Sociala bokmärkestjänster, eller taggningstjänster, har fått snabbt och relativt stort genomslag. Webbplatser som del.icio.us, Furl, Yahoo My Web eller Spurl är kanske inte något för medelanvändaren än men tanken är så enkel och uppenbart logiskt att utvecklingen går fort.
Nu börjar också användning på jobbet bli aktuell.
Principen med tjänsterna är att du sparar länken till de sidor du tycker är intressanta (eller sidorna i sig) på en webbplats, och alltså inte på din dator. Du ger dem en etikett, en tagg, för att sortera dem. Vinsten för dig är att du har de sidor du vill återkomma till samlade på ett ställe med en struktur du skapat själv. Det finns alltså ett egenintresse.
Det sociala elementet uppstår när fler människor sparar sina bokmärken på samma webbplats. Du får tillgång till alla de sidor som andra människor – det sociala nätverket – taggat. Och särskilt intressant är det förstås att kolla vilka sidor som dessa har gett samma etiketter som du.
Ditt egenintresse blir en avgörande faktor för att skapa ämnesspecifika kataloger som byggs upp underifrån utan redaktörers eller andra filters inblandning.
Det har pratats en del om hur företag och organisationer kan dra nytta av taggningstjänster. IBM jobbar med något som kallas Dogear för interna syften. Connotea är inte internt men uttalat för professionell användning.
Nu tycks det också som om ett mer generellt verktyg ska se dagens ljus. Cogenz är ett projekt som drivs av PR-konsulten och bloggaren Niall Cook. Det är intressant bara det. Niall har jag läst och haft en del diskussioner med tidigare. Han är inte tekniker utan ser framförallt de kommunikativa möjligheterna. Taggning, menar han, kan vara värdefullt i många olika sammanhang.
- Intern informationsdelning kring kunder och trender.
- Insamling av idéer i produktutveckling.
- Omvärldsbevakning för anställda inom försäljning och marknad.
- Nyhetsbevakning på informationsavdelningen.
- Åskådliggöra, inte minst för ledningen, organisationens kunskap och nätverken bland anställda.
Är detta då inte bara vad bibliotekarier och andra informationsspecialister alltid gjort – och gör bättre? Nej, det är ytterligare en dimension. På företaget Raytheon använder de en hybrid som involverar informationsspecialister.
We have folks submit URLs with the keywords they would tag the resource with. A team of librarians then takes a look at the submission, corrects for spelling mistakes, adds additional terms, and approves the item for production (search and sent to the webmaster of that site for addition to the meta data.) We only rarely disapprove of a user-submitted term; overly general, vague or completely off-base terms are those that get deleted. We occasionally call to clarify a submission.
Why does it work? Chiefly because the sites submitted are specific to a group or discipline, and no matter how hard we try, having a degree in library science does not give you a degree in engineering (insert discipline here). We do not speak their vernacular. We do well enough to add value with controlled terms, but these folk tags have a life of their own.
