En av de förutsättningar som jag poängterar när jag skriver och utbildar om skriva för webben är bruset. Hur vi publicerar i en miljö där konkurrensen är stenhård om människors uppmärksamhet.
Siffror från Netcraft understryker detta faktum: Det finns i dag 100 miljoner webbplatser (domäner med innehåll) varav nästan hälften är aktiva. 100 miljoner… Det är i det sammanhanget du ska göra dig hörd, även om helheten består av hundratusentals nischer av varierande storlek och komplexitet.
Oscar Swartz får 150.000 kronor från II-stiftelsen (via) för att skapa en nod för medborgarjournalistik. Jag hoppas det slår väl ut – men som Swartz också påpekar är det deltagande och engagemang som skapar medborgarjournalistik, inte pengar.
Detta är en av de saker alla kommunikatörer ”vet” men kan ha svårt att trovärdigt visa för ledningen. Men det går visst att koppla utveckling till graden av engagemang hos medarbetarna:
ISR, a Chicago-based HR research and consulting firm, conducted a study of over 664,000 employees from 71 companies around the world. Most dramatic among its findings was the almost 52 percent difference in one-year performance improvement in operating income between companies with highly engaged employees as compared to those companies with low engagement scores. High engagement companies improved 19.2 percent while low engagement companies declined 32.7 percent in operating income over the study period.
”E-posten kommer att dö”. Senast i går kläckte jag ur mig det på en föreläsning och även om det är en överdrift, i vart fall för de närmaste åren, tror jag att jag har rätt. Riktigt när och vad den kommer att ersättas av låter jag vara osagt. Men det är uppenbart att e-postens brister blir allt mer tydliga.
Alla som har barn/ungdomar hemma har redan sett detta. De fattar helt enkelt inte vuxnas besatthet av mejl. Allihopa har hotmail-adresser men bara för att hitta varandra på Messenger. En undersökning som Beta Alfa 2.0 refererar stödjer denna iakttagelse klockrent.
Men e-postens problem är inte bara en generationsfråga. Stefen Engeseth berättar hur ett fullt legitimt mejl stoppades av de allt hårdare filter som företag använder. Rimligt, kan tyckas, med all den spam som susar runt. Men hur rimligt är det egentligen med en kommunikationskanal som i stora drag säger till kunder att ”du är skräp”?
Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas. Att vi kommer att använda internet för att skicka elektroniska meddelanden till varandra också de kommande decennierna kan vi räkna med. Men är det nödvändigtvis e-post som vi känner den i dag? Är det ens snabbmeddelanden som vi känner dem?
Jimmy på Attach Information har gjort en liten undersökning om hur pass mycket bloggar användes i kampanjerna inför riksdagsvalet. Resultatet förvånar mig: ”Av de 349 ordinarie ledamöterna (statsråden borträknade) så är det drygt 23 procent som bloggar eller har bloggat under mandatperioden”.
Är inte det ganska mycket?
Visst, det tycks ha varit ganska sporadiskt i vissa fall men ändå. Jimmy spådde högre siffror men jag har inte vågat gissa på mer än 10 procent. Jimmys slutsats:
Jag tycker att årets valrörelse visat att bloggen inte är kärnan av en personvalskampanj men definitivt starkt förknippad med den. Den som bloggar vill nåt. Får bloggen fortsätta att skapa rubriker och öka sin opinionsbildarkraft så är inte ett riktigt personval långt borta.
Det här är väl som att säga ”Efter lördag kommer söndag”: Informationsstressen ökar i framtiden (Computersweden).
Men bortsett från det självklara i rubriken finns det åtminstone en tänkvärd passus. Mobilt internet förändrar inte bara konsumtionen av ”innehåll” utan ger långtgående effekter, kanske ytterst till produktionen av varor och tjänster.
– Vi kommer alltid att kunna komma åt både positiv och negativ information om varor och tjänster som vi tänker konsumera. Företagen kan inte kontrollera informationsspridningen utan tvingas bli extremt kvalitetsmedvetna…
Margot Wallström tänkte ju inte kommentera partiledarspekulationer mer, men gör det ändå – lite grann – i sin blogg på kommissionens webbplats.
The Swedish general election was in the end a very exciting event with a resulting (intellectual) hangover… To the Swedish media I have refrained from commenting and analyzing in detail the election campaign since I spent most of the time in Brussels.
Det som hon lagt till jämfört med det svenska pressmeddelandet är politiskt oväsentligt. Men på ett vardagligt plan illustrativt för hur tonen skiljer sig åt mellan traditionell masskommunikation (pressmeddelanden) och mer personlig kommunikation (i detta fall en blogg). Hur många releaser börjar ”Well, well…”?
Betyder detta något? I just detta fall vet jag inte. Hon tycks ju vara rätt populär ändå. Men generellt svarar jag ”ja”. Även denna lilla skillnad, om det är allt som är möjligt, är betydelsefull för hur vi som läsare uppfattar den som säger något.
Broängsskolan i Botkyrka har prisats för sitt arbete med podcasten Super G, berättar Podernize.
Projektet arbetar för att prova ny teknik för att stimulera och förnya undervisningen av de nordiska språken. […] I Super G, som är specialundervisningen här på Broängen, kommer många elever med läs och skrivsvårigheter eller annat som kan göra att skolan känns jobbig. Att jobba med radio, få skriva manus, intervjufrågor och göra reportage är otroligt kul och ger också mycket i form av självförtroende. Som förälder kan man på ett helt nytt sätt följa arbetet i skolan.
Lysande idé. Kvaliteten på resultatet har jag ingen aning om, men det bådar ju gott att projektet uppmärksammats och fått erkännande. Det är också ytterligare ett tecken på att webbens många nya uttryckssätt är allt annat än godis för tekniknördar. Den som hävdar det – och sådana finns – hävdar nog bara att fantasi och kreativitet är en bristvara. Hos dem.
Tänker inte kommentera valet i sig men som mediebetraktare tillåter jag mig att utse valets store förlorare. Det var inte (s) eller (fp) utan Sveriges Television.
Jag kan leva med att betala en licensavgift för att i teorin skapa förutsättningar för oberoende etermedier. Jag kan köpa att även public service måste ha program som egentligen passar bäst i kommersiella kanaler. Jag kan till och med förlåta SVT för att de förstörde min generations barndom med animerade kortfilmer från Tjeckoslovakien.
Men valvakan igår kväll var ovärdig ett publicistiskt företag som vill jämföra sig med BBC.
Först slog de på stora trumman och började fördela ministerposter efter vallokalsundersökningen. Sen kom första valprognosen och när den tydde på en jämnare tillställning fick de stora skälvan och började tjata om ett osedvanligt jämnt val. Detta fortsatte de med långt efter att siffrorna faktiskt entydigt visade vart vinsten gått.
Fredrik Reinfeldt vågade utropa sig till segrare innan SVT ens antytt att siffrorna gick att dra sådana slutsatser av (bortsett, då, från att SVT betraktade valet som avgjort innan någon röst räknats…)
Men när Reinfeldt klev upp på scenen tvingades vi lyssna till Wille Crafoord. Den stackarn satt och sjöng medan Sveriges nye statsminister på en skärm bakom Crafoord inledde sitt segertal.
Under resten av kvällen fokuserade SVT på vem som ska bli minister för vad. Skiftande paneler suckade över detaljer ur vallokalsundersökningen. Den goda idén med Sladjan som tittarkontakt blev mest en bisak.
De regionala redaktioner vi betalar ganska mycket för, som är en viktig del av public service närvaro i landet? Tysta. Inte ett ljud om hur det gått utanför riksdagen. Inte ett ljud om maktskiftet i Stockholm eller Sverigedemokraternas frammarsch i Skåne.
Var då, kan man fråga sig, exempelvis TV4 bättre? Ingen aning egentligen. Jag tänkte välja bort Crafoord för att lyssna till Reinfeldt och slog då över till Fyran men de visade reklam. Taskig timing kanske men ändå logiskt. Det är så kommersiella kanaler tjänar pengar. Vi ska inte förvänta oss något annat.
SVT förlorade inte nödvändigtvis mot någon annan. De förlorade mot vad vi har rätt att förvänta oss. Och man kan fråga sig vad vi ska ha public service till om de inte ens förmår att vara riktigt bra när det räknas? Med all respekt för att även SVT behöver en ok tittarandel en trist fredagskväll i november – men det är inte därför vi har dem. Vi har dem för att få riktigt bra bevakning av verkligt betydelsefulla händelser och för detta har de avsevärda resurser.
Men de valde att ge oss Crafoord i stället för landets nye statsminister.
Teorin om den långa svansen – The Long Tail (bok, blogg, förklaring) – är en av de mest uppmärksammade på sistone. I korta drag hävdar den att internet gjort bästsäljande artiklar mindre intressanta för lönsamheten och att mycket pengar finns att tjäna på artiklar man bara säljer få exemplar av.
Nätet har öppnat en marknad som varit stängd på grund av offline-världens fysiska begränsningar som exempelvis butiksyta.
När jag hade tillfälle att diskutera med Bokus marknadschef Märta Stenevi passade jag givetvis på att fråga om den långa svansen finns? Hennes svar var ett rungande ”ja”. Det är på de mer udda böckerna de har bra marginaler. De är en viktig del av försäljningen.
Men Märta varnade också för en övertolkning. Grundteorin, menar hon, bortser från detta faktum: För att få sålt ett fåtal ex av många, många böcker måste man också erbjuda storsäljarna. Det går inte att bygga en affär på bara sortimentets svans. Enskilda kunder efterfrågar såväl storsäljare som mer obskyra titlar.
Den långa svansen finns alltså. Men kroppen behövs för att vifta med den.
