En bra webbstrategi börjar med gedigen kunskap om människors behov. Din webbstrategi måste utgå dels från era mål, dels från varför besökarna alls väljer att komma till er.
Alla som gått mina ”Skriv för webben”-kurser har hört talas om Eyetrack 2000, en av de första undersökningar som seriöst tog reda på hur vi faktiskt tittar på en webbsida. Nu är Eyetrack III kommen – också den med mycket intressanta iakttagelser. Om du arbetar med innehåll på webben borde den vara obligatorisk läsning. Börja gärna med denna gedigna sammanfattning.
Ett urval av undersökningens resultat:
Skulle du sätta säljaren att sköta bokföringen? Eller personalhandläggaren att sköta datasystemet? Naturligtvis inte. Ändå väljer de flesta organisationer att låta alla yrkeskategorier sköta informatörens arbete, särskilt på omfattande intranät. Alla ska kunna publicera.
Modellen är inte okomplicerad men helt nödvändig. Inget intranät skulle vara ekonomiskt försvarbart om det uteslutande krävde informationsproffs för att publicera. Men hur stödjer och motiverar man lokalredaktörerna bortom de inledande utbildningarna? Det finns en del tankar på detta och häromdagen kom jag att tänka på Gerry McGoverns råd: Pengar eller ego.
En offentlig organisation där jag utbildat 100-120 redaktörer i skrivandets konst hörde av sig. De kommer att instifta ett informationspris och först ut att tävla om priset är just webbredaktörerna. Jag kommer att gå igenom samtliga sidor och utse den skribent/avdelning som publicerat de bästa sidorna.
De positiva konsekvenserna av att våga göra detta är flera, tror jag. Det goda exemplet, möjligheten att påpeka än en gång vad som är ”bra” innehåll och det erkännande det innebär för vinnarna. Men det handlar om att våga. Det man säger är ju att olika människor är olika bra på att producera innehåll. Självklart, men samtidigt ett budskap som delvis går emot verktygsleverantörernas slogans. Alla kan publicera men blir det bra nog?
Tävlingen (och mer generellt, insikten att bra innehåll ska belönas) blir därmed betydelsefull. Den blir ett sätt att höja statusen på webb- och intranätsinnehåll. Nu väntar jag bara på att den vaktmästare, avdelningschef eller sekreterare som blir riktigt bra på att sköta sina intranätsidor också ska märka det i plånboken.
En missad straff (eller två, egentligen, man glömmer lätt den mot Frankrike) är vad David Beckham kommer att minnas från EM 2004. Till den sportsliga besvikelsen läggs nu också ekonomiska konsekvenser. Vodafone funderar nämligen på att avbryta miljonsponsringen av Beckham.
Det går säkert ingen nöd på Beckham, men det känns märkligt att en sponsor skulle avbryta samarbetet med en utmattad fotbollsstjärna efter en dålig prestation. Om det är sant, faller skuggan på Vodafone. Fast frågan är ju hur mycket som handlar om straffmissarna och hur mycket som har med allt annat kring honom att göra.
Vår kapten Olof Mellberg, däremot, han missade en straff och ökade sitt värde från 100 till 120 miljoner.
På en bra webbplats måste många delar fungera. Ett dyrt och stort publiceringssystem är meningslöst om inte innehållet levererar det läsarna vill ha. Samtidigt kvittar det hur bra text och bild är om sidorna inte går att hitta i en rörig struktur. Peter Morville har definierat sju kännetecken på en webbplats som alla krävs för en bra upplevelse:
En recension av ”The 18 Immutable Laws of Corporate Reputation” ger intressanta inblickar i bokens slutsatser. Boken handlar om hur man skapar, upprätthåller och – ifall det blir nödvändigt – räddar företagets rykte. Mät, var öppen med misstag och se till att ha de anställda med på tåget är några av råden.
Det skrevs mycket om Ronald Reagan dagarna efter hans bortgång och begravning. Många refererade också till hans smeknamn ”The Great Communicator”. Men vad gjorde honom till en så begåvad kommunikatör? Egentligen var det inget konstigt, enligt PR Machine. Han höll det enkelt, kunde berätta en historia, sa vad han menade och gjorde det med ett leende.
Så lätt men ändå så svårt.
Av någon märklig anledning betraktas PR fortfarande som en aning skumt. Visserligen är denna artikel ganska nyanserad, men den kritiska tonen finns där som alltid. Säkert har vi som arbetar med PR ett ansvar genom att vi inte lyckats förklara vad vi sysslar med. Vilket kan tyckas vara märkligt – det vi gör är ju enkelt. Vi berättar saker på ett sätt som gör det lätt för journalister att ta ställning till om de vill berätta nyheten. Vi undersöker vilka argument och skeenden som just nu är mest intressanta att förhålla sig till. Vi tränar människor att bli bekväma i en ovan intervjusituation.
En sak slår mig alltid i denna diskussion: Inkompetensförklaringen av journalister. I samma stund som någon menar att PR är skumt säger denne också att journalister är aningslösa och naiva. Och med ett antal år på olika nyhetsredaktioner måste jag säga att den bilden känner jag inte alls igen.
Den etablerade sanningen känner vi igen: Medarbetare ska vara positiva och genom det bidra till en framgångsrik kultur. Gnäll skadar organisationen.
Men måste den sanningen gälla? Kommunikationsforum berättar i denna artikel om gnällets och klagandets förtjänster. Människan är gnällig. Vi gillar att gnälla, det lättar på trycket och kan skapa gemenskap och samhörighet.
Det är alltid intressant med sanningar som ifrågasätts, och visst är extrema positivitetskulturer mest påfrestande. Den som vill ha en väl fungerande organisation, å andra sidan, måste nog se till att hålla klagan på en rimlig nivå…
(Artikeln är på danska. Brokke betyder gnälla, klaga.)
Tidningen Internetworld har än en gång utsett Sveriges bästa webbplatser. Sveriges Radio vinner före Aftonbladet, Lunarstorm och Konsumentverket. Lite förutsägbart, kanske, och garanterat subjektivt.
Så här i avslutningstider måste jag rekommendera läsning av Henry Mintzbergs senaste artikel. En härligt elak, välformulerad och tankeväckande uppgörelse med handels- och ekonomihögskolor världen över:
”Congratulations! You have a sparkling new degree, highly prized in this world. You have learned a great many things about business. You have invested two years of your life, not to mention lost wages and a small fortune in tuition, in this impressive undertaking. As a result, you are fully qualified to go out and become a menace to society.”
