt bra. Tydligt, begripligt, användbart. Blir det plats över i en hörna så kan du kanske använda den där snygga bilden. Men mer prioriterad än så ska den inte — får den inte — vara.

Och kom ihåg: Att ingen blir så trött på din sajt som du gäller också hur den ser ut.

Att inte publicera är ett av dina viktigaste beslut

Publicerad av den i Intranät, Webbstrategi1 kommentar

För dig som ansvarar för en stor sajt är beslutet att inte lägga ut något, liksom beslutet att ta bort, minst lika viktigt som vad du faktiskt bestämmer dig för att publicera.

För bara några dagar sedan skrev jag om hur dyrt ditt webbinnehåll är. Min kollega Gerry fortsätter nu med samma typ av tankegång.

The most important decisions in web management are what you don’t do, what you take away from your website rather than put up on it.

Gerry formulerar också hur fel det blir när avsändaren publicerar för sin skull, för sin effektivitet, och inte för att spara tid åt läsaren. Detta känner du nog igen från många intranät. Det är lika vanligt som allvarligt.

It goes like this: the HR department quickly puts all policies on the intranet. That saves the HR department time because now they can tell the employee: it’s on the intranet, go look for it yourself. So, what departments are doing is shifting time and effort from their budget line and spreading them across the employee base. It’s a bit like the sub-prime mortgages philosophy: if you spread something out enough it a kind of dissolves and disappears. Except it doesn’t.

Så dyrt är ditt webbinnehåll

Publicerad av den i Skriva för webben, Webbredaktör

Att publicera ytterligare en sida på sajten har en mycket låg kostnad, särskilt om innehållet redan är producerat. Några minuters jobb, eller? Inte alls. Ditt innehåll kan bli hur dyrt som helst.

Det är Writing for Digital som formulerar denna mekanism mycket väl:

In web publishing, the more you publish, the less effective the whole mass of information becomes.

Jag är inne på samma tankegång i Webbredaktörens handbok.

Tänk att du har en sajt med tio sidor, eller 10 000. Du lägger till en elfte sida, eller 1 000 nya under några månader. Vad har då hänt med de första tio sidorna? Jo, värdet på dem har minskat och kostnaden för sajten har ökat.

Det har nämligen blivit svårare att hitta informationen på de ursprungliga sidorna eftersom elva sidor (eller elva länkar i en meny) är svårare att överblicka än tio. Risken ökar för att läsaren inte hittar till rätt innehåll.

Du måste också uppdatera, justera och utveckla innehållet på elva sidor i stället för tio. Detta tar mer tid och kostar därför mer. Eller så kommer du med verklighetens begränsade resurser ägna mindre tid åt att vårda varje enskild sida.

Minskat värde. Ökad kostnad eller sänkt kvalitet. Det är priset du och dina läsare betalar för attityden att ”allt ska finnas på nätet”.

Writing for Digital går ett steg längre. De menar att efter redan ett år är webbpubliceringen dyrare än om samma innehåll hade publicerats på papper. Jag är inte helt övertygad om att man kan räkna ut det på ett trovärdigt sätt. Men principen är alltså fullt rimlig — och slutsatsen är simpel: Håll koll på ditt innehåll. Begränsa, ta bort, se till att allt innehåll tillför ett tydligt värde.

Web experiences might have a lower initial cost than print, but within a year, the cost of a Web page will far outstrip the cost of a print publication with the same number of words. Keep a Web page around for five years and it will cost 100 times more than a comparable print publication.

Vårt sätt att lära påverkar kunskapsdelning

Publicerad av den i Intranät, Sociala medier1 kommentar

Kunskapsdelning är ett sällsynt hett ord. Det skrivs inte en intranätstrategi utan att ordet finns med dessa dagar. En gammal modell för inlärning borde kunna lära oss något om kunskapsdelning.

Seth Godin, denna eviga källa till klokskap och klargörande betraktelser, beskriver Dreyfus model of skill acquisition. Tydligen en idé som presenterades för 30 år sedan, men likt Godin tycker jag att den känns väldigt aktuell.

Kan det vara så att vi här ser en delförklaring till varför exempelvis sociala, kunskapsdelande intranät ibland blir en framgång, ibland ett misslyckande? Att olika organisationer har olika tyngdpunkt på ”var” medarbetarna för tillfället är? Jag har inte svaret men någonting i modellen känns uppenbart relevant i diskussionen.

Nåväl, här är Godins sammanfattning av de fem nivåerna vi kan befinna oss i när vi inhämtar kunskap.

1. Novice
–wants to be given a manual, told what to do, with no decisions possible

2. Advanced beginner
–needs a bit of freedom, but is unable to quickly describe a hierarchy of which parts are more important than others

3. Competent
–wants the ability to make plans, create routines and choose among activities

4. Proficient
–the more freedom you offer, the more you expect, the more you’ll get

5. Expert
–writes the manual, doesn’t follow it.

Så kan intranätet revolutionera produktiviteten

Publicerad av den i Intranät

Intranätet är faktiskt en revolution. Men det är en underutnyttjad revolution. Många intranät fungerar långt ifrån så effektivt som de skulle kunna göra. Om de var rätt styrda. Det är min kollega Gerry McGoverns budskap i ett white paper du nu kan ladda ner.

Eller så kan du läsa det direkt förstås. Men här är Increasing employee productivity in a networked world som pdf om du hellre sparar, eller kanske lägger ett ex på kollegans/chefens bord?

A revolution in efficiency and productivity is underway and it is being driven by the intranet; the internal workplace. However, most organizations are only operating at 60 percent efficiency. This huge efficiency gap is not primarily because of technology but rather because internal work systems are poorly designed and managed. For those organizations that truly make the intranet work there is major competitive advantage to be gained.

Jag arbetar tillsammans med Gerry och övriga partners i task management projekt: behovsanalys och strategi. Sverige är det land där vi genomfört flest sådana projekt kring just intranät. Tycker jag är lite kul, faktiskt. Här berättar en av våra kunder, Gabriel på Tetra Pak, om deras utveckling.

Redaktörer – vi jobbar i servicebranschen

Publicerad av den i Intranät, Webbredaktör, Webbstrategi2 kommentarer

Ibland undrar jag om inte en förändrad självbild hos webb- och intranätteam är den viktigaste ändringen vi står inför. Nätet är en plats för självbetjäning — de som driver en sajt ska därmed vara serviceproffs.

Från ”vad ska vi lägga ut?” till ”var kan vi hjälpa till mest?”. I skillnaden dessa perspektiv emellan fångar vi skillnaden mellan dåliga och bra sajter.

Rätt logiskt, egentligen. Men problemet är att ganska få som arbetar med webb och intranät fullt ut har den synen på sig själv. Inte sällan är kontroll viktigare än service. Kontroll av budskapet, kontroll av säkerheten…

Inom sociala medier har just kontrollbehovet — till och med command and control — blivit närmast ett skällsord. Av goda skäl. Men jag pratar inte om sociala medier. Service gäller inte vissa användningar av nätet. Det gäller nätet i sig.

Diskussionen bubblar upp som ett resultat av en liten undersökning kring australiensiska intranät. Just intranätteamets vilja att snabbt hjälpa till, snabbt ge service, pekas ut som en orsak till att det bästa intranätet fått sin position.

Jag lär återkomma till tanken. Säkert känns det obekvämt för många att en butikschef i snabbvaruhandeln kanske är mer lämplig som chef för en sajt än vi gamla journalister. Och visst har butikschefen fel sakkunskap. Men förmodligen är butikschefens attityd till arbetsuppgiften betydligt mer relevant än journalistens (kommunikatörens, säljarens…).

Den dagen vi med vår sakkunskap kan låna tillräckligt mycket av självbetjäningens attityd blir det intressant på riktigt.

När det nya sociala intranätet kollapsar

Publicerad av den i Intranät, Sociala medier5 kommentarer

Jag kom nyligen i kontakt med en organisation. De hade likt många andra lockats av tanken på ett öppnare, mer delande intranät. Några månader efter lanseringen var resultatet tydligt: Mejlandet(!) hade exploderat och det nya intranätet betraktades med misstänksamhet av många medarbetare.

Vilken organisation det är tänker jag inte säga (jag försörjer mig på att ha mina kunders förtroende). Men jag kan säga att det handlar om en medelstor svensk organisation med närvaro på flera platser i landet där alla anställda är ”kunskapsarbetare” i vid mening. Förutsättningarna fanns alltså där, egentligen.

Det är kanske inte heller så viktigt vilken organisation det är. Viktigare är lärdomen att det sociala intranätet inte är så uppenbart — eller omedelbart — rätt väg att gå. Inte för alla, inte just nu. Självklart? Kanske. Fast den evangelistiska tonen när ämnet diskuteras antyder ibland att Enterprise 2.0 är Vägen med stort V.

Från eufori till misslyckande

Att hitta detta citat från ett stort svenskt företag gör mig mörkrädd, apropå evangelism:

I ett traditionellt intranät måste man fokusera på vilken målgrupp man riktar sig till. När det handlar om användargenererad information bidrar man med det man kan…

Så att fokusera på en målgrupp är omodernt? Jag hoppas, inte minst för företagets egen skull, att citatet är kraftigt beskuret och taget ur sitt sammanhang.

Men vi börjar nu se allt fler failure stories (i motsats till de success stories som vi läst i några års tid):

Technologies such as wikis, social networking, and predictive markets are falling short of adoption targets in up to two thirds of companies the CEB surveyed…

På ett generellt plan är utvecklingen inte förvånande. Vare sig du gillar Gartners ”hype cycle” eller inte kan man säga att alla tecken antyder att vi är i övergången mellan överdrivna förväntningar och spruckna illusioner.

Problemet är förstås att det inte hjälper den intranätansvarige som står med besvikna och missnöjda kollegor att det är logiskt att vissa nu nån gång börjar misslyckas.

Varför gav Intranät 2.0 en explosion av samarbete 1.0 (mejl)?

Om det finns en röd tråd i de satsningar som gett andra/sämre resultat än väntat så är det missbedömningen av dagens arbetssituation. I organisationen jag nämnde ovan fanns inga uppenbara incitament att vara öppen. Den enskilde tjänade inget på det och var därför inte beredd att ta den risk det alltid innebär att dela med sig (fler frågor från andra, kritik, etc.).

Vi måste också förstå att det finns existerande metoder för samarbete och kunskapsdelning. De är kanske inte lika bra, utifrån betraktat. Men de funkar. InformationWeeks redaktion blev till exempel inte alls imponerade över att allt plötsligt skulle ske i en wiki.

Löftet med ett socialt intranät kan dessutom få oss att ta en för stor munsbit. Tanken är ju bra. Så varför inte köra fullt ut direkt? Well, vi är kanske inte beredda.

In my experience Enterprise 2.0 makes its entry into business organizations first as a new method for interacting and sharing within existing silos which tend to stay intact.

Till detta kommer tekniken. Eller snarare dess brister. En annan av mina kunder har haft mycket svårt att få folk att förstå hur de överhuvudtaget ska kunna använda SharePoint, vilket var det företagets val av samarbetsplattform. Användbarhet är fortfarande en central fråga, tro det eller ej.

Ge inte upp

Om du mot förmodan läst hela vägen hit är du förmodligen övertygad om att jag avskyr det sociala intranätet. Så är det inte. Inte alls, faktiskt. Det finns fantastiska möjligheter. Men tappa inte bort analysen.

Det räcker inte att kollegorna säger ”varför kan inte intranätet vara som Facebook?”. Du måste djupare. Du måste förstå vad som driver människor. Du måste förstå hur de jobbar. Du måste se, eller se till, att organisationen premierar den som delar med sig. Du måste ta ett ganska traditionellt ansvar för att hamna rätt. Målgruppsanalys och sånt tjafs, alltså 🙂

Svårare är det inte att förstå styrkan med intranät-twitter

Publicerad av den i Intranät, Sociala medier

Mikrobloggar på intranät, eller åtminstone för interna syften, växer. Alla är inte övertygade om värdet för verksamheten men kanske ska vi inte göra det svårare än det är.

För den som inte provat mikrobloggande (via framförallt Twitter) kan grejen med att ”skrika” ut 140 egocentriska tecken verka märklig. Varför ska jag vilja veta vad du gör? Och när vi flyttar principen till ett intranät eller en tjänst som Yammer: Vad tjänar företaget på att hundratals människor ”skriker”?

För det första har den som kommer med sådana argument missat att ganska lite är skrikande. En stor andel av inläggen är frågor, svar, diskussion. Men visst. Det förekommer både externt och internt att folk säger vad de gör just nu, var de är eller vad de tänker på. Utan någon egentlig tanke på att få respons.

Är detta då ett problem? Allt för ego? Inte alls. Och den bästa onelinern jag sett för att förklara varför bjuder The Communications Blog på:

In strong cultures, employees are motivated – in part — by the actions of their peers.

Du ska inte glädja din kund. Få bara jobbet gjort.

Publicerad av den i Intranät, Marknadsföring, Webbstrategi8 kommentarer

Harvard Business Review säger som det är. Alla sajtansvariga borde ta notis: En fantastisk upplevelse skapar inte lojala kunder. Det får du bara om du levererar den praktiska, vardagliga nytta de behöver.

Utgå från behoven. Lös besökarnas uppgifter. Krångla inte till det. Skapa effektivitet. Du har kanske hört mig tjata om saker som dessa, och därför kan jag inte motstå att citera Harvard Business Reviews sågning av tanken att vi ska glädja och förtjusa våra kunder/besökare.

I självbetjäningsmiljöer — dit webb och intranät i högsta grad hör — gäller en annan logik.

In those settings, our research shows, loyalty has a lot more to do with how well companies deliver on their basic, even plain-vanilla promises than on how dazzling the service experience might be. Yet most companies have failed to realize this and pay dearly in terms of wasted investments and lost customers.

Lojalitet skapar vi genom att leverera på de basala förväntningarna. Inte genom att blända kunderna med aldrig så fantastiska lösningar.

Jag behöver nog inte ens exemplifiera med ”varumärkesbyggande” flash-sajter, dominerande hero-shots, förkärleken för navelskådande (våra värderingar, våra si, våra så) för att poängen klart och tydligt ska framgå.

Alla som någonsin gjort en grundlig behovsanalys och testat hur en sajt fungerar vet detta. Men alla har ju inte gjort det — och kanske lyssnar de hellre till Harvard än till den egna webbredaktionen…

Google Instant förändrar sökning – och optimering

Publicerad av den i Sökmotorer, Skriva för webben, Webbredaktör

Sakta rullar nu Google ut sin nya tjänst Instant över världen. Det är garanterat för tidigt att avgöra vad det kommer att innebära för den webbredaktör som vill bli hittad i Google. Men det lär bli förändringar.

Om du inte sett några artiklar om Google Instant och nöjer dig med svenska Google lär du inte ha märkt något nytt än. Men det handlar om en fundamental förändring. Där vi tidigare formulerat en specifik sökning, klickat och fått ett resultat innebär Instant att resultaten presenteras direkt — i takt med att du skriver.

Jag illustrerar hur det fungerar nedan.

Google själva menar att Instant inte betyder något avgörande för sökoptimering. Och så länge inte rankningsprinciperna ändras (vilket de visserligen gör hela tiden, lite grann, med eller utan Instant) så är svaret logiskt.

Men sökoptimering är mer än algoritmer. Det handlar ju ytterst om beteendet hos dem som söker och det kommer rimligen att bli annorlunda. Jag gissar att fler kommer att testa olika sökningar oftare. Nikke sammanfattar det så här:

…nu handlar det definitivt om att äga, inte bara de vanligaste variationerna på sina centrala sökfraser, inte bara volymorden utan att ligga så bra till som möjligt så tidigt som möjligt i ordet den som söker skriver.

Vi kan ana konturerna av en sökoptimering som måste bli både djupare (mer detaljerad, fokusera på delar av ord) och bredare (fler ordkombinationer till exempel). Men vi får se.

Den grundläggande sanningen lär dock inte förändras — Google vill hjälpa sina användare till bra sajter. Skapar du bra sajter, sajter som är begripliga och tillgängliga, sajter som är bra nog för andra att uppmärksamma dem… ja, då är mer än halva slaget vunnet.

Så här fungerar i varje fall Instant vid en snabb test.

Jag skriver ”vandring” och får omedelbart upp sökresultat. Att de känns märkliga beror nog mest på att detta inte funkar i Sverige ännu.

Jag fördjupar sökningen genom att skriva (eller välja förslaget) ”vandringsleder”. Resultaten ändras direkt.

Men jag vill ju inte vandra var som helst. Skriver ”sk” för att leta i Skåne och nya resultat dyker upp — och den som optimerat för ”vandring” eller ”vandringsleder” är, i någon mening, redan passerad.