Nä Expressen, ni har inte börjat blogga

UPPDATERING 4 maj:
Dagens Media intervjuar mig i ämnet och Expressen svarar (på ett sätt som understryker min poäng…)
_____________________________

NU BÖRJAR VI BLOGGA! hojtar Expressen idag. Men det finns faktiskt inget som tyder på det…

Bloggen är en del av utvecklingen kring sociala verktyg på webben. Den är inte en nätdagbok, utan i grunden ett sätt att kommunicera. Vi kan göra det genom att erbjuda kommentarfunktioner, genom s.k. ”tillbakaspårning” eller genom att i våra egna bloggar länka till och kommentera det andra skrivit.

Man behöver inte ha allt detta. Men man kan inte strunta i allt detta och ändå kalla det en blogg. Ok, ordet är fritt och Expressen får väl kalla sina texter vad de vill. Men till alla dem jag träffat och pratat bloggar med vill jag säga att det är inte Expressens variant jag menar.

Kolla in Mediemagasinet

Mediemagasinet i SVT handlade ikväll om mediakritik och jag var intervjuad kring bloggars roll i sammanhanget. Det var säkert en rimlig nivå på inslaget med tanke på hur mycket människor i allmänhet vet om bloggar i Sverige. Programmet kommer under en månad att finnas på webbplatsen, så du kan bilda dig en egen uppfattning om du missade det.

En aspekt som jag försökte trycka på (inget av det kom med dock) var att medias stora frågeställning är en annan än att de kan bli kritiserade från många fler röster än tidigare. Tidningsstyrelserna borde sitta i långa möten och fundera på hur de kan spela en aktiv roll i diskussionen i stället. Jag tänker på hur Le Monde aktivt försöker underlätta för sina läsare att starta egna bloggar, hur The Guardian bloggar för att ge oss en inblick i deras nyhetsarbete eller t.o.m. på hur LA Times ger ut en särskild RSS-läsare för att skapa sig en position i denna distributionsform.

Frågan är alltså vad media ska göra för att undvika en långsam marginalisering. Ur ett demokratiskt perspektiv är det lika intressant – om än mer långsiktigt – som diskussionen om mediakritik. Men den var också intressant!

Fel debatt när MKBs fördomar diskuteras

Sydsvenskans grävande artikelserie om det kommunala bostadsbolaget MKB i Malmö är välgjord. Det är sällan en regionaltidning lyckas hitta nyheter med så omfattande nationellt genomslag som denna.

Samtidigt är rapporteringen ett intressant exempel på en stor brist i svensk journalistik – ja, svensk samhällsdebatt överhuvudtaget. Vi är så otroligt formalistiska i detta landet. Av någon anledning fokuseras en betydande del av den befogade upprördheten mot det faktum att MKB haft dessa uppgifter i ett register.

Tänka sig, ett olagligt register…

Det blir nästan en bisak vad som står på de där listorna. Just det eventuella brottet mot PUL var Sydsvenskans vinkel inledningsvis, vilket också gett MKB möjlighet att ducka för den väsentliga debatten. De kunde polisanmäla sig själva och därmed framstå som handlingskraftiga. De kunde bemöta Sydsvenskans uppgifter genom att säga, typ, vi har minsann inget riktigt register.

Låt juristerna hålla på med det där. Har de brutit mot PUL får väl någon betala böter, eller kanske sitta inne en månad eller två. Det är ganska ointressant.

Intressant, däremot, är den kultur där människor kan få en etikett så lättvindigt. Där det inte blir internt uppror mot kollegorna som är så uppenbart fördomsfulla. Där det räcker att skriva ”z” för att alla ska fatta att det handlar om romer – och att man därmed ska passa sig.

Detta är den viktiga debatten. Visst finns den med i medias rapportering. Men den nedvärderas – relativiseras – genom att föras på Datainspektionens hemmaplan.

Malmös medier kartlagda: Malmö Media Map

Studenter vid Malmö högskolas område K3 har, efter en förlaga i Brisbane, kartlagt mediemarknaden i Malmö. Resultatet är Malmö Media Map.

Det är ett kul initiativ – även om jag tyvärr måste säga att kartläggningen är rätt dålig. Det finns t.ex. långt fler reklambyråer än de har hittat. Nej, kanske är det då mer intressant att läsa de essäer om Malmös medie- och kulturlandskap som studenterna också skrivit. Sköter Sydnytt sitt public service-åtagande och hur jämställd är egentligen Sydsvenskan, stadens största tidning? Det är några av de frågor som studenterna har grävt djupare i.

Tre krossade PR-myter

Post-Gazette krossar tre vanliga PR-myter, bland annat den om att dåliga nyheter ska släppas en fredag. Även om det skulle vara sant att spridningen blir mindre – vilket det inte nödvändigtvis är – är risken stor för andra negativa konsekvenser. Personalen, exempelvis, går en hel helg utan att kunna diskutera med och fråga sina chefer vad nyheten innebär, och det kan vara direkt skadligt för organisationen.

Övriga PR-sanningar som hamnar i papperskorgen är att success-stories måste vara överväldigande omfattande och att det finns PR-konsulter som kan skapa uppmärksamhet eftersom de känner rätt journalister.

Reporterns svåra val – brevet från mannen som filmade dödsskjutningen i Falluja

Alla som är intresserade av journalistik, sanning, rätt och fel, en reporters svåra ställningstaganden – alla vi bör läsa Kevin Sites öppna brev till marinkårssoldaterna i den trupp som var med vid dödsskjutningen av en skadad och till synes ofarlig man i en moské i Falluja, Irak.

Kevin Sites är den frilansjournalist som arbetade på uppdrag av NBC News och fotograferade händelsen. Hans brev ger en nyanserad bild av händelseförloppet den aktuella dagen. Men framförallt belyser det ångesten hos en reporter som respekterar de individuella soldaterna samtidigt som han inser att det är en allvarlig händelse som han måste rapportera om.

Sites är väldigt långt från (den europeiska bilden) av amerikanska reportrar som halvgalna patrioter – och lika långt från bilden av en reporter som lättvindigt publicerar utan någon tanke på konsekvenserna.

Brevet är direkt ställt till soldaterna: ”It’s time you to have the facts from me, in my own words, about what I saw — without imposing on that Marine — guilt or innocence or anything in between. I want you to read my account and make up your own minds about whether you think what I did was right or wrong. All the other armchair analysts don’t mean a damn to me.”

En skum tanke – sen kommer kraven på avgång

Jag är inne i en årets arbetstoppar. Blir lätt en aning ojämnt i den här branschen, men det är kul med växlande omständigheter. Det betyder dock att uppdateringarna här är sparsamma – det blir mer om några veckor.

Under tiden kan ni ju följa medierapporteringen kring jämställdhetsminister Jens Orback… Efter Ekots intervju där han kastar ur sig vad som har uppfattats som en jämförelse mellan homosexuella och hästar går debattens vågor höga.

Orbacks uttalande är väl inte helt lyckat. Men allvarligt talat, för att i det läsa in något om hans attityd till andra människor får man ha en rätt livlig fantasi – och framförallt en förutfattad mening av vad han står för.

Ur PR-synpunkt ska det dock bli intressant att se vad han gör. Expressen påstår att han ringer dem och försöker rätta till exakt hur det var med hästen. Vem som bodde med den och i vilka lokaler… Jag förutsätter att Statsrådsberedningen har en bra presstjänst, och de borde i så fall meddela ministern att han ska lägga hela hästresonemanget åt sidan. Glöm kusen. Be honom förklara att det hela blev fel, och låt honom berätta med (förhoppningsvis äkta) engagemang och inlevelse vad han egentligen anser. Hitta några tillfällen eller fakta som stödjer detta. Då är saken ur världen snabbare än Göran Persson hinner tänka ordet ”image”.

10 enkla råd för medierelationer i kriser

Peter West, en erfaren kriskommunikatör, delar med sig av sina 10 bästa tips för bra relationer med media när kriser kommer. Det är till största delen väl kända råd, inte varje fall i teorin. Men med tanke på hur många organisationer som efter en kris vittnar om att ”vi var inte tillräckligt förberedda” finns det all anledning att läsa dem igen. Kanske, kanske kan det underlätta för att omsätta teorin i praktik när det händer något.

Den svenska Krisberedskapsmyndigheten är ju också en källa att ösa ur för den som vill veta mer, och det finns exempelvis kurser i kriskommunikation för offentliga informatörer. Det hade dock varit bra – och viktigt, tror jag – om myndigheten ibland sänkt nivån. Det är väldigt få kriser som skakar samhället i dess grundvalar. Även om det är den typen av situationer KBM framförallt ska fokusera på, kunde de gjort både offentlig förvaltning och det svenska näringslivet en tjänst genom att bjuda på sin kunskap i lättare tillgänglig form. Enkla checklistor, förslag på krisplaner, exempel på kriswebbplatser – tänk om vi kunde hitta sådant hos dem.