Gnäll ger bättre organisationskultur

Den etablerade sanningen känner vi igen: Medarbetare ska vara positiva och genom det bidra till en framgångsrik kultur. Gnäll skadar organisationen.

Men måste den sanningen gälla? Kommunikationsforum berättar i denna artikel om gnällets och klagandets förtjänster. Människan är gnällig. Vi gillar att gnälla, det lättar på trycket och kan skapa gemenskap och samhörighet.

Det är alltid intressant med sanningar som ifrågasätts, och visst är extrema positivitetskulturer mest påfrestande. Den som vill ha en väl fungerande organisation, å andra sidan, måste nog se till att hålla klagan på en rimlig nivå…

(Artikeln är på danska. Brokke betyder gnälla, klaga.)

Huka er – handelsstudenter på väg ut i arbetslivet…

Så här i avslutningstider måste jag rekommendera läsning av Henry Mintzbergs senaste artikel. En härligt elak, välformulerad och tankeväckande uppgörelse med handels- och ekonomihögskolor världen över:

”Congratulations! You have a sparkling new degree, highly prized in this world. You have learned a great many things about business. You have invested two years of your life, not to mention lost wages and a small fortune in tuition, in this impressive undertaking. As a result, you are fully qualified to go out and become a menace to society.”

Du kan inte styra samtalen

PR bygger till stor del på kontroll. Kontroll på vad media/omvärlden säger om er och kontroll på vad ni själva säger, vem inom organisationen som säger det och med vem ni pratar. Men du styr inte längre samtalen, som Seth’s Blog konstaterar. Det är kanske ett självklart påpekande men många tycks inte kunna hantera det. Mobiloperatören 3 har ju eventuellt gjort bort sig rejält, i något som kan tolkas som frustration över företagets totala maktlöshet i kundernas samtal.

Man behöver dock inte ta till så extrema exempel. Jag köpte nyligen en digitalkamera. Handlade den på nätet förstås, och när den kom hem slog det mig att jag inte haft någon kommunikation alls med tillverkaren, dess återförsäljare eller media under beslutsprocessen. Jag utgick från ett grundkrav (6 megapixel), hittade en webbplats som radade upp olika modeller, valde 2-3 stycken som verkade intressanta, kollade vad andra kunder skrivit om modellerna på nätet, bestämde mig och hittade bästa pris på Pricerunner. Komplett.se var billigast och jag surfade dit. I det läget, inte tidigare, hade kameratillverkarna möjlighet att nå mig via traditionella kanaler. Då var det för sent – jag bara genomförde köpet.

Svenska organisationer bra på webbinnehåll

Gerry McGovern är en outtröttlig förkämpe för bra webbinnehåll. Jag känner honom personligen och vet att han är kompetent och engagerad – han reser världen runt och är en respekterad föredragshållare. Men ur ett svenskt perspektiv är det gamla sanningar. Hans senaste artikel slår fast att webbredaktörer har en viktig position, och att administratörer/webmasters inte kan leverera det som krävs för en bra webbplats (d.v.s. effektivt innehåll).

Eftersom jag har stort förtroende för Gerry, är jag övertygad om att detta behöver sägas till hans publik. Men visst har vi passerat det stadiet sedan länge i Sverige? Det som var läpparnas bekännelse 1998-1999 är idag omvandlat till redaktörstjänster för alla stora webbplatser. Naturligtvis önskar varje kommunikatör mer resurser men webben drivs idag, i stort sett, professionellt av svenska företag och organisationer. Frågan är om det räcker för att resultaten ska komma? Och om vi förmår att driva utvecklingen vidare och behålla försprånget?

Historien upprepar sig – först webben, nu bloggar

Microsoft och Bill Gates börjar prata om bloggar som ett verktyg för att göra affärer. Detta har fått flera bedömare, bl.a. Micro Persuasion, att göra jämförelser med när Microsoft bestämde sig för att satsa på internet och slå ut Netscape.
Jämförelsen är intressant, men allt för snäv.

Likheterna mellan webbens intåg och bloggarnas nuläge är många fler. Här en personlig lista med likheter:

  • Entusiasterna: Bloggarna drivs av tekniker, journalister, bibliotekarier. Ledningarna har inte fattat än vad det handlar om – varken att man behöver bevaka bloggar eller t.o.m. skaffa en egen. Känns det igen från webben 1994-1995?
  • Navelskådandet: Bloggar handlar om tusen olika saker. Men mest handlar bloggar om bloggar (som denna just nu). Den som var på nätet 1994 kommer ihåg att webbsidorna då till stor del handlade om, just det, webben.
  • Enkelheten: Webben skulle bli en demokratisk revolution, eller åtminstone ett sätt för fler att göra sig hörda. Det var ju så enkelt att publicera. Till viss del fungerade det men inte blev det någon dramatisk omfördelning av makten över ordet. Bloggar, däremot…
  • Idealismen: Det sägs att man inte kan tjäna pengar på bloggar. De bygger på den personliga rösten, den enskildes engagemang. ”Organisationer kan inte stå bakom en riktig blogg” läste jag i en definition av bloggar nyligen. Den minnesgode känner igen resonemanget från webben och kan jämföra med vad Google väntas bli värt på börsen inom kort.
  • Den lysande föreläsaren Troed Troedsson på Paradigmmäklarna har sagt att man aldrig ska försöka förutspå framtiden i skrift. Det blir ju alltid fel men det kan bara bevisas om man skrivit ned det. Jag tar ändå chansen: Inom tre år är bloggar inskrivna i alla större organisationers kommunikationsplaner, och nånstans därute finns det folk som lever gott på intäkter i bloggarnas kölvatten.
  • 1 kommentar på “Ställ högre krav på forskares webbnärvaro”

    Ställ högre krav på forskares webbnärvaro

    Erik Stattin på mymarkup.net pekar på ett intressant dokument kring hur forskare använder webben för att presentera sitt eget arbete. En dålig närvaro leder till en marginalisering av akademin, är slutsatsen. Mitt första heltidsjobb med webben var faktiskt som redaktör på en högskola och jag hade många sådana diskussioner med forskare. Jag förstod från början inte varför många var så svårövertalade – tills jag en dag fick ett rakt och ärligt svar. ”Jag vill inte lägga ut för mycket. Det slutar bara med att skolelever från Skottland, typ, hör av sig och vill veta ännu mer. Och det har jag varken tid eller lust med.”

    Visst ska forskare ha bra webbplatser. Särskilt i Sverige så är det ju till stor del offentliga (våra) pengar de forskar för. Men det är inte svårt att förstå dilemmat.