Så fort människor pratar om wikis, även jag, är Wikipedia det första exemplet. Men Wikipedia som fallstudie rymmer bara en liten del av allt det wikin idag faktiskt används till. Wired News beättar mer i Veni, Vidi, Wiki.
Kategori: Uncategorized
Videodelning börjar generera pengar
Samtidigt som den stora videodelningstjänsten YouTube visar hur de tänker tjäna pengar, genom att erbjuda en marknadsföringskanal, väljer Sony Pictures att köpa YouTubes-alternativet Grouper.
”Min magkänsla säger mig att användarproducerat innehåll kommer att förbli stort ett tag framöver. Det är visserligen en chansning, men en chansning som är värd att göra”, säger Sony Pictures vd Michael Lynton till The New York Times.
Din kundtidning måste inte läsas av kunden
I en dom från Hovrätten i Västra Sverige slås det fast att ett meddelande i Telias kundtidning Calling inte var nog för att informera en kund om en villkorsändring i abonnemanget.
Det är en flera år gammal historia som nu fått ett avgörande enligt Juridik Idag (artikeln tillgänglig endast för inloggade).
I korta drag handlar den om att Telia förändrade villkoren för en typ av mobilabonnemang men delar av förändringen meddelade de endast i kundtidningen. En kund som inte tyckte att det räckte stämde Telia och har nu fått rätt.
Juridik Idag skriver, och här blir det kanske intressant ur en kommunikatörs perspektiv:
Hovrätten anser inte att det normalt kan krävas av telefonabonnenter att de tar del av innehållet i kundtidningar. Med hänsyn till att Telia till exempel vid fakturering har kunnat underrätta abonnenterna om villkorsändringens innebörd på ett sätt som är bättre ägnat att fästa deras uppmärksamhet på villkorsändringen, finner hovrätten att Telias avtalsvillkor om villkorsändring är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.
Mina juridiska kunskaper räcker inte för att säga om en kundtidnings juridiska status tidigare prövats rättsligt. Inte heller om detta är en fingervisning för kundtidningar i allmänhet. Men för alla informationsansvariga och kundtidningsredaktörer där ute kan utslaget vara värt att komma ihåg.
Vanligt folk mer trovärdiga än journalister?
”På Norrländska Socialdemokraten kan medarbetare skriva beställda reklamtexter ena dagen för att nästa skriva nyhetsartiklar…” berättar Journalisten. Chefredaktören Lennart Håkansson tycks övertygad om att detta inte är ett problem. Däremot är det mer eller mindre en nödvändighet av ekonomiska skäl.
Ordet ”reklam” kvalificerar Håkansson dessutom. Det handlar inte om det utan om ”…uppdragsgivare som beställer redaktionellt material”.
Vid en snabb tanke måste jag säga att det sistnämnda är värre än reklam. Hade det varit gammal hederlig copy skulle ju skillnaden varit betydligt större. Men det är kanske av akademiskt intresse. Det betydligt viktigare, tycker jag, är att skillnaden mellan traditionella journalister och medborgarjournalister minskar för varje initiativ av detta slag.
Det är ju det totala oberoendet som journalistiken alltid hävdat som grunden för sin existens. Publish and be damned, Ljusets Riddare och allt det där. Precis de saker som man inte nödvändigtvis kan förvänta sig från en medborgarjournalist – en gräsrot som rapporterar på sin blogg eller rankar artiklar någonstans, för att nämna två exempel.
Kanske närmar vi oss en situation där det faktiskt är medborgarjournalistiken som erbjuder det rationella valet (de största redaktionerna undantagna). Sammanhanget blir tydligare och förväntningarna rätt ställda.
Vi inser att Nisse från Luleå skriver utifrån hans egen situation. Ju mer vi vet om den, desto bättre. Hans granne som är reporter på NSD, däremot, pendlar mellan kritisk granskning och betalda beställningsjobb. Hur ska vi nånsin veta vilket filter som krävs för att läsa dessa artiklar?
Vad alla företag ska bevaka
Ditt varumärke kan dyka upp på tusentals ställen på nätet. De flesta av dem har vanliga mediebevakningsföretag ingen aning om. Hur du gör är din sak, men vad du bör bevaka finns det en intressant diskussion om just nu. Läs listan på What Should Every Company Be Monitoring?
”Rik närvaro” genom mobilen
Detta missade jag när det hände men det är stort nog att skriva om även en månad för sent. Jaiku har nu släppts som beta och det är ”…a phone book that lets you share your real-time rich presence from the phone”. Ett program, helt enkelt, som i ännu högre grad gör mobiltelefonen till ditt centrum för sociala kontakter.
We invented the term ‘rich presence’ to describe the many relevant things a phone knows about you. Rich presence on Jaiku includes an IM-style away line, your phone profile (ring volume, vibrate), location (country, city/region, neigborhood), Bluetooth devices around, upcoming calendar events, and the duration how long your phone has been idle.
Det är förstås lätt att tänka ”jaja, ännu än kul men meningslös programsnutt”. Och så kan det bli. Men jag har haft tillfälle att lyssna till grundaren Jyri Engeström vid olika tillfällen och han är något på spåren. Hans Case for object-centered sociality är en bra utgångspunkt om du vill börja förstå de tankar som driver honom.
15 tips för bättre stormöten
Stormöten eller ”all-employee meetings” där personalen får träffa de ledare de aldrig ser i vardagen finns i många stora organisationer. Och de är viktiga. Stora pengar satsas på att producera filmer, träna cheferna och bara arbetstiden är värd många sköna tusenlappar.
Men alla som varit på ett sådant möte vet att det är svårt att lyckas. Själva poängen är ju att det ska uppstå något slags utbyte mellan ledare och medarbetare. Vore syftet enbart enkelriktad kommunikation hade intranätet eller andra kanaler fungerat lika bra, och kostat mindre. Men dialog är svårt. Ju fler människor det är, desto svårare blir det.
PR-byrån Edelman har satt samman sina 15 bästa tips för vad de kallar ”town hall meetings”. Några av tipsen:
- Skippa PowerPoint.
- Våga släppa manuset. Improvisera.
- Låta andra än högsta ledningen framträda på scen.
- Aktivera medarbetarna (med frågor och handuppräckning, om inget annat) men inse att långtifrån alla är bekväma med att tala inför en jättegrupp kollegor.
- Tvinga alla höga chefer till mötet. Det ska vara obligatoriskt.
- Mät – se till att samla in vad medarbetarna tyckte direkt efter mötet.
Enklaste sättet att fotoblogga?
Jag har fått en del frågor om foto- eller mobilbloggning. Testar därför en lösning. Återkommer.
Uppdatering från datorn: Som sagt, flera läsare har hört av sig till mig efter min post om Sony Ericsson K800 och undrat om hur de enklast kan blogga sina mobilbilder.
Den som har en SE som kan skicka direkt till Blogger kan givetvis använda denna lösning. Men Blogger har brister och även om Blogger är störst finns det ju många som använder andra verktyg. Alltså går SEs inbyggda fotobloggning bort som ett generellt verktyg.
Det samma kan sägas om Nokias Lifeblog. Den förutsätter nämligen att man har ett konto på Typepad.
Säkert finns det många olika smarta varianter men jag skulle vilja rekommendera en symbios mellan din blogg och Flickr. Flickr är nätets största fotodelningstjänst med många kringtjänster. En av dem är bloggstöd.
- Det första du måste göra är att skaffa dig ett konto på Flickr. Gratisversionen räcker långt.
- Gå in på Your Account och lägg till din blogg*.
- Gör inställningar för publicering på bloggen via e-post. Du har bara tre val att göra: Vilken blogg (om du har flera), vilken bildstorlek samt om meddelandetexten ska skickas som bloggtext eller inte. Ärendemeningen blir rubrik.
- Klart. Skicka bilden från mobilen som e-post till den e-postadress Flickr ger dig.
- Finlir: Vill du ta bort de två raderna text du ser under bilden ovan är det möjligt. Välj ”Layout” i Your blog list, klicka på den layout du tycker ser bäst ut, välj Customize och ta bort koden som genererar texten. Har du aldrig sett HTML eller CSS ska du nog låta bli detta. Tänk på att det val av bildstorlek som du gör i e-postinställningarna går före det val av storlek som du gör i Layout.
*Flickr stöder följande bloggverktyg:
- Blogger
- Typepad
- Movable Type
- LiveJournal
- WordPress
- Manila
- Atom Enabled Blogs
- Blogger API Enabled Blogs
- Meta Weblog API Enabled Blogs
Om muppar och trovärdighet
Som flera andra redan konstaterat är det kanske dags för journalistiken att inta en något mer ödmjuk inställning. När någon dristade sig att ifrågasätta Aftonbladets inköpta intervju med Bill Gates förärades han epitetet ”pressmupp” av tidningens informationsdirektör.
Men, ojdå, intervjun var visst fejkad från början till slut. Så nu framställer sig bladet som offer. Stackare. Att det skulle vara jättenkelt att kolla intervjun, i varje fall efter att anklagelserna dök upp, med Microsofts pressavdelning tycks inte ha föresvävat redaktionen. Fast det är klart, vem vill prata med muppar?
Ok, jag raljerer en smula. Det finns två intressanta slutsatser. För det första att journalistiken inte är sanningens högborg. Den har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Och då har vi ändå inte nämnt hur löpsedlar skrivs varenda dag eller hur Reuters släppt igenom en starkt förändrad bild från Beirut. Här behöver medborgarjournalister (bloggare och andra) inte skämmas.
På ett mer teoretiskt plan pekar detta på objektivitetens inbyggda orimlighet, nämligen att det finns en sanning som Aftonbladet och andra kan slå fast och meddela allmänheten. Självklart går inte det och personligen läser jag hellre två subjektiva men ärliga redogörelser än en förment objektiv.
Wikipedia stärker kvaliteten
Världens största och öppnaste uppslagsverk, Wikipedia, ska nu fokusera mer på kvalitet. Det säger grundaren Jimmy Wales. Nu är kvaliteten inte ett så stort problem som många instinktivt tror när det handlar om ett uppslagsverk där vem som helst får ändra all information. Jämförelser har visat att Wikipedia står sig väl jämfört med traditionella uppslagsverk.
Men det har också funnits lågvattenmärken i Wikipedia och det är starkt av de engagerade att inse detta och agera. Det som imponerar mest på mig är vägen de väljer. Det naturliga vore kanske att strama upp rutiner, skapa redaktionell kontroll och så vidare. Ta ett steg bakåt, helt enkelt.
Vägen de väljer är den motsatta. De tänker göra detta lättare att bidra.
As of now, readers who click ”edit this page” on a Wikipedia entry are confronted with a bit of programming code that Wales admits can scare off less technologically savvy users, denying Wikipedia their expertise.